Sep 242013
 

De föll som dominobrickor, Sahlin och Juholt – och de föll på varandra – först Sahlin på Juholt och sen Juholt på Sahlin. Ur askan steg i stället som en fågeln Fenix, fegixen Löfven fram – en folklig variant av Nuder, Östros och Damberg. Juholt har hunnit att slicka såren och kallar numer Thomas Östros för en bitter förlorare och Mona Sahlin är obegriplig får vi veta på tisdagskvällen. Kvar finns endast hygglige Stefan Lövfen, alltså den som förbereder sig på statsministerposten – där Juholt redan siktat in sig på sitt ministerium.

Bild1

Juholts och Sahlins fall fäller Reinfeldt, av Micael Kallin

Tack, Håkan Juholt! Tack för att du har återhämtat dig, trots dina antagonisters – ‘kleggets’ – ihärdiga och framgångsrika försök att förminska dig. Du var en yvig chansning, dömd att misslyckas. På kort tid grävde du din grav. Men märkligt nog har vi lite att lära av detta. Istället kan vi lära mycket av hur dem som Juholt ständigt kallade för klegget twittrade ihop sig och exkluderade Juholt som ordförande. Det paradoxala är att internets öppenhet gynnade fördolda krafter att först tvinga bort Mona Sahlin och sen Håkan Juholt. Resultatet har dock gjort Partiet och dess ordförande bättre rustade än på länge. På tisdagkvällen var vi dock tacksamma för att se Juholts revansch, för säga vad man vill om honom, men han gör svensk politik mer färgglad.

Innan vi går in på varför Socialdemokraternas ordförande idag, Stefan Löfven, vunnit på utvecklingen ovan och sannolikt även valet nästa höst, låt oss först reprisera vad vi skrev angående Juholts bakgrund och hans framträdande i en intervju i våras med SR Ekots Tomas Ramberg:

Det är något fascinerande med denne Håkan Juholt och det är en stor upplevelse att lyssna på intervjun med honom i Ekots lördagsintervju special med Tomas Ramberg. Varje svar överraskar. För även om de är tillsynes exceptionellt raka, ärliga och direkta, så är svaren ändå lite tokroliga eftersom många av dem är både ologiska och obegripliga.

Det var fri jaktsäsong

Juholt har i en bok sågat en rad av Socialdemokrater – från de mest kända, som företrädaren Mona Sahlin, till medarbetare på kansliet. Men på varje fråga av Ramberg om vad Juholt egentligen tycker om de i boken utpekade personerna, vänder Juholt på steken och svarar gång på gång att personen NN egentligen är en utmärkt politiker och människa – ofta med tillägget att personen i själva verket är en mer kompetent politiker än vad han själv är. ‘Men det står ju här’, försöker Ramberg allt mer uppgivet…

Det blir surrealistiskt när varje bokcitat som Ramberg frågar om kommenteras av Juholt med en ny, och diametralt motsatt, version till den han ger i boken. Dem som enligt Juholts version i boken, svek, var falska och fega, framställs i radiointervjun som ypperliga personer eller åtminstone som utomordentliga politiker. Det gäller inte bara Mona Sahlin, utan även de två som i allmänhet har ansetts varit Juholts främsta inre fiender, Tomas Östros och  Sven-Erik Österberg. De utpekas helt plötsligt av Juholt som två av Socialdemokratins allra främsta och oundbärliga hjältar. Juholt hävdar att han önskar Östros tillbaka till politiken, samtidigt som han förminskar denne till att nu endast vara ”informationsdirektör åt bankerna”. Så fortsätter intervjun, med till synes ärliga, men samtidigt dubbeltydiga svar. Juholt fortsätter att skapa oreda och förvirring – varje gång han talar, verkar det som. Han är helt enkelt hopplös, men ändå fascinerande.

Klegget i Stockholm

Juholt får i ett tidigt skede frågan om vad han menar med sitt uttryck ”klegget i Stockholm”. Då blir han upprymd och får fart, orden sprutar ur honom i ett glädjerus över att frågan kommit upp. Klegget är enligt Juholt en ohelig allians mellan pr-folk, politiker och journalister, som twittrar och festar tillsammans och byter tjänster och jobb med varandra (och även fru och man, misstänker man). Alla som har jobbat inom dessa branscher vet att det är sant, men ingen annan säger det än Juholt. Och då sägs det lite tokroligt och tas därför inte på allvar. Det är synd. För det går inte att förneka att den ”vänskapskorruption” som många politiska journalister, politiker och politiska tjänstemän ingår i, är ett demokratiskt problem. Ett mycket större problem än vad vi anar i vår hemmablindhet. I stället rapporteras det indignerat om motsvarande fenomen i andra länder. I dessa fall är det granskarna som är tokroliga i sina frågor och reportage då de inte ser den situation de själva befinner sig i.

En annat övertydligt exempel på blindhet är när det nästan dagligen rapporteras om problemet med den höga amerikanska arbetslösheten, samtidigt som samma personer rapporterar om hur bra tillståndet är i den svenska ekonomin – men då fullständigt glömmer bort att vi faktiskt har samma höga arbetslöshet som i just USA, Det glöms också bort att vi dessutom inte har haft någon nämnvärt högre tillväxt än USA sedan finanskrisens utbrott. Även detta exempel på blindhet kan ses som ett symbios mellan makten och dess granskare och hur de delar samma snäva perspektiv – skickligt utmejslat av politiska tjänstemän och refererat av andra inom ”klegget”.

I sina påpekanden av hur kopplingarna ser ut var Juholt en frisk och välbehövlig fläkt. Självfallet vann han inga Stockholmspoänger med påpekanden om oheliga allianser och ”vänskapskorruption”. Han möttes istället av medelklassens allra skarpaste vapen. Tystnad, tystnad och återigen tystnad. En tystnad som endast avbröts av smattret av twitters ägnade åt att förlöjliga personen i fråga, istället för att bemöta denne i sakfrågan. Twittrandet har blivit som småflickors viskande, och ‘den som viskar, han ljuger’, vet vi.

Den sise ideologen

Håkan Juholt synliggjorde dock under sin korta tid en betydligt större fråga än den om ”klegget i Stockholm”, kanske rentav den största politiska frågan i vår tid – den om avsaknaden av ideologi och genuin politik. Juholt var gräsrötternas kandidat, snarare än Stockholmelitens, och som sådan talade han om frågor som gräsrötterna kände igen sig i och med åsikter som de delade. Han var den Socialdemoktratiska mittens och framförallt vänsterflygelns man. Han talade om barnfattigdom och klyftor i samhället. Han var en motvikt till den sittande regeringens politik. På så sätt var han och hans politik oerhört viktiga ur ett demokratiskt och ideologiskt perspektiv. För Juholt presenterade trots allt ett politiskt alternativ. Men för sin politik och framförallt på det sätt som han framförde den ringaktades och förlöjligades han.

Juholt var i sanningens namn helt hopplös som partiledare, vilket han själv konstaterade redan första gången då hans namn kom på tal. Det är omöjligt att se hur hans person, med ständiga chansningar och utspel och därefter reviderade politik, skulle kunna klara sig någon längre tid. I stället har Socialdemokraterna nu fått den populäre och hygglige Stefan Löven vid rodret.

Triangulering

Med Stefan Löven känner sig alla trygga. Han kommer att hålla hårt i rodret och styra dit vinden för oss, i den takt vinden tillåter. Han är Socialdemokraternas svar på Anders Borg – en person som tillsynes helt har tappat tron på politik och ideologi. Två teknokrater som byter masker med varandra i en trött teateruppsättning. Publiken riskerar att bli så uttråkad att ingen längre kommer ihåg vem som är vem bakom maskerna. För med logiken i politikens triangulering säger och föreslår de samma saker, även om tankarna bakom masken kanske fortfarande skiljer sig något åt. Helt utan tecken på skam föreslår de opportunistiskt det som de vet att de måste säga inom det rådande politiska kontext, för att vinna Stockholms medelklass och därmed val. Triangulering är både motbjudande och förvirrande i och med att de inte bara säger samma saker, utan då och då till och med byter åsikter med varandra. Helt utan skam. Till sist är det omöjligt att veta vem som är vem bakom masker av politiska lögner och vargaleenden.

”Klegget” motar Olle i grind

På denna politiska spelplan vet alla som vill ha makt att de kommer att krossas effektivt av ”klegget i Stockholm” om de vågar sig på att röra storheter som RUT eller ROT; minska ränteavdragen till villan eller bostadsrätten; avskaffa skolpengen eller ens viska om möjligheten att återinföra fastighetsskatten. Då är det tack och adjö. Det vet alla, utom Juholt. Eller så visste han det, för rimligtvis borde han ha vetat det med sin långa erfarenhet av både journalistik och politik. Men han trodde på att det skulle vara möjligt att förändra. Han mindes nostalgiskt tanken på att politik är att vilja (förändra) – åtminstone hoppades han på det. Tiden har sprungit förbi honom. Idag är politik att inte vilja förändra.

Juholt föll på eget grepp med sin yvighet och öppenhjärtlighet – egenskaper som vändes mot honom då han maldes ned. Och i sin uppriktighet och naivitet saknade han dessutom maktkampsteknik att försvara sig med. Alla visste att hans tid var ute långt innan det avgjordes på Sveavägen 68. Juholt visste också det, men i radiointervjun uppger han att han ville vara kvar och kämpa, allra helst fram till nästa kongress för att där möta gräsrötterna – hans enda supportrar och vänner och livlinan till att kunna fortsätta, men han hann inte få tag i den.”

Nu, tisdagskväll i September, i SVT’s serie ”Min sanning” med Niklas Ekdal fick vi träffa en Juholt som återhämtat sig och tongångarna var annorlunda mot dem ovan. Tillbaka på scenen var delvis den yvige och personlige Juholt. Svaren har blivit tydligare och rakare, och även om Juholt inte har återhämtat sig helt, verkar han vara på god väg. Han lyckas dåligt med att dölja att han fiskar efter en ministerpost i Lövfens kabinett – även om han kallar sig själv för föredetting.

På det personliga planet finns det mycket att lära av hur det är att vara utsatt för en omfattande – legitimerad – terror, som Juholt var. På det politiska planet finns det dock andra slutsatser att dra. Även om Sahlin och Juholt var olika som natt och dag, hade de ändå sin idealism och kanske ska man säga goda naivitet med sig i politiken. Efter Löfven står deras motsatser på rad för nästa ordförandeval. Och Stefan Löfven som befinner sig någonstans mittemellan den naive idealisten och den vattenkammade förvaltaren, har lärt sig en läxa av sina två föregångare – hellre tyst och feg än personlig och modig.

Juholt sammanfattade utvecklingen med att på Palmes tid var politik att vilja, på Perssons att välja, men nu handlar det om att våga. Tyvärr är det just det som saknas – modet att våga. Stefan Lövfen har redan signalerat att han tar fighten endast på två områden – kärnkraft och slaget om bibehållna höga, progressiva skatter, det vill säga Socialdemokratins signum. A-kassan slipper han slåss för, då regeringens ledare, Anders Borg, redan backat tillbaka till en mer s-vänlig a-kassa, förvisso med rejält urgröpta ersättningsnivåer.

Sammanfattningsvis har Löfven lärt sig att spela snålt och smart, att ge medelklassen det godis den kräver att få ha kvar – decimerad fastighetsskatt, sorteringsskola och jobbskatteavdrag. Ännu har inte något mer högljutt krav rest på sänkta skatter på toppen – så varför då inte behålla dessa, i en mörkröd överenskommelse med SD. Samtidigt som finansminstern gråter krokodiltårar ler han i mjugg och skattebesparingen (på kort sikt).

Med en smart Löfven som ger medelklassen allt Reinfeldt lovara plus lite till, inklusive storstadsbabyn MP, så verkar målet öppet för ett allt mer populistiskt S att ta plats. Väljarna kommer troligen inte att märka någon skillnad överhuvudtaget. Allt rullar på som förut, pr-maskineriet byts ut med polarnas polare och namnen blir Larsson och Svensson istället för Schlingman och Stuart – mindre adligt och mer folkligt till namnen – men politiken blir förvillande lik. Det har blivit en enda blå-röd röra av det hela, för att travestera en viss minister, som personligen frustar över att få tillträda den där efterlängtade internationella toppposten innan den rågblonda kalufsen blir helt Clintonsk vit.