Okt 032012
 

 

Förre partiledaren för Socialdemokraterna Håkan Juholt intervjuas av Tomas Ramberg i en direktsänd specialversion av Ekots lördagsintervju live i Radiohuset. 

 

Ekot | Sveriges Radio.

 


—————————————————————————————————————————————————————————————

 

UPPDATERAD ANALYS NEDAN SAMT INLEDNING

Vi blev tipsade av en läsare att denne fick en déjà vu då han läste SvDs artikel (länken),

http://www.svd.se/kultur/nar-politik-var-att-vilja_7551396.svd

två dagar efter att denna långa kommentar nedan först publicerades samt även av denna helgkrönika tidigare publicerad här.

http://www.publicnews.se/2012/09/14/respekt-for-maud-och-margert/

Av diskretion skriver vi inte något om plagiat, istället är vi tacksam över att vår exklusiva läsarskara också visar diskretion genom att inte med ett ord nämna Public News.

KOMMENTAR  Det är något fascinerande med denne Håkan Juholt och det är en stor upplevelse att lyssna på intervjun med honom i Ekots lördagsintervju special med Tomas Ramberg. Varje svar överraskar. För även om de är tillsynes exceptionellt raka, ärliga och direkta, så är svaren ändå lite tokroliga eftersom många av dem är både ologiska och obegripliga.

Det var fri jaktsäsong

I en nyutkommen bok har Juholt sågat en rad av Socialdemokrater – från de mest kända, som företrädaren Mona Sahlin, till medarbetare på kansliet. Men på varje fråga av Ramberg om vad Juholt egentligen tycker om de i boken utpekade personerna, vänder Juholt på steken och svarar gång på gång att personen NN egentligen är en utmärkt politiker och människa – ofta med tillägget att personen i själva verket är en mer kompetent politiker än vad han själv är. ‘Men det står ju här’, försöker Ramberg allt mer uppgivet…

Det blir surrealistiskt när varje bokcitat som Ramberg frågar om kommenteras av Juholt med en ny, och diametralt motsatt, version till den han ger i boken. Dem som enligt Juholts version i boken, svek, var falska och fega, framställs i radiointervjun som ypperliga personer eller åtminstone som utomordentliga politiker. Det gäller inte bara Mona Sahlin, utan även de två som i allmänhet har ansetts varit Juholts främsta inre fiender, Tomas Östros och  Sven-Erik Österberg. De utpekas helt plötsligt av Juholt som två av Socialdemokratins allra främsta och oundbärliga hjältar. Juholt hävdar att han önskar Östros tillbaka till politiken, samtidigt som han förminskar denne till att nu endast vara ”informationsdirektör åt bankerna”. Så fortsätter intervjun, med till synes ärliga, men samtidigt dubbeltydiga svar. Juholt fortsätter att skapa oreda och förvirring – varje gång han talar, verkar det som. Han är helt enkelt hopplös, men ändå fascinerande.

Klegget i Stockholm

Juholt får i ett tidigt skede frågan om vad han menar med sitt uttryck ”klegget i Stockholm”. Då blir han upprymd och får fart, orden sprutar ur honom i ett glädjerus över att frågan kommit upp. Klegget är enligt Juholt en ohelig allians mellan pr-folk, politiker och journalister, som twittrar och festar tillsammans och byter tjänster och jobb med varandra (och även fru och man, misstänker man). Alla som har jobbat inom dessa branscher vet att det är sant, men ingen annan säger det än Juholt. Och då sägs det lite tokroligt och tas därför inte på allvar. Det är synd. För det går inte att förneka att den ”vänskapskorruption” som många politiska journalister, politiker och politiska tjänstemän ingår i, är ett demokratiskt problem. Ett mycket större problem än vad vi anar i vår hemmablindhet. I stället rapporteras det indignerat om motsvarande fenomen i andra länder. I dessa fall är det granskarna som är tokroliga i sina frågor och reportage då de inte ser den situation de själva befinner sig i.

En annat övertydligt exempel på blindhet är när det nästan dagligen rapporteras om problemet med den höga amerikanska arbetslösheten, samtidigt som samma personer rapporterar om hur bra tillståndet är i den svenska ekonomin – men då fullständigt glömmer bort att vi faktiskt har samma höga arbetslöshet som i just USA, Det glöms också bort att vi dessutom inte har haft någon nämnvärt högre tillväxt än USA sedan finanskrisens utbrott. Även detta exempel på blindhet kan ses som ett symbios mellan makten och dess granskare och hur de delar samma snäva perspektiv – skickligt utmejslat av politiska tjänstemän och refererat av andra inom ”klegget”.

I sina påpekanden av hur kopplingarna ser ut var Juholt en frisk och välbehövlig fläkt. Självfallet vann han inga Stockholmspoänger med påpekanden om oheliga allianser och ”vänskapskorruption”. Han möttes istället av medelklassens allra skarpaste vapen. Tystnad, tystnad och återigen tystnad. En tystnad som endast avbröts av smattret av twitters ägnade åt att förlöjliga personen i fråga, istället för att bemöta denne i sakfrågan. Twittrandet har blivit som småflickors viskande, och ‘den som viskar, han ljuger’, vet vi.

Den sise ideologen

Håkan Juholt synliggjorde dock under sin korta tid en betydligt större fråga än den om ”klegget i Stockholm”, kanske rentav den största politiska frågan i vår tid – den om avsaknaden av ideologi och genuin politik. Juholt var gräsrötternas kandidat, snarare än Stockholmelitens, och som sådan talade han om frågor som gräsrötterna kände igen sig i och med åsikter som de delade. Han var den Socialdemoktratiska mittens och framförallt vänsterflygelns man. Han talade om barnfattigdom och klyftor i samhället. Han var en motvikt till den sittande regeringens politik. På så sätt var han och hans politik oerhört viktiga ur ett demokratiskt och ideologiskt perspektiv. För Juholt presenterade trots allt ett politiskt alternativ. Men för sin politik och framförallt på det sätt som han framförde den ringaktades och förlöjligades han.

Juholt var i sanningens namn helt hopplös som partiledare, vilket han själv konstaterade redan första gången då hans namn kom på tal. Det är omöjligt att se hur hans person, med ständiga chansningar och utspel och därefter reviderade politik, skulle kunna klara sig någon längre tid. I stället har Socialdemokraterna nu fått den populäre och hygglige Stefan Löven vid rodret.

Triangulering

Med Stefan Löven känner sig alla trygga. Han kommer att hålla hårt i rodret och styra dit vinden för oss, i den takt vinden tillåter. Han är Socialdemokraternas svar på Anders Borg – en person som tillsynes helt har tappat tron på politik och ideologi. Två teknokrater som byter masker med varandra i en trött teateruppsättning. Publiken riskerar att bli så uttråkad att ingen längre kommer ihåg vem som är vem bakom maskerna. För med logiken i politikens triangulering säger och föreslår de samma saker, även om tankarna bakom masken kanske fortfarande skiljer sig något åt. Helt utan tecken på skam föreslår de opportunistiskt det som de vet att de måste säga inom det rådande politiska kontext, för att vinna Stockholms medelklass och därmed val. Triangulering är både motbjudande och förvirrande i och med att de inte bara säger samma saker, utan då och då till och med byter åsikter med varandra. Helt utan skam. Till sist är det omöjligt att veta vem som är vem bakom masker av politiska lögner och vargaleenden.

”Klegget” motar Olle i grind

På denna politiska spelplan vet alla som vill ha makt att de kommer att krossas effektivt av ”klegget i Stockholm” om de vågar sig på att röra storheter som RUT eller ROT; minska ränteavdragen till villan eller bostadsrätten; avskaffa skolpengen eller ens viska om möjligheten att återinföra fastighetsskatten. Då är det tack och adjö. Det vet alla, utom Juholt. Eller så visste han det, för rimligtvis borde han ha vetat det med sin långa erfarenhet av både journalistik och politik. Men han trodde på att det skulle vara möjligt att förändra. Han mindes nostalgiskt tanken på att politik är att vilja (förändra) – åtminstone hoppades han på det. Tiden har sprungit förbi honom. Idag är politik att inte vilja förändra.

Juholt föll på eget grepp med sin yvighet och öppenhjärtlighet – egenskaper som vändes mot honom då han maldes ned. Och i sin uppriktighet och naivitet saknade han dessutom maktkampsteknik att försvara sig med. Alla visste att hans tid var ute långt innan det avgjordes på Sveavägen 68. Juholt visste också det, men i radiointervjun uppger han att han ville vara kvar och kämpa, allra helst fram till nästa kongress för att där möta gräsrötterna – hans enda supportrar och vänner och livlinan till att kunna fortsätta, men han hann inte få tag i den.

Vi kommer att minnas Juholt därför att han var helt osannolik, inte minst som ordförande för det tidigare så disciplinerade Socialdemokratiska partiet. Men faktum är att i det politiska landskapet har det inträffat ännu mer osannolika händelser i närtid. För hela den politiska kartan har på ett par decennier ritats om på ett remarkabelt sätt. Alla partier utom ett har bytt färg och själ. Framförallt har tre av dem förvandlats till oigenkännlighet.

Maud Olofsson skrotade resterna av bondeförbundet 

Det gamla bondepartiet har under Maud Olofsson gjort en fullständig u-sväng, inte minst inom energipolitiken, och blivit ett uttalat liberalt parti. Där det talas mer om entreprenörskap, nyföretagande och småföretag, än om bönder och jordbrukspolitik. Partiet har därmed intagit sitt syskonpartis plats – alltså folkpartiets liberala plattform. Triangulering innefattar nu inte endast att samma förslag saluförs, nej hela ideologier har nu bytts ut inför öppen ridå, på ett sätt som till och med skulle få dåtidens hästhandlare att rodna.

Från Socialliberalt visionärt parti till skolparti

Folkpartiet har samtidigt förflyttats i en otydlig liberal-konservativ riktning, med krav om tuffa tag på agendan. Partiet framstår dessutom alltmer som ett enfrågeparti om skolan. Så var det inte på Bengt Westerbergs och Anne Wibbles tid. Då förknippades partiet med genomgripande sociala och ekonomiska reformer, som ”århundradets” skattereform i början av 90-talet. Folkpartiet sågs då som ett modernt och visionärt parti, fram till det att det nästan dukade under av den ekonomiska krisen som den folkpartistiska finansministern fick i sitt knä.

Moderaternas orwellska nysvenska

Och så har vi moderaterna, som har gått från att vara det tidigare liberal-konservativa partiet till att nu blivit något så ovanligt som ett socialliberal-konservativt parti. Den sista ändelsen håller främst justitie- och utrikesministern liv i. Moderaterna håller i den ideologiska otydligheten istället fanan högt som ett ultraopportunistiskt eller för att att uttrycka sig diplomatiskt som ett pragmatiskt parti, som inte skyr några medel för att behålla makten. Partiet tvekar inte om att ständigt uppträda under ny mantel så snart det behövs. Det är dock ett stort problem att partiordförande och tillika statsministern, Fredrik Reinfeldt, inte hänger med i utvecklingen som drivs på att partiets två master minds Anders Borg och Per Schlingman. Vad Reinfeldt tänker och tycker är så outgrundligt att SVT’s Agenda tidigare ägnade en stor del av sitt programmet åt att utröna det – utan resultat. Vad statsministern egentligen tänker på framkom vid ett senare tillfälle ”etniska svenskar mitt i livet”. Om denne persons gunst slåss de minds’en, med helt olika agendor, inte undra på att de inte går ihop.

 

Per Schlingmann introducerar orwellsk nysvenska 

Moderaternas förvandlingstrick illustrerades för ett par veckor sedan i SVT’s Uppdrag Granskning. I en störtskön intervju med den som gett begrepp som ‘lögn, heder och sanning’ helt nya dimensioner – alltså ingen mindre än Per Schlingmann – ställer Petter Ljungren frågor på ett sätt som påminner om Michael Moores rättframma och buffliga stil. Kontrasten till Schlingman är total. Och intervjun andas från första stund ett ömsesidigt förakt.

 

 

 

Intervjun börjar i språnget, så att säga. Men först hälsas det:

– Trevligt att träffas!

– Treeevligt, trevligt!

Varpå Ljungren på stående fot överrumplar Schlingamn då han frågar om vikten av att använda Twitter.

”Suuuperviktigt”, svarar då Schlingam med krampaktigt leende, och tillägger att det är viktigt inte minst eftersom alla journalister följer det (alltså mina polare, men dit hör inte du, tänker Schlingman så pass högt om Ljunggren att åtminstone undertecknad hörde det). Och inte nog med det. Schlingman är så ärlig att han medger att twitter inte i första hand är viktigt  för att ”kommunicera” med väljarna, utan snarare för att skrynkla journalistpolarna (alltså dem som Juholt kallar för klegget och som är tänkta göra jobbet med att informera väljarna – på rätt sätt).

Då Schlingmann berättar om hur viktigt det är med Twitter frågar Ljunggren plötsligt ”varför blockerar du mig då på Twitter, jag är ju journalist”!

– Gör jag det? Det är i så fall helt omedvetet! Jag har inget skäl att blockera dig, säger Schlingmann, samtidigt som han inte kan låta bli att av glädje spricka upp i ett riktigt gammelmoderatleende – påminnandes om Gösta Boman rent av.

Efter den inledande och underhållande parodin om twitter, påbörjas så intervjun med frågor om Moderaternas förändring. (För läsare som inte vet om det så införde Schlingam ett sådant där bakåframspråk som i fablernas värld, och som i sagan om ‘Kejsaren är naken’. Där nej, betyder ja. Trevligt betyder otrevligt. Omedvetet betyder medvetet, etc. Men det går ganska fort att lära sig det orwellska språket, bara man kommer ihåg att lägga till eller dra i från ett o/inte/icke framför orden.)

Ljungren frågar, är omsvängningen till arbetarparti ärlig?

– Absoluuut!

– Inte bara en kullis alltså?

– Nej, nej, nej, (även om det låter förvillande likt ja, ja, ja – så klart!).

Kejsaren är naken

På det sättet går intervjun vidare – se den själv och njut, för den är minst lika stollig som intervjun med Juholt. Ljunggren ställer gång på gång frågor om ‘Kejsarens nya kläder’. Den orwellska ”förljugenheten” blir dock pinsam efter ett tag. Och även för den som inte redan var bekant med partiets förvandlingsnummer byggt på Orwellsk nysvenska, blir det allt mer uppenbart under intervjun att ‘Kejsaren är naken’! Det visar sig att de nya moderaterna endast är ett luftslott byggt på tomma ord och en tom ideologi. Ingen vet vad partiet egentligen vill – det vet endast Anders Borg. Men det blir vi andra varse först efter år 2014 då han axlar statsministermanteln – om det inte blir hygglige Stefan så klart. Frågan är om vi kommer att märka någon skillnad. Det beror på om det blir den anpassade retoriken som får fortsätta att styra eller om deras sanna jag tillåts att träda fram.

Nya Socialdemokraterna

Förvandlingsnumren tar inte slut där. Det är inte bara de borgerliga som bytt kläder eller är nakna, för vi har ju även tidigare kommunister som tagit över det gamla Socialdemokratiska partiprogrammet, nu med den skicklige och erfarne Jonas Sjöstedt i spetsen. Det enda parti som fortfarande vågar stå emot skolpeng och utförsel av skattepengar och som kämpar mot den segregation som sker i valfrihetens namn. Vänsterpartiet tar därmed även strid för klassiska liberala frågor som de om rätten till lika start i livet och konkurrens på lika villkor. Partiet står dessutom i den internationella politiska mittfåran i dessa och flera andra kontroversiella frågor.

Välkammade Sverige- och Kristdemokrater 

Och så har vi det tidigare tydligt rasistiska partiet som nu blivit ett vattenkammat invandrarrestriktivt parti, med en politik som för övrigt är förvillande lik kristdemokraternas – det riksdagsparti som har genomgått den minsta omvandlingen under de senaste två decennierna. Att slås samman med Sverigedemokraterna är Kristdemokraternas historiska chans att överleva, dessutom med mer eller mindre bibehållen politik.

Det alternativa partiet

Slutligen har vi partiet som, åtminstone på kongresserna, tar strid för cirkushästarnas rätt i samhället – Miljöpartiet. Och som genom åren har varit partiernas motsvarighet till Juholt. Lika tokigt och roligt. Partiet har dock blivit allt mer uppskattat av den innerstadsmedelklass som kräver att alla deras förmåner består, men som samtidigt vill vara så där lite lagom crazy och i protest rösta alternativt på något mittemellan de etablerade ideologierna. Problemet är att det numer endast finns mittemellan, där klänger och kliar de varandra på ryggen, det är en salig röra med politiker av olika kulör, journalister och deras pr-polare. Några ideologer eller ideologier syns inte längre till i svensk politik.

Ideologierna på historiens sophög

Vem som är vem och vem som tycker vad av våra politiker minns vi inte längre. Spelar det någon roll? Betyder det något att ideologierna har kastats på historiens sophög här i Sverige? På andra håll kan det fortfarande se annorlunda ut. Det har vi nyligen sett i Frankrike där det varit presidentval, och det ser vi nu i det pågående presidentvalet i USA – där de verbala motsättningarna är tydligare än på mycket länge.

I Frankrike har dock stora delar av den utlovade alternativa politik som president Hollande gick till val på redan slängts ovanpå ideologierna – på samma sophög – efter ett realistiskt uppvaknande av socialistledaren. Hoppet ställs nu till att ideologi och demokrati ska  leva vidare i USA – men bara i lagom dos, för demokrater och republikaner måste ju komma överens efter valet. Om de inte skulle lyckas med det kan de alltid ringa till kollegor i Europa, framförallt till dem här i Sverige, och fråga om hur man lyckas med att gör avkall på allt som man tidigare kämpat för.

Undertecknad hoppas i sin naivitet på ideologiernas återkomst och även på att återigen få se och höra politiker som är genuina och vågar att tro på någonting. 

Till dess – hälsas med gamla folkpartiska ord – lycka till! Till ”klegget” hälsas det mer modernt tweet, tweet och till Schlingmann i fredsministeriet, ursäkta på partikansliet, hälsas det trevligt, trevligt!

 

 

 

 

 

  One Response to “Juholt om ‘klegget’ – Schlingmann naken”