Nov 292012
 

Journalistiken lever – trots allt! Det är den spontana reaktionen på Sveriges Radios extrainsatta ”Barnen special” om Barnfattigdom. Ett program där både journalistik och medverkande står i bjärt kontrast till ”Räntekartan” som fick Stora journalistpriset för att ”ha blottat orättvisor”,  alltså att personer ur medelklassen har fått olika bostadsränta – 2012 års definition på Samhällets orättvisor.

 

KOMMENTAR Micael Kallin

Det har länge klagats på Stockholmsfixeringen inom media. Journalistiken har dock kommit ur askan i elden, från Stockholmdominans till Twittertvätt. Det handlar om en yrkeskår i ett land som är känt för att snabbt anamma trender genom att befolkningen är väldigt snabb på att ta efter, att ”härma”, landet är också känt för den så kallade Jantelagen, det vill säga att alla ska vara lika. I det landet fostras kåren gemensamt på de ”bästa” skolorna och gör sedan praktik på samma redaktioner och därefter söker den erkännande via sociala medier som Twitter.

De flesta i kåren lär sig att tänka på samma sätt och ser till sitt eget, istället för samhällets, bästa. Därav den okritiska ”granskningen” av RUT och ROT och skol- och bostadsegregation. Samhällets tidigare viktigaste politiska fråga, arbetslösheten, har bytts ut mot den idag största av alla orättvisor – olika räntenivåer på bolånen. Arbetslösheten självt har förminskats till en politikens residual.

Bostadsräntor är den orättvisa kåren känner till, eftersom de flesta har bolån, men få av dem som väl har etablerat sig på arbetsmarknaden är arbetslösa. Det är en yrkeskår som känner vrede över att få 20 räntepunkter högre bostadsränta än grannen och som producerar journalistik för sig själv. Nu kanske någon tror att det handlar om ironi. Nej, inte alls. I Bonniers jury för Stora journalistpriset sitter 14 helvita män och kvinnor, boendes i etniskt rensade områden, diskuterandes med sina grannar om hur deras barn ska komma in på de bästa (helsvenska) skolorna och däremellan kommer så klart frågan om bostadsräntan upp.

 

Andra röster

Allt eftersom man blir invaggad och van vid dagens tonfall i journalistiken är det befriande att höra andra röster – röster så nära, men så fjärran. Röster som på dagarna finns i de skolor som numer är rensade från ”ursprungssvenskar” som flytt med hjälp av skolpengen, röster som återfinns i bostadsområden som ”ursvenskar” också har lämnat för länge sedan. Programmet handlar om dem som blivit kvar – det handlar om socialgrupp 3, en grupp som till stor del utgörs av just ”invandrare”. Att höra deras berättelser om fattigdom är en tydlig kontrast till journalistiken som i vanliga fall fokuserar på RUT’s eller ROT’s möjligheter, berättelserna ger en annan dimension än nyheter om ”det möjligen går att få en skattesubventionerad bartender”.

Alexandra Pascalidou var som klippt och skuren för programledarjobbet i torsdagens extrainsatta studiosamtal från fritidsgården ”andra hemmet” i Skärholmen. Det var en uppföljning av serien om barnfattigdom, en fattigdom som ofta kan förklaras med ena eller båda föräldrarnas arbetslöshet. Pascalidou intervjuar flera personer som en efter en får berätta sin historia.

Det är hur Pascalidou ställer frågorna som gör skillnad. Hon frågar till exempel inte ”vad pluggar du” eller ”vad jobbar du med”. Istället frågar hon ”har du arbete eller är du arbetslös”. Hon tvingar alltså inte dem hon intervjuar på defensiven – de behöver inte inleda med att svara nekande på den typiska frågan ”vad jobbar du med”. Pascalidou får med sig de närvarande på ett bra sätt som gör programmet till något annat än en timmes klagosång. I stället blir det konstruktivt.

Först ut av dem som intervjuas är den talföre Leo Razzak som målande berättar om sin bakgrund och hur den faktiskt har hjälpt honom att ta sig fram i samhället. Leo har flera talande one-liners:

Leo Razzak

”Jag blev lösningsorienterad – så när det är riktigt knas, då hittar man lösningen på det.” 

”Jag förväntade mig inte att någon skulle hjälpa mig med något, utan tog tag i saker själv!” 

Vad är fattigdom för dig, frågar Pascalidou:

”Att till exempel inte ha varma vinterdojjor eller ha mat på bordet, det är fattigdom för mig, att inte ha de basala behoven tillgodosedda.” 

Sedan radas exemplen upp av de tjejer och killar som intervjuas. De pratar om hur skamfullt det är att inte ha råd. Tjejen som inte hade råd att följa med på fotbollscuper, men av skam ljög om orsaken. Mamman som berättar om önskan att ha råd att ta sina barn till Gröna lund.

Det är en skam att vi inte ger alla som bor i vårt samhälle en chans. På samma självklara sätt som vi tar del av Zlatans begåvning bör vi ta del av och ge alla andra svenskar en chans att låta deras begåvning komma fram. Både av humana och ”egoistiska” skäl bör vi låta alla vara med. Det är ointelligent att exkludera en stor del av befolkningen. Av det blir vi alla fattigare.

En av de kommentarer som fastnar är:

Zlatan skulle inte ha blivit Zlatan utan sin uppväxt”. 

Frågan är om det är här någonstans förklaringen ligger i att så många unga svenskar från en tryggare och ”helsvensk” uppväxt inte har någon entreprenöranda i sig. De är som dästa katter, medan personer som Zlatan och Leo varit som hungriga vargar och tagit för sig och vunnit framgång – mot alla odds.

Lyssna på programmet och ta till dig av vilken outnyttjad potential vi har i Sverige och som vi alla har ansvar för att släppa fram. Och sänd en tacksamhetens tanke till de som är ansvariga till att Public Service har överlevt den svenska pseudoliberaliseringsvågen (den liberaliseringsvåg som ägt rum istället för liberaliseringar av till exempel arbetsmarknaden, så att även ”invandrare” kunde få jobb i större utsträckning).