Dec 232013
 
När Janet Yellen som första kvinna intar ordförandestolen i den amerikanska centralbanken, FED, i februari, då är den stora frågan när den synliga handen med massiva obligationsstödköp ska dras undan till förmån för kapitalismens lätta och osynliga hand, såsom Adam Smith så elegant beskrev att det hela fungerar. Tyvärr ger statistiken inget rakt svar, tvärtom, den är helt motsägelsefull.
yellen560360

Janet Yellen har ingen enkel uppgift framför sig när hon tillträder ordförandeskapet för FED. Hon har det avgörande beslutet i sin hand om när det är dags för USA att dra undan den fleråriga extraordinära penningpolitiska dopingen av den amerikanska ekonomin – med stödköp av obligationer för 85 miljarder dollar i månaden

Janet Yellen är dock varm i kläderna som vice ordförande i FED sedan år 2010 och anses att vara en mycket välmeriterad ekonom; som professor emerita vid Berkeleyuniversitetet och tidigare verksam vid Harvard och London School of Economics. Hon har också politisk erfarenhet som rådgivare i Vita huset under president Bill Clinton på 1990-talet och har även varit chef för Federal Reserve i San Francisco.

Janet Yellen beskrivs ofta som en penningpolitisk duva med fokus på arbetslöshetssiffror och hon har stått bakom den expansiva penningpolitik som har bedrivits under ordförande Ben Bernanke. Nu blir det dock Janet Yellens uppgift att med varlig hand dra tillbaka stimulansåtgärderna – utan att bromsa den amerikanska bräckliga tillväxten för mycket.

Problemet för Yellen är dock hur statistikunderlaget som ska ge vägledning egentligen ska tolkas. Det är nämligen dubbelt pessimistiskt, men på ett motsägelsefullt sätt. Det finns mycket som tyder på att fortsatta stödåtgärder behövs, vilken Yellen själv betonat vid nomineringsutfrågningarna:

– Inflationen ligger en bra bit under fed’s mål på 2 procent och arbetslösheten ligger fortfarande 3 procentenheter högre än vid de första tecknen på finanskrisen för sju år sedan. Samtidigt ligger sysselsättningen fortfarande en 5 procentenheter lägre än då och sysselsättningsgraden har inte förbättrats nämnvärt.

– I den viktiga åldersgruppen 25-54 år har sysselsättningsgraden sjunkit under finanskrisen och dess efterdyningar från 80 till 75 procent, och har endast återhämtat en procentenhet till 76 procent.

– Det mest alarmerande siffran för Yellen är dock den rekordlånga tid arbetslösa går utan jobb. Den tidigare rekordsiffran var 22 veckor under krisen 1981-82. Under finanskrisen var jobbsökartiden 41 veckor och ligger fortfarande kvar på 36 veckor.

Tyvärr kan den nedslående statistiken varra obsolet för Yellen och kollegorna i fed, för det finns mycket som tyder på att finanskrisen och recessionen orsakat samma djupa sår i den amerikanska samhällsekonomin som den svenska ekonomiska krisen gjorde i början av 90-talet. På några år steg den svenska rekordlåga arbetslösheten på ett par procenenheter till tvåsiffriga tal och många av dem som då blev arbetslösa har aldrig kommit tillbaka till permanenta  jobb.

Precis som i Sverige kan den amerikanska recessionen ha inneburit en kraftigt höjd jämviktsarbetshetslösnivå (NAIRU), det vill säga vid den nivå som inflationen tar fart. Ett tydligt bevis för att den kritiska nivån stigit är längre vakanstider, alltså företagens söktid för att hitta lämplig arbetskraft. Innan finanskrisen låg vakansgraden, andelen otillsatta tjänster, på 3 procent och sjönk som lägst till 1,6 procent i juli 2009, men är nu åter tillbaka på nästan 3 procent. Samtidigt har  timlönerna ökat med 2,2 procent de senaste 12 månaderna, jämfört med 1,3 procent 12-månadersperioden dessförinnan.

Stigande vakansgrader och löner leder normalt till stigande inflation och är inte ett tecken på en ekonomi som behöver kraftiga stimulanser.  Tragiskt nog är det utslagen arbetskraft som kan tvinga Yellen snabbare än önskat byta hand, till en tom givarhand såsom den osynliga kapitalismens hand, och låta marknaden sköta sig själv. Annars riskerar Yellen en överhettad ekonomi och ett ännu större bakslag längre fram.

Det är inte enkelt att vara centralbankschef, vare sig i USA eller annorstädes – inte ens i Sverige. Det blir skäll hur chefen än gör.