Apr 062014
 
Det var en plåga att i söndagens Agenda se en synbart stressad och oerhört forcerad utbildningsminister, Jan Björklund (FP), desperat försvara sin politik och skolans förfall mot Åsa Romsons (MP) angrepp. Romson påpekade gång på gång att Björklund inte tar ansvar för konsekvenserna av sin egen politik. Det har hon rätt i. Men själv är Romson än mer förljugen då hon överhuvudtaget inte låtsas om att hennes parti tidigare tvingat på Socialdemokraterna en liknande politik, med en positiv friskolesyn, för att de två ska kunna samregera. Nu döljer alltså Romson sina nyvunna skolinsikter bakom beskyllningar av Björklunds politik, vilken varit förvillande lik hennes egen.

Titanic

Stackars Jan Björklund. Han har både rätt och samtidigt helt fel. Rätt i att förstatliga skolan, införa tidigare betyg och höja lärarlönerna. Dessa förslag är dock av underordnad betydelse då han vill behålla en havererad och söndersegregerad skola – som sjunker allt djupare i takt med resultaten.

I söndagens Agenda, SVT, stod dock lärarstudenternas katastrofala kunskapsnivå i fokus. En majoritet av dem kan vare sig skriva eller räkna. För den som tror att det är en överdrift rekommenderas en läsning av deras universitetsuppsatser, som finns på nätet. Mycket är en obegriplig sörja, på en obegripligt låg nivå. Hur lärarstudenter kan ha sjunkit så lågt är en gåta i sig. Eller så är svaret på gåtan enkelt – Björklunds politik!?

Jan Björklund och Åsa Romson har byggt skolans Titanic

Allra mest provocerande med debatten i Agenda var dock att vare sig Björklund eller Romson ville låtsas om att den sjunkande skolan är ett resultat av deras partiers (friskole)politik. Björklund avstod dock ifrån att hacka på Romson om hennes förändrade syn på friskolor. MP har ända sedan partiet bildades fört en mycket friskolevänlig politik, beroende på partiets vurmande för Waldorfskolor, där en stor del av partieliten drillats i att tänka rätt.

Björklund var sannolikt tacksam för att friskolefrågan för ovanlighetens skull inte var på dagordningen. Dessutom vill utbildningsministern självfallet inte upplysa de lättrörliga medelklassväljarna om att det nu finns ett politiskt alternativ i frågan (utöver vänsterpartiet).

F.ö. har de två politikerna, sin olikhet på ytan till trots, mer gemensamt än en misslyckad skolpolitik – deras oförsonliga och verklighetsfrånvända inställning i energifrågan. Den ena med en miljöutopisk övertygelse, den andre med en något naiv övertro på teknikens under och att okända händelser och katastrofer både kan förutses och motverkas.

Ja stackars Björklund. Regeringen förlorar sannolikt höstens val på hans skolpolitik. Själv är han helt slutkörd och kommer säkerligen att ha en svår tid efter valförlusten. Med allra största sannolikhet är hans tid över på politisk toppnivå. Även om det blir ny borgerlig regering är det helt otänkbart att Anders Borg skulle erbjuda honom utbildningsministerposten. Det är uppenbart för en tillträdande statsminister att skolpolitiken måste läggas om i grunden – utan en förbrukad Björklund.

Ärligt talat är det synd om Björklund. Han har helt säkert, liksom de allra flesta politiker, velat väl. Men det mesta han har gjort och slitit hårt för har blivit helt fel. Björklund har helt enkelt varit en katastrof, nu är det dags för honom och regeringen att avgå. Därefter förtjänar Björklund en lång semester. Och sen…

Varför inte en nystart i livet med en lärarutbildning. Björklund skulle säkert bli en engagerad och duktig lärare. Han kan både läsa, skriva och räkna. Dum är han inte. Och ordning och reda skulle det säkert bli i klassrummet. Och kanske viktigast av allt – Björklund skulle säkerligen gilla jobbet – åtminstone bättre än det nuvarande. 

Det finns dock ett krux med Björklunds potentiella lärarkarriär – risken är påtaglig för utfrysning i lärarrummet. Men på det problemet borde Björklund veta råd – flytta på dem som mobbar! Än mer sannolikt är dock att Björklund flyttar på rektorn och själv tar över hela skolan – redan innan den första skoldagens slut. Och förmodligen skulle han bli en ännu bättre rektor än lärare. Efter valet får vi svaret varthän det bär med den Björklundska bildningsvisionerna…