Feb 032014
 
Tänk att ”man” aldrig lär sig, det är något tragikomiskt över det. Det gäller även alla oss som – mot bättre vetande – lyssnar för mycket på marknadsanalytiker i ett försök att sköta sparandet bättre. En sak analytikerkåren varit rörande överens om är att tre blomstrande decennier med ständigt god avkastning på obligationer tog slut år 2013 och att det gällde att lämna det sjunkande skeppet för att hoppa på aktietåget. Rätt tänkt, men så fel det ändå blev!

volatility

Så var det det här med marknaderna – igen. För nu har det börjat att storma så smått. År 2013 var ett lysande år för aktier på världens ledande markander, trögare gick det på de tidigare så lukrativa och hyllade tillväxtmarknaderna. Och samtidigt gick den tre decennier långa gyllene eran för obligationer mot sitt slut – åtminstone enligt förståsigpåarna. Inför 2014 var därför råden entydiga – dumpa obligationer, förlora inte mer, köp aktier istället. Men ack så fel analytikerna hade, även om råden baserades på ett stort mått av logik och vederhäftig analys. För tyvärr så glömdes det ena ordet som dominerar marknaderna bort – fear – råden som gavs baserades istället på det andra ordet – greed. Fear leder normalt sett till obligationer, greed till aktier.

”As the investing world headed into January, it was almost universally accepted that 2014 would be a bad year to own bonds and bond funds” konstaterar även the Wall Street Journal i deras Market Watch.

Det brukar raljant heta att apor (liksom slumpen) har bättre träffsäkerhet i pilkastning på rätt aktier än vad analytiker har i sina aktieråd – den här gången hade det säkert stämt vad gäller allokering mellan aktier och räntor.

För den som inte vet det, är det framförallt två tillgångar som normalt är i fokus vid investeringar – aktier och räntor (via till exempel bankkonto eller obligationer och obligationsfonder). Därutöver finns det tillgångsslag som råvaror och valutor. Så kallade hedgefonder är däremot inte ett tillgångsslag, dessa använder sig snarare av strategier på ovanstående marknader för att få avkastning oberoende av en marknadens utveckling – något som de flesta förvaltare misslyckas med (fonderna försvinner normalt i det tysta, men i bland även under buller å bång). Marknadens utveckling kallas för beta och avkastning utöver en marknads index, alltså överavkastning, kallas för alpha – något som de flesta förvaltare också misslyckas med att nå.

De flesta känner säkert till att när det går bra för ekonomin och då företagen blomstrar, förväntas dess vinster att öka och det i sin tur förväntas att driva aktiekurser uppåt – för att ge en mycket grov förenkling av sambanden. I själva verket reagerar aktiekurser ofta långt i förväg på en förväntad förändring för ekonomin i stort (makroekonomin), en bransch eller ett specifikt företag. Inte allt för sällan är reaktionerna på aktiemarknaderna överdrivna och ologiska, och då är det köptillfälle för den med rätt spåkula. Vad gäller obligationer är förhållandena de motsatta – när räntorna på obligationer (betalningen för en investering) går upp, då går priset på tidigare utgivna obligationer ned (eftersom det successivt erbjuds allt högre räntor, betalning, för att låna ut pengar till staters och företags nya obligationer i en blomstrande ekonomi).

Efter flera år av svag ekonomisk tillväxt i världsekonomin ser det nu ut att vända uppåt (trots de senaste rapporterade tillväxtbesvikelserna), till och med för stackars Europa. År 2014 har förväntats att bli ett hyfsat starkt år för världsekonomin och därmed även positivt för företagen och aktier – som har förutspåtts en fortsatt stark utveckling på västvärldens börser, om än något svagare än i fjol.

För obligationer har motsatsen antagits. 70- och 80 talens höga inflationsnivåer tvingade upp de nominella obligationsnivåerna till tvåsiffriga tal, när inflationen sedan vartefter har bekämpats har räntorna sjunkit och värdet på innevarande obligationer har då stigit. 2013 ansågs vara vändpunkten för den utvecklingen, räntorna kunde inte bli lägre och obligationer skulle falla i värde då nya gavs ut med högre räntesatser. Trodde man. Men, som sagt, ordet fear glömdes bort. Följaktligen föll till exempel räntan på amerikanska 10-åriga statsobligationer från 3 till 2,7 procent i januari.

I januari var det samtidigt extra stökigt på flera tillväxtmarknader, med politisk oro som i Turkiet och pesokris i Argentina, med valutaras och på många håll höjda räntor, genom att centralbanker i bland annat Brasilien och Turkiet höjde styrräntorna. Marknadsoron berodde även på att den amerikanska centralbanken påbörjat utfasningen av sina penningpolitiska stimulanser, vilket främst dragit undan kapital från tillväxtmarknader – problemen på tillväxtmarknaderna startade dock redan i maj fjol. Och nu har det den senaste veckan dessutom tillkommit en del tillväxtsiffror som inte levt upp till förväntningarna. Oron har spridit sig och kommit tillbaka som en boomerang till både USA och andra västländer – där börserna nu fallit eller till och med rasat i takt med tillväxtmarknadernas börser.

Resultatet av marknadsoron är att många investerare hastigt bytt fot och nu flyr aktier, pengarna har istället återinvesterats i – just det – obligationer, vilka har ökat i värde. När efterfrågan ökar på en produkt stiger priset, det vill säga det blir dyrare att investera i produkten. För obligationer  innebär det att investeraren får sämre betalt, det vill säga den som ger ut obligationer ger lägre ränta i betalning eftersom fler konkurrerar om att köpa obligationen. Resultatet har alltså blivit bättre avkastning på befintliga obligationer samtidigt som aktier rasat – tvärtemot vad den eniga analytikerkåren förutspått för 2014. Resultatet är att nu, helt plötsligt, ger allt fler analytiker nygamla råd, vilket även WSJ ironiserar över:

”Suddenly, bonds are the hot investment, the thing the experts are saying to buy. Fears of a bond bubble—a collapse that was supposed to occur the instant interest rates started to rise—have dissipated, and investors who were being told to give up their bond funds are now being told to circle back for more. In the slow-moving world of bonds and bond funds, it may be the fastest reversal in thinking ever.

Vad är då lärdomen av detta. Jo, nu ger alltså analytikerna nygamla råd – riskspridning är det självklara heter det. Den gamla sanningen om väldiversifierade portföljer, som alltså tillfälligt glömdes bort, är nu åter på modet. Rebalansera är för övrigt dagens modeord – behåll obligationer till en viss del, utifrån den egna risknivån. Tänk att gammal kunskap kan komma på modet så snabbt igen.

WSJ konstaterar förnumstigt: ”For fund investors—who ended 2013 wondering if diversification still worked because domestic stocks had been ruling the world—it’s a good reminder that no matter how hot or cold the market gets, spreading money around into different asset classes makes more sense than chasing what’s hot.”

Frågan är huruvida det förändrade marknadsläget är en korrigera eller inte. Banken SEB tillhör de optimistiska analyshusen: ”Även om det finns stor risk att oron består ytterligare några veckor så finns det ännu mer som talar för att det till slut visar sig vara mer av en rekyl efter en lång uppgång än början på en ny trend där vi går mot sämre tider”, skriver SEB i sitt morgonbrev.

Även Nordea tillhör optimisterna, banken håller till och med fast vid rådet om fortsatt övervikt för aktier: ”Vi anser att det ska mer till än den oro vi nyligen sett för att rubba det underliggande scenariot. Den globala tillväxten kommer att förbättras under 2014 vilket i sin tur innebär bättre förutsättningar för bolagens vinster. Trots att den amerikanska centralbanken nu kommit igång på allvar nedtrappningen av stödköpen är stödet från centralbankerna i väst fortsatt stort, något som gynnar riskfyllda tillgångar. /…/ Därmed inte sagt att situationen inte är besvärlig. Vår syn är dock att aktier har en relativ fördel på taktisk nivå och vi väljer att behålla övervikten i tillgångsslaget, på bekostnad av långa räntor.” Nordeas chefsstrateg Henrik Lundin i bankens Februarirapport.

Även om korrigeringen kan fortsätta längre än några veckor talar ändå ekonomiska fundaments för att SEB och Nordea får rätt i sina prognoser. Därför borde det långsiktiga rådet vara att inte överge aktier för obligationer, utan sitt still i båten om du har en väldiversifierad portfölj – annars är det dags att REBALANSERA!

________________________________________________________________________________________

På tal om tillförlitligheten i analytikers råd kan dessa – motstridiga – råd från samma dag (31/1 2014) ge något att fundera på.

Privata affärer aktieanalyser 20140203

 

Om vikten av allokering har Public Banking/PN skrivit ofta (information om allokering var initialt syftet med PB-sajten då den var fristående), se nedanstående tidigare publiceringar:

___________________________________________________________________

http://www.publicnews.se/2013/12/23/diversifiera-mera/

och

Tydlig strategi ger högre avkastning

http://www.publicnews.se/2013/12/26/tydlig-strategi-ger-hogre-avkastning/

Är börsen övervärderad eller inte; ”Should I stay or should I go” frågar sig allt fler. Svaret på den vanligtvis omöjliga frågan kan faktiskt vara enkelt genom att ha en utvecklad investeringsstrategi. Den som har bestämt sig för till exempel en viss allokering, kan luta sig tillbaka och då och då justera portföljen – vilket med en allokeringsmodell innebär att sälja dyrt och köpa billigt.
schack560360

Nu när amerikanska aktieindex veckovis sätter nya rekordnivåer (icke-inflationsrensade) så uppmärksammar The New York Times i en helgkrönika vikten av att ha en tydlig guideline för sina investeringar. Krönikören berättar om personer som bränt sig både på teknologiraset år 200o och finanskraschen år 2008, och hur de därefter känt sig tvingade till bättre finansiell planering. Samtidigt som de finansiella rådgivarna på andra sidan bordet stramat upp sina finansiella planer för klienterna.

Ett paradigmskifte har varit att rådgivningen till privatpersoner har influerats av den till institutionella investerare, med tydligare riskberäkningar. Baserat på en individs riskaversion och medvetna risktagande kan en allokeringsplan utformas och vidare ange hur investeringarna ska diversifieras på bästa sätt.

En av dem som framförallt inspirerat tänkandet om vikten av allokering är Yales David F Swensen, som vi skrivit om tidigare, se nedan. Och den som lagt grunden till modern finansiell teori, framförallt vad gäller vikten av diversifiering, är nobelpristagaren Harry M Markowitz, som vi också skrivit om tidigare, se nedan.

Vad det egentligen handlar om är att var och en tar sig en ordentlig funderare över hur stora svängningar man står ut med, psykologiskt och ekonomiskt och därefter bygger sin egen modell för sitt långsiktiga strategiska sparande (taktiska kortsiktiga investeringar, är en helt annan sak, som inte behandlas här). Den som inte är direkt beroende av investeringarna och väl medveten om riskerna och samtidigt strävar efter högsta möjliga avkastning på lång sikt, kan vara full investerad i aktier, förslagsvis småbolag.

De allra flesta är dock riskaverta och emotionella hoppjerkor, därför är det viktigt med en tydlig investeringsstrategi. Antag att en sparare skulle vara bekväma med hälften av portföljen placerad i aktier, då skulle andra halvan kunna fördelas på till exempel 30 procent ränteplaceringar och 10 procent vardera i hedge- respektive råvaruinvesteringar.

Rent konkret skulle en sådan portfölj bestående av traditionella investeringsfonder till exempel kunna bestå av 20 procent Didner & Gerge småbolag, 20 procent Spiltan investmentbolag och 10 procent Aberdeen global emergin markets small cap (eller kanske FIM fonders Frontier markets fond) vad gäller aktier. Som hedgefond Brummer och partners multistrategi 2xL, räntor i Templeton global total return (i dollar, som normalt stärks vid marknadsoro) och råvaror till exempel Handelsbankens index-råvarufond eller Ålandsbankens aktivt förvaltade råvarufond.

Trixet är sedan att hålla sig till sin plan. När aktiekurserna skenar och aktieandelen i exemplet ovan passerar 50 procent, de ska då säljas dyrt för att justera ned andelen till 50 procent. Istället ska mindre attraktiva tillgångar köpas in för att justera upp deras vikter till vald nivå. Det motsatta gäller också, när aktiemarknaden kraschar, då ska du handla aktier billigt för att justera tillbaka till vald nivå. Det låter enkelt och lönsamt, men det är inte många som klarar av en sådan framgångsrik strategi i prraktiken, det vill säga att vara motvals till marknaden. Tyvärr. Istället säljer vi när raset börjat eller pågått ett tag, och framförallt missar vi uppgången, och köper tillbaka dyrt.

Om vi återgår till exemplet med den iskalle, som över tiden sitter still i båten fullinvesterad i aktier, så finns det många exempel på att det kan gå bra om denne innehar en väldiversifierad portfölj med kvalitetsbolag. Ett exempel är Didner & Gerges Sverige fond som sedan start avkastat, med återinvesterade utdelningar, i genomsnitt cirka 17 procent årligen. Det samma gäller flera av de mer välkända Investmentbolagen vars historiska avkastning legat på runt 15-18 procent i årlig avkastning, med återinvesterade utdelningar.

Det är endast du som kan avgöra din risknivå utifrån dina egna förutsättningar. Försök att utforma en långsiktig strategi och håll dig till den – det kan göra ditt sparande mer framgångsrikt! Lycka till!

 

SWENSENS ALLOKERINGSTEORI

En stor amerikansk forskningsstudie från 1986 har visat att hela 93,6 procent av avkastningen kan förklaras av hur investeringarna är allokerade. Därefter har en rad olika studier kommit fram till liknande resultat. Och Handelsbanken Markets visade i en genomgång av att välallokerad portfölj med aktier, räntor, råvaror och hedgefonder hade en dubbelt så hög avkastning under 00-talet än en traditionell 50/50 portfölj (50% räntor/50% aktier). Allokera därför investeringarna på så många tillgångsslag som möjligt.

Tyvärr är det svårt som privatperson att komma åt flera mycket attraktiva tillgångsslag, såsom Private Equity, fastigheter och direktinvesteringar i råvaror. De bristande allokeringsmöjligheterna är till skada både för riskspridning och avkastning.

Att investera i noterade fastighetsaktier eller fonder respektive noterade private equity-bolag är inte samma sak som att direktinvestera i de underliggande tillgångarna, utan är mer att betrakta som aktieinvesteringar. Råvaror går det däremot att investera i genom olika indexfonder, även om det tyvärr inte är ett fullgott alternativ till  en aktiv förvaltad råvarufond -som vi väntat länge på.

   

En internationellt mycket välkänd förespråkare för allokeringsmodellen är Yale-professorn David F Swensen, som är investeringsansvarig för universitets donerade medel och tillgångar, och har en mycket svårslagen historik:

+ 14,2 % i årlig avkastning under den senaste 20 åren, varav

+ 10,1% i årlig avkastning de senaste 10 mycket svåra åren för investeringar.

Swensen har skrivit flera böcker om vikten av rätt allokering och långsiktigt strategiskt sparande. Trots att Swensen över tiden har ändrat allokeringen dramatiskt, genom att till exempel att successivt reducera de traditionella tillgångarna inhemska aktier och obligationer till förmån för mer alternativa tillgångar, som Private Equity. 1991 hade Yales stiftelse mer än hälften av tillgångarna, 53%, placerade i inhemska aktier och obligationer, idag är den andelen nere på 11%.

Trots att Swensen är vår främste husgud, går det inte att slaviskt följa hans råd, av den enkla anledningen att vi som privatpersoner inte kan investera i samma tillgångar som finns tillgängliga för en stora amerikansk institutionell investerare. Swensen också själv skillnad på hur en privatperson respektive professionell investerare bör agera.

Privatpersoner uppmanas strängt av Swensen att hålla sig bort från dyr och ofta dålig aktiv förvaltning, samtidigt som han själv i stor utsträckning använder sig just av aktiv förvaltning – inte minst inom alternativa placeringar, där det är meningslöst med indexförvaltning – det bevisas bland annat av ETF:er som följer olika hedgefond-index.

Vi håller med Swensen om att privatpersoner i första hand bör välja breda och billiga indexprodukter. En aktiv och kunnig investerare kan dock dra nytta av den extra avkastning som ett exklusivt fåtal förvaltare lyckats med över tiden – utmaningen är att hitta dessa – det är både tidskrävande och chansartat, eftersom förvaltare kan sluta eller misslyckas i sin framtida förvaltning. Förvaltarrisken är en orsak till att välja några fler förvaltare än det som kanske annars önskvärt utifrån historiska reusltat.

Läs Yale-stiftelsens senaste årsrapport:

http://www.yale.edu/investments/Endowment_Update.pdf

 

MARKOWITZ PORTFÖLJTEORI

Harry M Markowitz mottog år 1990 Ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sina tidigare banbrytande insatser inom finansiell ekonomi, och brukar kallas för den moderna portföljteorins fader.

Markowitz visade dock redan 1952 på betydelsen av diversifiering; att en portfölj med mer eller mindre okorrelerade aktier från till exempel olika branscher minskar risken utan att avkastningen behöver bli lägre, och omvänt så kan avkastningen ökas med bihållen risk. Slutsatsen av Markowitz studier är med hans egna ord ”att inte lägga alla ägg i samma korg”.

Markowitz skapade också modellen ovan med den effektiva fronten, som visar en kurva av punkter för portföljer med högsta avkastning vid en given risknivå. Hur portföljen ska sammanställas avgörs av investerarens riskaversion.

Ett problem är att korrelationen mellan aktier har ökat över tiden och samtidigt har korrelationen ökat mellan olika tillgångsslag. Slutsatsen av det är, paradoxalt kan tyckas, att det är ännu viktigare med väldiversifierade och välallokerade portföljer.