Dec 182012
 

Välkommen till framtiden. Dagens kravaller i Göteborg, som var en reaktion på internetförtal, är bara början. Som vi skrivit om tidigare är vi med raketfart på väg in i pöbelsamhället – där alltfler agerar ut dåliga avsikter utan någon tanke på konsekvenserna. Avund, svartsjuka eller dumhet kommer att krossa allt fler i det framväxande twittersamhället.

KOMMENTAR Micael Kallin

De senaste månaderna har vi på redaktionen haft anledning att diskutera vad förtal på internet kan leda till. Hur vi är på väg ut ur mediesamhället och in i pöbelsamhället – där vem som helst kan dikta ihop vad som helst. Det är inte en ansvarig utgivare som granskar det som skrivs eller publiceras på nätet, utan vem som helst kan när som helst slänga ur sig något mer eller mindre igenomtänkt. Och tyvärr verkar det som om många tror, eller vill tro, att om något är publicerat eller skrivet på internet så är det sant. Många tonårsföräldrar vittnar om hur internet har blivit ett osäkrat vapen som barn och ungdomar inte klarar av att hantera. Tyvärr gäller det även vuxna själva – inte minst på twitter.

Vi har varnat för att våld tyvärr kan bli en tragisk reaktion på nätförtal. På ett otäckt sätt fick vi rätt i och med tisdagens kravaller i Göteborg, och kanske är även dödsskjutningarna i USA delvis en reaktion i frustration på nätskriverier. Dessbättre finns det en lösning på problemet; att elever och även vuxna lär sig att tänka kritiskt, att använda hjärnan innan de skriver och att de ifrågasätter dem som skriver under dold identitet. Mediekritik och källkritik kommer att få en mycket viktig roll för att vi ska klara av att navigera oss i framtidens internetanarki. Tyvärr vet vi att det är svårt. Inte ens journalister klarar alltid av det källkritiska tänkandet. Förmodligen beror det på att det är ”roligare” att tro på förtal, än att vara den tråkige som ifrågasätter.

Tisdagens vidriga förtal i Göteborg av skolungdomar är tragiskt och det är också reaktionen, även om den är förståelig. För hur ska den smutskastade tonårsflickan försvara sig. Det spelar ingen roll vad hon säger eller skriver, kränkningen är redan fullbordad – den går inte att göra ogjord. Förtal handlar inte om sanningshalten, utan om skadan. Endast då det finns stort allmänintresse kan viss personlig information vara juridiskt försvarbar att publicera. Det gäller inte kräkningen av en tonårsflickas kropp.

Ordet ‘kränkning’ återkommer många till på internet. Det ironiseras och raljeras över ordet; ”Stackars kränkta vita män (kvinnor) kan det heta”. Troligen skulle dem som resonerar så vara mindre ironiska den dagen kränkningen gäller dem själva eller deras barn. Och den dagen kommer med all sannolikhet. För dagens kravaller är endast början på en våldsam utveckling – även om det finns dem som inte vill eller vågar inse det.

Internet och sociala medier är självfallet något oerhört positivt för både det offentliga samtalet och privata umgänget, men tyvärr kan missbruk leda till krav på regleringar för att stoppa förtal och kampanjer. Den yttrandefrihet som är grunden för vårt fria ord och som vi är så stolta över, kan ironiskt nog hota det öppna offentliga samtalet och demokratin. Och eftersom näthatet och nätmobbningen tenderar att följa med in i vuxenåldern, lär det också bli oerhört svårt att få fram politiker i framtiden. Varenda sten av deras privatliv kommer att vändas upp och ned och information att twittras ut var minut. Finns det någon som är intresserad av de villkoren. Troligen inte. Vi är på väg mot ett hårt samhälle, där rykten kommer att förgöra många. Det är inte osannolikt att varje familj har ungdomar som kommer att beröras någon gång, och så även deras föräldrar.

 ”It wasn’t me” säger ofta de skyldiga, men det var just det det var; ”you, you and you”. Den kanske töntiga, men relevanta uppmaningen, är att inte skriva något som man inte skulle kunna säga offentligt till den det berör. Vi kan alla börja med att säga till den vi känner som smyger och terroriserar bakom en dold identitet; ut ur nätgarderoben, stå för det du skriver på internet!

Alfred Askeljung, med stor erfarenhet av sociala medier, skrev för en tid sedan på PN om Twitter, att: ”Känslan av anonymitet är påtaglig, inget identitetskrav finns över huvud taget för att skaffa ett konto. Användarna skriker ut det de känner för i etern och ibland svarar någon. Många tar tillfället i akt att dela väldigt mycket av sina liv. En i mina ögon övervägande andel kvinnor skriver mycket om personliga problem, ätstörningar, sorg osv. Som ett ventilationshål så verkar twitter ha en ganska markant betydelse för en del.

 

Jag känner själv av det, det ÄR skönt att kunna skriva precis vad man tycker och tänker och kanske till och med få respons på det. Det kan tyckas effektsökande eller utelämnande men så är inte fallet eftersom alla är precis så anonyma som de vill vara. Vissa delar visserligen saker som de allra flesta skulle anse uteslutande höra den privata sfären till men allting sker på delarens villkor. Bilden som träder fram är den av en nästan anarkistisk frihet att själv definiera ramarna och kontexten för sitt social umgänge. Detta kan förstås få konsekvenser. /…/ Den demokratiska och policymässiga debatt som förs på sociala medier upplever jag som kraftigt fördummade, strösslade med invektiv och personangrepp och ytterst sällan intellektuellt hederliga. Det ligger självklart i twitters natur; 140 tecken utgör en begränsning som gärna lånar sig till billiga one-liners framför filosofiska resonemang.” 

Take it easy out there!