Mar 262013
 

Internationella valutafonden uppmärksammar Sverige på att det vare sig är Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg som styr riket, inte ens excellensen Bildt. Istället antyder IMF att det är en annan excellens som styr – Stefan Ingves, vars makt ständigt ökar på bekostnad av de folkvalda. Tjänstemannen Ingves saknar dock mandat för de områden han lägger under sig.

Micael150ny

KOMMENTAR Micael Kallin

Public News har länge förundrats över att tjänstemannen Stefan Ingves tillåts att ta allt mer makt – makt som han inte har mandat för. Det har vi skrivit om vid flera tillfällen och även ägnat penningpolitiken en egen ämnesflik, för att ha fokus på ämnet.

Nu är det ingen mindre än IMF:s chefekonom, Olivier Blanchard, som stämmer in i kören av varningar för utvecklingen  med allt starkare centralbanker sedan finanskrisens inträde på scenen. Blanchard sa på måndagen, enligt Bloomberg News, att det finns en risk att centralbankerna blir ”för kraftfulla” när de ges nya ansvarsområden i spåren på finanskrisen. Blanchard påminde samtidigt om att centalbankernas tidigare mandat i stort sett inskränkte sig till penningpolitik, med fokus på räntor. Nu har centralbankernas fokus vidgats till den finansiella sektorn, vilket chefekonomen liknande vid att centralbankerna har fått en allt större verktygslåda.

Och så gav Blanchard en känga åt Sverige. Regeringen har som bekant inte vågat eller orkat sänka ränteavdragen, istället har Riksbanken fått hålla emot potentiellt skenande bostadspriser med högre ränta än annars, samtidigt har ett bostadslånetak införts. ”Vill du verkligen ge en oberoende centralbank rätten att välja belåningsgrader utan någon vägledning från den politiska processen? Kommer inte det leda till ett demokratiskt underskott på ett sätt, där centralbanken blir för kraftfull?”, undrade Olivier Blanchard. Det är intressant att IMF varnar för demokratiskt underskott, det är ju inte precis vad fonden gjort sig känd för. Åk till Argentina och fråga vilka associationer som fonden ger.

I diskussionen om Europa ska spara eller gasa sig ur dagens skuld- och strukturkris slog chefekonomen ett slag för att Europa måste satsa på strukturellareformer: ”Det är mycket svårt att se hur Europa ska kunna ta sig ur den finanspolitiska röran, i synnerhet utan att bibehålla en viss substantiell tillväxt över de kommande decennierna. Så jag tror att vi måste fokusera på åtgärder som ökar tillväxten i Europa, åtminstone under den perioden”, sade Olivier Blanchard.

ingves560*400

Maktförskjutningen under och efter finanskrisen från finansdepartementet till Riksbanken har skett i förvånansvärd tysthet. Frågan är om det till och med skulle kunna ske en palatskupp utan att folket reagerar, i varje fall finns det risk för det så länge befolkningen är upptagen med att kryssa i välfärdens valblanketter.

Riksbankschefen Sten Ingves har förekommit Blanchards varningar och själv varit tydlig med att det faktiskt är han som bestämmer. Under ett par års tid har Ingves öppet trotsat lagstiftarna med att motivera en relativt hög ränta med att hushållens skuldsättning är för hög. Enligt Ingves finns det som bekant risk för en ny bostadsbubbla och därför håller han räntan högre än önskat. Ingves har motiverat sin självsvåldighet med att han är tvungen att ”ta sitt ansvar” för hushållens skuldsättning eftersom Riksdagen inte har beslutat om andra åtgärder, så som amorteringskrav eller minskade ränteavdrag.

Ingves har fått med sig en majoritet i Riksbankens beslutande direktion på sin linje – mot sig har han haft de två mer penningpolitiskt skolade ledamöterna, Karolina Ekholm och framförallt den internationellt ansedde penningpolitiske forskaren Lars E O Svensson. De har dels hävdat att det inte finns något akut skuldproblem, dels att räntan är ett ineffektivt vapen mot en eventuell sådan situation.

I mitten av oktober gav Ingves i en debattartikel minoriteten i direktionen delvis rätt i deras argumentation, men samtidigt blev han än mer tydlig i sitt uppsåt, genom att skriva att han i dagens situation inte har något annat val än att ta sitt ansvar för den finansiella stabiliteten – eftersom regering och riksdag inte gör det. Det var en öppen uppmaning till lagstiftarna att besluta om åtgärder, om de inte vill ha en ”för hög ränta” under överskådlig tid. Ingves debattartikel kom dagarna innan oktobers penningpolitiska möte. Innan publiceringen räknade marknaden med att räntan skulle sänkas, men därefter förstod alla att så inte var fallet. Publiceringen innebar ett etikettbrott i dubbel bemärkelse.

I november i en utfrågning i Riksdagens finansutskott  tog Ingves tillsammans med vice riksbankschefen Per Jansson utmaningen om makten ännu längre. På direkt fråga började Ingves att spekulera i ett numerärt mål för hushållens skuldsättning som idagsläget uppgår till i genomsnitt 170 procent av disponibel inkomst. 200 procent är det tak Ingves kan acceptera – personligen, la han till ödmjukt. Annars blir det hög ränta – har vi lärt oss. Och det har i synnerhet de i genomsnitt 40.000 arbetslösa som till följd av för hög ränta saknat arbete under den senaste 15-årsperioden lärt sig (enligt vice riksbankschefen Lars E O Svenssons studier).

Inte nog med att Riksbankschefen då  i finansutskottet la korten på bordetom skuldsättningen, så kontrade Per Jansson med att förtydliga att reporäntan innehåller en premie för att bekämpa hushållens skuldsättning. Det är att tala klarspråk! På så sätt är det lika imponerande som det är förvånande att ingen tycker att det är anmärkningsvärt, mer än möjligen mjukisarna på IMF.

För den som inte vet det har Riksbanken gjort stor sak av att det ska vara enkelt att förutse räntans utveckling. Banken har därför sedan ett antal år en räntebana som visar hur den antar att räntan ska utvecklas framöver. Men, som många penningpolitiska möten visat så blir utvecklingen ofta tvärtom. Marknaden vet inte längre vad som gäller, eftersom den inte vet utifrån vilka hänsynstaganden Riksbanken agerar och med vilket mandat. Gäller mandatet som följer av riksbankslagen, eller är det den självutnämnde excellensen Ingves ”omsorg” om landets ekonomi som gäller och hans egen tolkning av hur politiken då ska utformas?

Frågan är alltså om det är Riksbankslagen eller Ingves och riksbanksmajoritetens utspel som ska tolkas och förstås av marknaden? 

Det måste vara uppenbart för var och en att den här otydligheten inte kan fortsätta. Riksbankslagen måste ses över. I synnerhet i dagens läge då världens centralbanker är dem som står för de ekonomisk-politiska åtgärderna som på kort sikt är avgörande för världskonjunturens återhämtning.

När till och med IMF börjar prata om demokratiskt underskott då är det hög tid att se över Riksbankslagen: Tillsätt en utredare och påbörja arbetet med en proposition Anders Borg! 

Förut hade vi en politisk opposition i Sverige som höll liv i demokratiska frågor. Nu hinner den inte det – den är fullt upptagna med att twittra om det bästa skol- eller energivalet. Och så måste de ju hinna diskutera hur bostadsräntan kan sänkas med en kvarts procentenhet genom att byta bank. Tur att vi har världssamvetet IMF som prioriterar annorlunda!