Okt 152012
 

Frankrikes president François Hollande är på väg att bli historisk med snabbare förtroenderas än för någon annan president sedan 1960-talet. Hollande sviker nu sina fagra vallöften på samma sätt som danska socialdemokrater gjort. 

 Av Per Balderson

Redan efter ett par månader vid makten börjar franska folket visa missnöje med den nye presidenten. Det verkar därmed som om Europas Socialdemokrater får fortsätta vänta på sin första stjärna sedan Tony Blairs dagar.Den lågmälde Francois Hollande gjorde en stark valrörelse när han övertygande slog den sittande impopuläre presidenten Nicolas Sarkosy. Hollandes retorik präglades av en kombination av krav på en mer expansiv finanspolitik och kritik mot näringsliv och höginkomsttagare.

Till viss del påminde Hollandes retorik om den som drevs av Helle Thorning-Schmidt i Danmark, som jag skrev om i förra veckans kolumn, och om den svaga starten för den socialdemokratiska regeringen där. François Hollande gick dock ännu längre i sina vallöften. Löften om sänkt pensionsålder och stora offentliga satsningar på bland annat skolan fick många att höja på ögonbrynen i en tid av stora ekonomiska utmaningar.

Nu har det gått fem månader sedan den nye presidenten tillträdde och smekmånaden för Hollande är definitivt över. Hans förtroendesiffror har rasat från 55 till drygt 40 procent på bara ett par månader. Fallet i förtroende är det snabbaste som har uppmätts för någon president sedan 1960-talet och Hollandes politik får nu kritik från olika läger. Bakom misstron finns både den budget som Hollande och den socialdemokratiska regeringen presenterade för ett par veckor sedan och den fortsatt svaga ekonomiska utvecklingen.

Den franska ekonomin har fortsatt att försvagas under sommaren och hösten och landets konkurrenskraft ifrågasätts nu alltmer öppet. Arbetslösheten slog häromveckan 13-årshögsta med över 3 miljoner fransmän utan jobb och både fransk och utländsk industri fortsätter att investera utomlands snarare än i Frankrike. Det senaste i raden av företag som satsar utomlands är Renault som nyligen beslutade att förlägga 70 procent av produktionen av sin Clio-modell till Turkiet. Detta skedde ungefär samtidigt som stålgiganten Arcelor Mittal tog beslut om att lägga ner två stora anläggningar i Lorraine-området.

Hollandes första budget har dessutom fått kritik från både höger och vänster. Kombinationen mellan stora skattehöjningar, där bland annat en 80-procentig marginalskatt för miljoninkomster fått stor uppmärksamhet, och besparingar inom olika områden har gjort att få är nöjda med inriktningen. Allvarligast för Hollande är att alltfler börjar undra vad den politiska strategin egentligen består av. På vilket sätt ska den förda politiken återge Frankrike en stark ekonomisk position och en minskad arbetslöshet? Tvivlen sprider sig nu på många håll och bland de socialdemokratiska kärnväljarna tror allt färre att vallöftena om satsningar på skola och välfärd verkligen kommer att infrias.

Från liberaler och näringsliv handlar kritiken istället om att den ekonomiska politiken är orealistisk och inte förstår vikten av drivkrafter och näringsliv för att bygga ett framgångsrikt samhälle. Symptomatiskt är att Hollande vid flera tillfällen gått till attack mot näringslivet. Bland annat har Peugot fått öppen kritik för att företagets nya modeller inte säljer tillräckligt bra, en typ av inblandning i näringslivsfrågor som vi inte är vana vid i Sverige. Många undrar också hur Frankrike ska klara konkurrensen i den globala ekonomin och hur landet ska kunna locka till sig internationellt kapital och talang. I närliggande Storbritannien sänker man till exempel skatten på högre inkomster just för att vässa konkurrenskraften.

Det senaste årets socialdemokratiska politik i Frankrike och Danmark innehåller både skillnader och likheter. Medan partiet i Danmark har dragit sig så långt mot mitten att många undrar var den socialdemokratiska politiken egentligen består av, karaktäriseras Frankrikes politik istället av brist på realism och förståelse för vad som får ett samhälle att växa. Gemensamt för de båda ländernas regeringar är dock den osäkerhet som råder om partiets politiska vision. Vad vill socialdemokraterna egentligen uppnå och hur kan visionen omvandlas till en realistisk och framgångsrik politik?

I veckan publicerades nya opinionssiffror som pekar på att krisen för socialdemokraterna i Danmark kan bli långvarig. Partiet ligger nu på rekordlåga 16 procent. Det är tydligt att socialdemokratin fortfarande letar efter sin roll i en snabbt föränderlig värld. Och suget efter en ny stjärna är större än någonsin. Varken Helle Thorning-Schmidt i Danmark eller Francois Hollande i Frankrike uppfyller än så länge de kraven.

  One Response to “Socialdemokratin behöver en Blair”