Nov 282012
 

KOMMENTAR Micael Kallin

Riksbankens oro över hushållens skulder har resulterat i en mer konkret diskussion om hur stora skulderna får vara innan de anses svårhanterliga.

Riksbankschefen sa på besök hos Riksdagens finansutskott att han kan tänka sig att acceptera att hushållen har max 200 procent i skuldsättning av dendisponibel inkomst. http://www.publicnews.se/2012/11/08/riksdagsskandalen-cirkus-ingves-och-jansson/

Det gick bara en vecka till det att värste antagonisten, vice riksbankschefen Lars E O Svensson, kommenterade att Ingves beräkningar är banala, alla hushållens potentiella inkomster ska räknas med för att kunna fastställa hushållens faktiska skuldkvot.

http://www.publicnews.se/2012/11/14/riksbankens-palatskupp-friedman-bestammer/

Nu hyfsar banken SEB till diskussionen i ett veckobrev, med att insiktsfullt bena ut frågan genom att analysera statistiken. Slutsatsen är att det är de högavlönade och samtidigt överbelånade hushållen som är boven i dramat, det vill säga bland annat Ingves egen personal, och även PN’s läsare för den del. Det är den gruppen som utgör bubblan som kan brisera.

”Under hösten har frågan om hushållens skulder åter aktualiserats och flera riksbanksledamöter har uttryckt oro för utvecklingen framöver om räntorna skulle ligga kvar på dagens låga nivåer under lång tid. Den grundläggande frågan är vad som kan anses vara en rimlig ökningstakt i utlåningen och hur stora själva skulderna kan få tillåtas bli. Det vanligaste sättet att se på hushållens skuldsättning är att dela befolkningens samlade skuld med den sammanlagda disponibla inkomsten. Kvoten man får ger en bild av den genomsnittliga skuldsättningsnivån för hushållen. Exakt vad som är en uthållig skuldnivå tvistas det om. Stefan Ingves har dock varit tydlig och nyligen sagt att hans egen uppfattning är att 200 procent av disponibel inkomst ska ses som ett tak för hur stora skulderna kan få tillåtas bli.

Något som ofta glöms bort när man pratar om skuldproblemet är att skuldsituationen ser mycket olika ut för olika grupper av hushåll i Sverige. Skevheten kan illustreras med att de 20 procent av hushållen som har högst inkomster tillsammans innehar hela 57 procent av den samlade skulden medan de 20 procent som har lägst inkomster tillsammans bara har 2 procent av den totala skuldstocken . Inte oväntat så är bilden liknande när det gäller fördelningen av tillgångarna.

Eftersom skulderna är så snedfördelade bland hushållen kan det vara intressant att jämföra inkomster och skulder inom de olika inkomstgrupperna. Letar man i SCB:s digra statistikdatabas och gör några överslagsberäkningar kan man dela upp de disponibla inkomsterna på samma sätt som skulderna och få fram fem olika skuldkvoter, en för varje inkomstgrupp. 

Resultatet visar att majoriteten, eller hela 60 procent, av de svenska hushållen inte har några problem med för hög skuldsättning i förhållande till sina inkomster. Skuldproblemet är istället koncentrerat till de hushåll med högre inkomster och i den femtedel av hushållen med högst inkomster är skuldkvoten nästan 280 procent, alltså långt högre än de 200 procent som Riksbankschefen ser som ett tak.

Höga inkomster men låga risker
Riskerna med en hög skuldsättning ligger i slutändan naturligtvis framförallt hos de banker som lånat ut pengarna. Men frågan är hur allvarlig den kreditrisken i själva verket är. Skevheten av att merparten av utlåningen gjorts till de med högst inkomster ger i sig ett rätt starkt skydd mot kreditförluster för bankerna. 
Eftersom hushåll med höga inkomster i allmänhet också är högutbildade och i de flesta avseenden attraktiva på arbetsmarknaden lyckas de också i stor utsträckning behålla sina jobb även under en lågkonjunktur. Därmed kan de också fortsätta betala räntor och amorteringar på sina lån även i ett läge då arbetslösheten i resten av ekonomin stiger och priserna på fastigheter faller. 

Svenska banker har historiskt haft låga kreditförluster på sina bolån. Det tillsammans med att Sverige också har ett väl utbyggt socialförsäkringssystem och ett rättssystem som gör det svårt att slippa ifrån sina skulder även efter en konkurs har gjort att svenska banker fram till nu har kunnat ha de lägsta riskvikterna för bolån av alla EU länder. Riskvikten är ett sätt att avgöra hur mycket eget kapital banken måste sätta av för varje ny krona man lånar ut till bolån. Ju mindre den avsättningen är ju mer expansiv kan utlåningen vara.

Trots dessa förmildrande omständigheter är det tydligt att regeringen, Finansinspektionen och Riksbanken är oroliga för skuldutvecklingen och de långsiktiga risker det skapar för banksystemet speciellt om det skulle ske en kraftigare nedgång i fastighetspriser. Drygt 60 procent av den totala utlåningen i svenska banker är kopplad till fastighetsmarknaden (44 procent till hushåll och 18 procent till fastighetsbolag). Som ett led i att minska dessa risker har Finansinspektionen tidigare infört ett bolånetak och nu också föreslagit att riskvikterna för bolån ska höjas till 15 procent.

Frågan var gränsen går för hur stora hushållens skulder kan få tillåtas bli har många bottnar och svaret kan nog inte kokas ner till en rund generell siffra på ”200 procent”. Ett grundläggande långsiktigt samband som dock är svårt att argumentera emot är att över tiden kan inte hushållens skulder växa snabbare än deras inkomster. I den meningen är de senaste årens avtagande kredittillväxt odelat positiv.”

/Johan Javeus SEB

 Posted by at 14:53