Jun 242014
 
”Man måste tro på något” dundrade en tillsynes allt mer desperat statsminister till Socialdemokraternas Mikael Damberg, då denne hade fräckhet att ifrågasätta regeringens skolpolitik i den senaste partiledardebatten. Den som ifrågasätter Fredrik Reinfeldts politik är att betrakta som landsförrädare – tycker statsministern. Reinfeldts olika uttalanden i debatten väckte tankar till liv och har stannat i minnet av fem helt olika skäl.

Bild1

1) Reinfeldt har vid flera tillfällen gjort klart att han anser att ideologier är obsoleta. Det är viktigare att vinna omröstningar och behålla makten än att förverkliga ideologiska drömmar. Vad makten ska användas till är dock oklart när den som ber om den inte vill eller kan deklarera vad han tror på. Makten har snarare ett egenvärde i sig för den som innehar den – alltså Reinfeldt. Frågan är dock varför en väljare ska ge makt till någon som inte kan eller vill peka ut färdriktningen och säga hur makten ska användas för att komma dit. Dit, någonstans.

2) I samma debatt anklagades Miljöpartiets Gustav Fridolin för att vara revolutionär. Han tror för mycket på förändring – enligt statsministern. Man ska tro lite, eller möjligen lagom mycket, på revideringar som ska ske i små pyttesteg. Statsministerns resonemang hänger dock inte ihop. Ty det som Damberg ifrågasatte var resultaten av den mest revolutionerande politiska reform i Sverige sedan löntagarfonderna.

3) Statsministerns landsförrädarjargong påminde dessutom om en tidigare premiärministers utfall. Det tog ett tag till minnet sorterat fram vilket. Det var Irlands premiärminister som sommaren 2007 – i den då allt hetare bubbelekonomin – som svar på varningar om överhettning hävde ur sig: ”Att sitta vid sidan av och gnälla och klaga är en förlorad möjlighet. Jag förstår inte att sådana människor inte begår självmord (sic!).” Det låter desperat och det är svårt att förstå att en premiärminister i modern tid sagt något liknande. Lika svårt är det att förstå att en svensk statsminister försöker tysta dem som vill debattera regeringens politik med antydningar om att de är landsförrädare.

4) Något annat som förvånat är de politiska journalisternas lama kommentarerna till statsministerns desperata uttalanden i riksdagsdebatten. Lojt konstaterades att ”nu har valrörelsen startat”.

5) Det som initialt fick mig att spetsa öronen den där dagen då statsministerns anklagade dem som har fräckhet att ifrågasätta hans politik för landsförräderi, var meningarna om att Damberg inte tror på något, och att man måste tro på något här i livet. Formuleringarna var identiska med formuleringar jag själv fått läsa. Är det möjligt att statsministerns ordval verkar på samma sätt som en trångsynt förälders intolerans vid köksbordet – att orden inspirerar närstående anhängare till att angripa journalister, politiker och andra som utför sitt demokratiska uppdrag – att granska och ifrågasätta maktens politik.

Det är obehagligt att en västerländsk demokrati har haft en premiärminister som uttryckt sig på ett sätt som för tankarna till vitryska eller ryska auktoritära ledares diktatoriska ordval. Och det är obehagligt att Sverige har en statsminister som helt tappar koncepten, och använder ovanstående nämnda och andra bisarra uttalanden då argumenten tryter.

En statsminister som fördömer och brännmärker sina opponenter är inte en statsman, utan snarare en ledare med tvivelaktig syn på journalister, politiska motståndare och andra demokratiska fundament.

Reinfeldts tvivelaktiga demokratisyn har tydliggjorts genom statsministerns stöd för NSA och förståelse före Putins agerande i Ukraina. Reinfeldts inställning är unik, han är dess bättre ganska ensam bland västvärldens ledare i att stödja USA’s paranoida massövervakning och spionage, samt i sin förståelse för diktator Putin. Statsministern är också ganska ensam bland de svenska partiledarna i att stigmatisera opponenter.

Sverige har idag en statsminister med en solkig demokrati- och rättsuppfattning – tyvärr. Trösten är att sådana ledare ofta stått inför sitt snara fall. Det är nu hög tid för Reinfeldt att lämna scenen. Allt annat vore en förolämpning mot väljarkåren. Dags för exit – Reinfeldt!