Sep 022012
 

Justitierådet Göran Lambertz spektakulära inträde på debattscenen kring Thomas Quick sker under falsk flagg. Lambertz framställer sig som något slags ensam sanningssägare i en storm av populism och mot ett mediedrev som fått allt om bakfoten. Men det är en alltigenom falsk bild. I själva verket står Lambertz upp för den bild som omfattats av etablissemanget – rättsväsendet, polisen, medierna – under många år. Det är först under den allra sista tiden som bilden av en rättsskandal slagit igenom.

Få har frågat Göran Lambertz, justitieråd i Högsta domstolen, efter hans åsikt. Ändå går han ut i debattartiklar i Dagens Nyheter och påstår bestämt att Thomas Quick (numera Sture Bergwall) kan vara skyldig till flera mord som han nyligen frikänts från i en resningsprocess. Möjligen är det Lambertz vänner, före detta åklagaren i Quick-fallet Christer van der Kwast och polisutredaren Seppo Penttinen, som uppmuntrat honom att träda fram. Som alla vet står dessa Lambertz vänner nu i skamvrån medan vi försöker förstå hur allvarliga fel de gjorde i Quick-utredningen. De vill förstås gärna ha en talesman. Att Lambertz själv säger att han inte är så påläst på fallet, och istället kollar sina fakta genom att prata med van der Kwast och Penttinen, borde direkt diskvalificera honom från debatten. Ändå envisas han med att fortsätta den.

Men allt detta är känt. Journalisterna strimlar nu Lambertz argument, bland annat i artiklar i Svenska Dagbladet. Nu går man till förundersökningar och resningsansökningar, och antagligen också till Hannes Råstams bok och gör egna efterforskningar. Detta är något man borde ha gjort redan under förundersökningen mot Quick. Men bättre sent än aldrig. Nu smular man sönder Lambertz ”bevis”.

Ett exempel – från utredningen kring Quicks påstådda norska mordoffer Therese Johannesen: Lambertz finner det graverande att Quick kunnat säga att en vägbom i skogen varit öppen, och att ett kraftbolag sedan bekräftat att den kan ha varit öppen vid den tiden. Detta hade kanske varit intressant om man innanför den vägbommen hittat Therese kropp. Det har man dock inte. Som ofta berättats så menade Quick först att Therese var blond och att han rövat bort henne i en norsk landsortsidyll. Senare ändrade han sig, när han förstod att Therese var mörkhårig och rövats bort från ett höghus av betong. Ledda av utredarna irrade han omkring i skogen och nådde fram till en sjö. Där ”kom han ihåg” att han rott ut i en båt och sedan kastat flickans styckade kroppsdelar i vattnet och sett dem singla ner mot botten. Polisen tömde hela sjön på vatten utan att hitta någonting. Quick ändrade sig då och irrade vidare i skogen. Till slut lyckades man hitta en ”benbit” och ett sågblad vid en rastplats i närheten, och saken var klar. Quick hade styckat flickan med hjälp av sågen och eldat upp henne, eller liknande. Det var bara det att ”benbiten” inte var ben och att sågbladets dimensioner var fel.

Kvar står alltså följande: Man har hittat en bit skräp och en bit av ett bågfilsblad vid en rastplats någonstans i Norge. På en skogsväg i närheten finns en vägbom som kan ha varit öppen vid en tidpunkt för många år sedan. Vi vet inte ens om Therese Johannesen är död, för inga kvarlevor av henne har hittats. Inget tyder på att Quick varit på platsen. Han bara irrar runt, ändrar sig allteftersom och lyckas inte hitta någonting av värde. Är detta bevis? I så fall blir man väl närmast mörkrädd, om en ledamot av Sveriges Högsta domstol anser att det kan kallas så. Ställd inför dessa fakta väljer Lambertz att polemisera mot en av sina kritiker, kriminologen Leif GW Persson, därför att GW Persson sagt att Therese Johannesens far är pakistanier, medan Lambertz påstår att han är spanjor. Är detta ett justitieråds bevisföring?

Som alla förstår är juridiken en fundamental byggsten i demokratin. Vi kan förstås inte ha en demokrati som inte är någotsånär rättssäker. Vi kan inte ha en demokrati som inte förmår upprätthålla ett juridiskt ramverk, skipa rättvisa mellan medborgare och beivra brott, och därmed skydda flertalet medborgare från övergrepp. Till detta hör vissa spelregler. En viktig sådan är att du betraktas som oskyldig tills du har överbevisats om skuld och dömts i domstol. Till detta hör också möjligheten att överklaga en dom ända upp till Högsta domstolen, samt att söka resning i ett mål där dom redan fallit. Hur illa det kan gå när detta inte fungerar illustreras av mordfallet Catrine da Costa. Catrine hittades mördad och styckad, och en rättsläkare och en obducent åtalades för mordet. De friades i domstolen. Men samtidigt skrev rätten i domen att de två sannolikt styckat Catrine. Detta kunde de inte dömas för, eftersom brottet var preskriberat. Men de kunde heller inte överklaga domen, eftersom den ju frikänt dem. Likafullt förstörde domen deras liv, då de fråntogs sina läkarlegitimationer och sin heder och ära.

Mot den bakgrunden är det, som många redan konstaterat, ytterst anmärkningsvärt att en domare i Hösta domstolen offentligt framför ”bevis” mot en person, Quick, som frikänts av en domstol. Quick ska rimligen betraktas som oskyldig av samhället. Att även en skyldig person kan frias i en rättegång är en självklarhet som inte behöver framhävas. Hellre fria än fälla är en viktig princip i vårt rättssamhälle. Därför kommer skyldiga ibland att frias. Men vi kan inte ha en gråzon där människor är både skyldiga och friade. Det kommer ofta att finnas situationer där vanliga människor betraktar en person som skyldig trots att han eller hon friats. En majoritet av vanligt folk tror antagligen att Christer Pettersson mördade statsminister Olof Palme, trots att hovrätten kom fram till att bevisningen mot honom inte höll.

Men Göran Lambertz är inte en vanlig människa. Han är verksam domare i Högsta domstolen. Om han uttalar att Quick kan vara skyldig så har det en sällsynt tyngd. Att Lambertz dessutom uttalar sig mitt i en rättsprocess som pågår, och att han tillhör den instans som ska avgöra om bevisen håller mot Quick i andra domar, det gör det hela än mer tveksamt. En bidragande orsak till Lambertz agerande tycks vara hans vilja att försvara det beslut han fattade 2006, i egenskap av JO, att allt gått rätt till i domarna mot Quick. Det kanske hade varit mer klädsamt om Lambertz låtit sitt beslut som JO glida in i glömskan.

Jag blev först uppmärksammad på fallet Quick för många år sedan, när jag läste en debattartikel i Dagens Nyheter, skriven av en då nyligen pensionerad kriminalkommisarie, som berättade i sin artikel hur han varit delaktig i utredningen mot Quick. Han hade sett hur Quick irrat runt på brottsplatserna och blivit hjälpt av utredarna. Om Quick berättade fel historia eller gjorde fel saker fick han exempelvis en paus, lite nya ledtrådar, och sen fick han försöka igen. Polismannen förstod att Quick aldrig varit på dessa platser, utan att han hittat på alltsammans. Först efter sin pensionering (eller åtminstone efter att han inte längre fanns nära utredningen) vågade polismannen skriva om detta. Få brydde sig om artikeln när den skrevs, trots att det redan då fanns de som menade att Quick var en mytoman.

Det verkar alltså har funnits något av ett skräckvälde inom polis och rättsväsende, där poliser som såg vad som pågick i Quick-utredningen inte vågade säga ifrån förrän långt efteråt. Antagligen riskerade de att förlora sin karriär och kanske sitt jobb. I centrum av detta satt åklagaren och hans närmaste förtrogna. Samma förhållanden rådde med stor sannolikhet inom den psykiatriska vården där Quick ”vårdades” och belönades med tunga droger för sina erkännanden. Den försvarsadvokat som hade som uppgift att uppdaga dessa missförhållanden, Claes Borgström, gjorde ingenting. När detta idag påpekas känner han sig kränkt. Hela detta etablissemang, stödda av en tyst journalistkår, kunde under många år bygga upp bilden av Thomas Quick som en seriemördare. Göran Lambertz var en del av detta etablissemang. Han höjde aldrig rösten under den tiden. Och när han som JO hade chansen så missade han den.

Göran Lambertz stod på etablissemangets sida. Locket låg på. Det vara andra som var sanningssägare. Det var andra som utsatte sig för risken att frysas ut och förlora karriären om de ifrågasatte Quick som seriemördare. Det var enstaka journalister, som Hannes Råstam, som vågade sticka ut hakan och avslöja hela skandalen. Och nu, när vidden av katastrofen är synlig, så fortsätter Lambertz att försvara etablissemangets syn.

Att han då framställer sig som en sanningssägare driven av rättspatos är helt obegripligt. Svart blir vitt i Lambertz värld. Självkritik och ödmjukhet lyser med sin frånvaro. Och om hans förvåning över reaktionerna på hans utspel är äkta så vet inte jag vad det säger om Lambertz själv.

 

Sten Bäckström