Sep 032012
 

WHERE do the world’s poor live? The obvious answer: in poor countries. But in a recent series of articles Andy Sumner of Britain’s Institute of Development Studies showed that the obvious answer is wrong*. Four-fifths of those surviving on less than $2 a day, he found, live in middle-income countries with a gross national income per head of between $1,000 and $12,500, not poor ones. His finding reflects the fact that a long but inequitable period of economic growth has lifted many developing countries into middle-income status but left a minority of their populations mired in poverty. Since the countries involved include giants like China and India, even a minority amounts to a very large number of people. That matters because middle-income countries can afford to help their own poor. If most of the poverty problem lies within their borders, then foreign aid is less relevant to poverty reduction. A better way to help would be to make middle-income countries’ domestic policies more “pro-poor”. Free exchange: The geography of poverty | The Economist.

——————————————————————————————————————————————————

 KOMMENTAR Det är alltid kul att få bli överraskad, eller nästan alltid, för det finns undantag! Som det sanna svaret på The Economist fråga i artikeln ovan:  Where do the world’s poor live? The obvious answer: in poor countries. Och det låter ju helt rimligt, plausibelt rent av. Men att det inte förhåller sig på det sättet är sannolikt överraskande, åtminstone om man inte reflekterar närmare över frågan, men det är sannerligen inte positivt om man tänker efter vad det innebär.

För faktum är, enligt Andy Sumner vid Britain’s Institute of Development Studies, att ”four-fifths of those surviving on less than $2 a day live in middle-income countries with a gross national income per head of between $1,000 and $12,500, not poor ones. ” Det innebär då ett underkännande av ”the trickle-down theory”. Den innebär enkelt uttryckt att de förbättringar som först kommer samhällets besuttna till del, till följd av vissa politiska reformer som George W Bushs omtalade skattesänkningar för de rikaste i samhället men även andra förbättringar, ska skapa positiva ekonomiska effekter som därefter kommer de lägre samhällsklasserna till del. Nu kan det i och för sig diskuteras NÄR förbättringarna ska sippra ner. Det kanske är på lång sikt – men då är vi ju alla döda, som Keynes konstaterade.

Men enligt Homi Kharas vid the Brookings Institution and Andrew Rogerson vid Britain’s Overseas Development Institute ska dock nedsipprandet ha fullföljts redan om en fem år och de fattiga återfinns då återigen huvudsakligen i de fattigaste länderna. Orsaken till det är att medelinkomstländer som Kina och Indien antas lyckas med att bekämpa den inhemska fattigdomen.

Här görs dock ett intressant tillägg, att samtidigt med den förväntade förskjutning tillbaka till något normaltillstånd, så antas de fattiga öka i instabila eller svaga stater (“fragile” states, countries which cannot meet their populations’ expectations or manage these through the political process ) – här är också The Economist’s egen (brittiskt) ironiska kommentar intressant: ”sounds like some European nations, too”. För vad händer om eurozonen spricker och hela EU-bygget gungar – nog lär det bli oroligt allt. Och massarbetslöshet finns det ju redan nu i flera europeiska länder. Och soppkök också för den delen. Storögt och yrvaket kommer i så fall den så kallade ironiska generationen att titta upp och inte förstå – hur har det blivit så.

Den egna erfarenheten av att ha tillbringat största delen av liv i två ekonomiskt-politiska motpoler, Sverige och Brasilien, har lett till den helsvenska slutsatsen att lagom är bäst. Ekonomiska klyftor bör motarbetas – i rimlig utsträckning – för det mår ett samhälle och dess sammanhållning bra av – om inte annat moraliskt. Men vare sig Sverige eller Brasilien har varit exempel på lagom. Sverige har haft världens högsta skatter och var på väg att förstöra marknadsekonomins funktionssätt genom så kallade löntagarfonder. Fortfarande har vi straffskatt, marginalskatt, på arbete till följd av högre utbildning och lön, samt beskattar redan tidigare beskattade inkomster då dessa blir till kapital – med i stort sett världens skarpaste kapitalbeskattning.

Brasilien å andra sidan har ett av de mest ojämlika samhällena i världen. Där en stor del (outbildad) arbetskraft utför meningslösa arbetsuppgifter åt rika personer, som skulle kunna utföra dessa själva med enkla investeringar i vitvaror, etcetera. Arbetskraften och kunskapsreserven utnyttjas inte, utan hålls i en konstlad fattigdom. För som The Economist skriver krävs det att ”middle-income countries’ domestic policies (get) more “pro-poor” för att själva minska den inhemska fattigdomen – men en stor del av den Brasilianska makteliten är sannerligen inte “pro-poor” (om vi bortser från dubbelbetydelsen).

Brasilien har nämligen en alldeles egen och i dubbel bemärkelse motsatt teori, som vi kan kalla för ”Roubar baixo” eller kanske ska vi döpa den till ”Steal down”. För där finns det dem som anser att om de fattiga får en bättre utbildning och blir rikare, då blir de rika fattigare – åtminstone relativt sett – och det vore ju hemskt, tycks det! Det anges i varje fall som ett återkommande skäl till varför inte landet tar itu med sitt eftersatta skolsystem. Frågan är om Brasilien får uppleva en utveckling med Trickle down (Steal down) eller om det blir ”The fragile state” – tyvärr tyder mycket på det sistnämnda.

Sverige då, vad händer här. Här har inkomstklyftorna och förmögenhetsskillnaderna ökat, nästan i all tysthet, de senaste decennierna, och samtidigt har vi monterat ned vår skola. Vi håller alltså helt frivilligt på att skapa ett två tredjedels samhälle, eller snarare ett fyra femtedels samhälle – en slags medelklassens diktatur – med S och M till förvillelse lika partier för ”etniska svenskar mitt i livet”. Ingen socialliberalism där inte. Snarare socialegoism. Vi gör oss medvetet fattigare och dummare än vad som är nödvändigt. Kanske även den svenska medelklassen i all tysthet fruktar ”Steal down-teorin”.

För att återgå till de två andra teorierna, Andy Sumners med fokus på fattigdomsfördelning i låg- respektive medelinkomstländer kontra den av Homi Kharas och Andrew Rogerson med fokus på stabila och instabila stater, har deras teorier olika implikationer på fattigdomsbekämpning. Om Sumners får rätt kan den till stor del skötas av regeringar i medelinkomstländer, medan den andra teorin betonar governance och behov av hjälp till regeringar att bygga stabila och välfungerande demokratier, som bland annat lyckas få in skatter – som i fallet Grekland skulle man kunna säga som en travesti på The Economist ironiska kommentar ovan.

Oavsett utfall av teorierna om fördelning av fattiga är det idag osannolikt att Sverige skulle hamna i en sådan tråkig situation med en ökad andel fattiga (enligt internationella definitioner), men tyvärr ser det inte lika osannolikt ut att vissa av våra europeiska bröder är på väg in i en sådan situation. Det gäller till exempel Portugal, där denna kommentar skrivits.

De kvarvarande (belånande) lyxbilarna till trots, har portugiserna blivit fattigare och fadon fått ett fastare grepp – den vänlige portugisen har blivit lite mer grinig på senare år – om det nu inte bara är inbillning – men det är å andra sidan inte den ekonomiska krisen. Och Brasilianare boende här, säger lika överraskande som inledningsraderna, att Portugiserna har relativt sett fler fattiga än vad som finns i Brasilien. Om det verkligen är sant vet vi nog säkrare om en så där 5-10 år – då kan vi också bättre utvärdera de olika fattigdomsteorierna. Till dess biter vi ihop och jobbar på – så gott var och en kan – för fattig eller fattigare vill ingen bli!