Jul 262012
 

MILTON FRIEDMAN, who would have turned 100 on July 31st had he lived, remains as relevant now as he was during his long life. The Chicago economist was a critic of the over-mighty state (which has only got over-mightier since his death in 2006). He was a passionate critic of public-school monopolies (which remain as resistant to reform as ever). He was the quintessential engaged intellectual: he wrote fluently in the popular press (the closest modern equivalent is his ideological opposite, Paul Krugman); acted as an adviser, in the United States, to Barry Goldwater and Ronald Reagan, and, abroad to Margaret Thatcher and Augusto Pinochet, Chile’s dictator; and championed the legalisation of drugs and prostitution and the abolition of the draft. Free exchange: The Chicago question | The Economist.

 

——————————————————————————————————————————————————————————————

 

 

KOMMENTAR

”I’m very sorry for this incident, it could have been worse”. Det var ekonomiprofessor Erik Lundbergs fyndiga replik på protesten mot  liberterianen Milton Friedman under Nobelpriscermonin 1976 – förskräckelsen byttes mot applåder och skratt. Den incidenten väcker saknad av en svunnen tid – dels engagerade medborgare som vågar ta till orda och protestera, dels av bildade personer som kan uttrycka sig.

Protesterna gällde att Chiles diktator Augusto Pinochet inspirerats av Friedmans marknadsliberala politik, med monetaristisk inriktning, som användes i bekämpande av den då (i Latinamerika kroniskt) höga inflationen – något som enligt demonstranterna hade orsakat massarbetslöshet.

Nobelpriset gällde Friedmans monetaristiska teorier och teorin om stabiliseringspolitik – det vill säga samma sak som protesterna berörde indirekt. I dag är Chile Sydamerikas mönsterekonomi, med en bildad befolkning och med många år av stark ekonomisk utveckling bakom sig. Det finns dem som hävdar att grunden till den utvecklingen lades redan under diktatorns tid vid makten – och att Milton Friedman då är att tacka för den utvecklingen. Samtidigt har det pågått en debatt om huruvida utvecklingen under 00-talet verkligen gynnat hela befolkningen – om den ekonomiska utvecklingen har ”trickled down” – men det får kommenteras vid ett annat tillfälle.

Milton själv då? Ja, han hävdade – med rätta kan man kanske tycka – att han inte var att skylla för vilka som lät sig inspireras av hans teorier – nu ansåg förvisso demonstranterna att han var mer inblandade än så i Pinochets ekonomiska politik.

På tal om one-liners, som den ovan av professor Lundberg, lät inte professor Friedman skämmas för sig heller, vad sägs om: “If you put the federal government in charge of the Sahara desert, in five years there’d be a shortage of sand” eller “Nothing is so permanent as a temporary government programme”? – två citat som på ett adekvat sätt speglar upphovsmannen.

Säga vad man vill om Milton Friedman, men det går inte att komma undan att han är en av efterkrigstidens stora tänkare och inspiratörer – som påverkat poltiken inte bara i Chile, utan många liberalkonservativa politiker i en stor del av västvärlden. Både den amerikanske presidenten Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher lät sig inspireras och även vår dåvarande statsminister Carl Bildt och dennes dåvarande ekonomiske rådgivare, må man tro. Ett av Friedmans kanske främsta bidrag är konstaterandet att på lång sikt är den så kallade Philipskurvan vertikal och teorin om NAIRU, Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment, som innebär att det finns en jämviktsarbetslöshet då inflationen inte tar fart. (Denna nivå är i Sverige idag på troligen 6-7 procent, även om finansministern drömmer om att den ligger på 5 procent.)

Reagan och Thatcher inspirerades av de marknadsliberala och monetaristiska idéerna och bland annat med hjälp av dessa idéer förvandlade Thatcher i grunden det utslagna brittiska samhället och räddade det från att sjunka ännu djupare ned i det förgångna – hon skapade en period av ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning, en framgångsvåg som räckte ända fram till premiärminister Tony Blair. Nu har Storbritannien gjort något av en u-sväng och är på väg i riktning mot 1979, men nu med partikamraten Cameron vid styret – inte allt för lik den som styrde ned i avgrunden 1979 – James Callaghan.

För svenskar är namn som Friedman, Pinochet, Thatcher och Reagan kontroversiella. För den som har gott minne, var Carl Bildt ett nästan lika kontroversiellt namn i Sverige 1991. Att en moderat kunde bli statsminister var näst intill otänkbart, och att Carl Bildt skulle bli det var definitivt inte tänkbart. Det finns en uppmärksammade intervju med Carl Bildt inför valet 1991 då denne intervjuas av en då mycket okunnig, raljant och nedlåtande journalist – Lars Adaktusson. Bildt ifrågasatte lugnt Adaktussons insinuationer och påståenden, som denne inte hade bäring för. Adaktusson blev allt mer stressad och pressad under intervjun och Carl Bildt mös och njöt – sen blev han både statsminister och arrogant, inte minst mot journalister – kanske går det att skylla Adaktusson för både det ena och det andra.

Carl Bildt hade som sina liberalkonservativa liknar inspirerats av Friedmans idéer, men fick inte möjlighet att praktisera dessa i någon större utsträckning då han ärvde både en ekonomi och krona i fritt fall. Det Bildt däremot slog mynt av var en annan av Milton Friedmans storvulna idéer, nämligen ”vouchers” – Milton Friedmans mest extrema idé. En idé som varken Pinochet, Reagan eller Thatcher ens kunde drömma om att införa i sina länder – fullt så galna var de inte. Det blev i stället i landet med världens mest centraliserade skolväsende experimentet med skolpeng infördes – och resultatet lät inte vänta på sig. Idag är skolan ett sjunkande skepp. I dagens flumskola rasar resultaten lika snabbt som de vinstdrivande koncernerna för ut våra gemensamma skattepengar ur landet. Resultatet av denna galenskap är en dränering av befolkningens kunskapsbank, vilket både förstör livet för de som drabbas direkt, och förstör samhällsutvecklingen för alla oss andra. Skolpengen har gjort Sverige fattigare och dummare. Tänk om Bildt skulle mäkta med att vara lika insiktsfull och prestigelös som han var vid kronfallet 1992, då han sa att ”Ett misslyckande är ett misslyckande, och ska kallas vid dess rätta namn”.

Det är ironiskt att den ende svenske politiker som idag vågar kritisera Friedmans idéer om skolpeng anklagas för att vara en orealistisk vänsterextrem, det vill säga vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. För inte så länge sedan hade inte en enda av riksdagens partiledare vågat visa någon sympati för Friedmans idéer, men idag är det dessa som gäller. Inte bara beträffande skolpolitiken, utan även vad gäller normpolitiken och anti inflationspolitiken; Finansministern är minsann inte intresserad av några flummiga Keynesianska/Krugmanska idéer som kan få igång hjulen och öka sysselsättningen – åtminstone tillfälligt.  På Milton Friedmans sida står alliansens politiker tillsammans med den alltid så hygglige Stefan Löfven. I dags dato har katastrofen av skolpengen endast hunnit uppfattats av de två som lever närmast tokreformen, det vill säga utbildningsminister Jan Björklund och ordförande i Lärarnas riksförbund, Metta Fjelkner, som båda (mellan skål och vägg) önskar både kommunaliseringen och skolpengen ogjorda – men det är en annan historia.

Tillbaka till Friedman och The Economist, som undrar vilken ekonomisk politik Friedman skulle ha förespråkat idag under brinnande finans- och skuldkris, den värsta sen 30-talsdepressioen. Friedman menade att den amerikanska centralbanken Federal reserve, Fed, var ”medbrottsling” till depressionen, eftersom de hade fört en för återhållsam penningpolitik. 2002 gav den nyvalde Fed-ledamoten Ben Bernanke Friedman rätt, och sa ”You are right, we did it. We are very sorry, But thanks to you we won’t do it again.”! Idag är Bernanke, som doktorerat på just 30-tals depressionen, Fed’s chef och står inför ett Fed-möte på onsdsag den 1 augusti där bland annat nya kvantitativa lättnader kommer att diskuteras – för att undvika en fördjupad recession eller i värsta fall depression – Friedman går igen. Och enligt liberala The Economist är det troligt att dagens amerikanska låga inflationsförväntingar indikerar ett stort utbudsgap och möjlighet till fler kvantitativa lättnader – kanske redan på onsdag alltså. Då är det möjligt att världens börser hoppar lika högt som när Europeiska centralbankens chef talade i stora ordalag i torsdags – ord som snart fallit i glömska. Men Friedmans ord består – oavsett vad vi tycker om dem!