Okt 132012
 

 

Tajmingen för Nobels fredspris kunde knappast vara mer tragikomisk. I början såg det ut som att den största risken med eurokrisen var att vi skulle vara fattiga innan den är över. Nu är den största risken att Europas folk börjar hata varandra, skriver idéhistorikern Johan Norberg.

Europatanken förtjänar Nobels fredspris. Att européerna sedan andra världskriget har handlat och förhandlat med varandra i stället för att kriga är en makalös prestation. Men det är en tragikomisk tajming att EU i år får priset. Euroexperimentet och den centralisering som har följt av eurokrisen håller nämligen på att återskapa många av de fientliga stämningar som projektet var till för att sopa bort.

Eurons låga lånekostnader ledde till en låneexplosion och nu måste krisländer som Italien, Spanien och Grekland växa med 3–6 procent varje år bara för att behålla skulderna på dagens höga nivå även om tio år. Det är länder som på grund av skulder, åldrande och internationell konkurrens har svårt att drömma om sådana nivåer ens i goda tider. Om de inte lyckas kommer skulderna fortsätta växa tills de knäcker ekonomierna.

Skriver JOHAN NORBERG på SVD Opinion.

Norberg är idéhistoriker och debattör, författare till nyutkomna boken Eurokrasch: En tragedi i tre akter (Hydra förlag).

____________________________________________________________________________________________

KOMMENTAR Att ge Nobels fredspris till EU är så absurt att vi först blev helt mållösa och fick skrivkramp. Därför var vi glada över att se att Johan Norberg tagit till pennan och på ett förträffligt sätt uttryckt motsvarande tankar till de PN har (se artikel och länk ovan).

Ett tillägg vill vi dock göra och det är att utnämningen kanske inte var så dum som det verkar. För det kan ju vara så att den norska priskommitéen är så förutseende att den inser att det här  är sista chansen att utse EU. Och kanske tycker komittéen då att det är bättre att fira en gammal hjälte innan det är för sent, än aldrig.

Nedan följer en kommentar av vår fristående kolumnist Sten Bäckström.

____________________________________________________________________________________________

 EU – från fredsprojekt till konfliktskapare

KOMMENTAR av Sten Bäckström
Den norska Nobelkommittén har verkligen en förmåga att välja kontroversiella fredspristagare. Den här gången har man valt en sammanslutning av stater som visserligen kom till för att skapa fred, men som nu när den får priset kan vara på väg att skapa dess motsats. Ett av de största EU-länderna, Storbritannien, börjar också visa tecken på att vilja lämna unionen.

År 2009 tycks den norska Nobelpriskommittén ha gjort ett försök att verka förebyggande. Man gav USA:s nytillträdde president Barack Obama fredspriset för att han påstods ge världen hopp, och enligt spekulationerna för att man ville uppmuntra honom till fredsskapande åtgärder. Förhoppningen att Obama skulle kunna göra hela världen snäll genom att prata vänligt till den visade sig dock svår att infria under hans första ämbetsperiod. Efter att under ett par år ha gett priset till dissidenter och kvinnokämpar verkar man därför i år ha återgått till att ge priset för fredsinsatser som faktiskt redan inträffat. Eller är det i själva verket för att försöka rädda en organisation på fallrepet?

EU skapades för att åstadkomma fred. Efter det outsägligt fruktansvärda andra världskriget skapades den gamla kol- och stålunionen av visionärer som ansåg att länder som handlar med varandra inte krigar mot varandra. De hade rätt. Sedan dess har Västeuropa levt i en period av fred som saknar motstycke i historien. Man kan dock fråga sig om EU var nödvändigt för detta. Mig veterligen har två demokratier med marknadsekonomi aldrig fört krig mot varandra. Man skulle kunna argumentera för att demokratiseringen, frihandeln och den djupa uppgörelsen med skulden efter andra världskriget hade räckt för att få en period av fred och välstånd i Västeuropa. Men samtidigt finns inget skäl att ta ifrån det europeiska samarbetet dess del av äran för freden.

Det ironiska är dock att nu när EU får fredspriset, är det i en situation där unionen står inför gigantiska problem på flera fronter och faktiskt hotar att falla samman. Är detta fredspris att betrakta som en uppmuntran att hålla ihop unionen, från den norska Nobelkommittén med före detta statsministern Torbjörn Jagland i spetsen? I så fall måste man väl fråga sig om inte kommittén än en gång överskattar sin egen betydelse. Och man kan notera klyftan mellan den norska politiska klassen och det norska folket som sagt nej till EU.

EU:s mest uppenbara problem är förstås eurokrisen. När jag själv röstade ja till euron drevs jag – inser jag nu – av en naiv utopisk inställning. Ett gemensamt Europa där jag kunde betala med samma valuta överallt verkade spännande och nytt; ännu ett steg i en ständigt förbättrad värld som låg för mina fötter. Jag frågade mig inte om det kunde vara problematiskt eller varför det egentligen var bra. Idag är jag innerligt tacksam mot ”bakåtsträvarna” som röstade nej. Jag hade också en gång en vision om ett allt mer integrerat Europa, kanske med gemensamt styre och gemensam krigsmakt, där brittiska och franska kärnvapen kunde skydda hela Europa.

Jag inser idag att allt detta var dumt och ogenomtänkt. Varför drivs människor av utopier? Jag har inget svar på den frågan, men jag märker att det är många, många som fortfarande inte vuxit ifrån sina utopiska föreställningar – många av dem politiker som är lika gamla som jag och ofta äldre. Och ett av de stora problemen med politiker är att de aldrig – med ytterst få undantag – kan backa och säga att de hade fel. Vår värld skulle se så mycket bättre ut om fler av de styrande helt enkelt kunde säga att de ändrat sig och byta inriktning på sin politik. Men sådana omsvängningar är oerhört smärtsamma och tar ofta decennier för ett land.

Stjärnekonomer från både EU och USA säger nu att man, enkelt uttryckt, måste slå ihop EU:s självständiga länder till en federal stat med gemensam finanspolitik. Åtminstone måste Frankrike och Tyskland bli ett land, menade den amerikanske Harvardekonomen Kenneth Rogoff tidigare i höst enligt Svenska Dagbladet, vilket får mig att undra om ekonomer inte förstår något annat än ekonomi. Resten av Europa ska sen ansluta sig och man ska gemensamt hålla alla banker under armarna och flöda ekonomin med gemensamma pengar som på ett magiskt sätt ska rädda ekonomin. Jag tror inte alls på att man långsiktigt kan rädda någon ekonomi genom att trycka pengar, men det spelar mindre roll vad jag tror eftersom jag inte är ekonom.

Vad jag dock tror mig kunna säga säkert är att Europa består av ett antal olika befolkningar med olika etnicitet, vilket reflekteras av ett lapptäcke av olika demokratiska nationalstater. Dessa nationalstater trivs tillsammans, är vänligt inställda till varandra, vill handla med varandra, resa till varandra och arbeta hos varandra. Men de vill inte bli styrda av varandra. Att tro att Tyskland och Frankrike skulle kunna enas till en nation är helt orealistiskt, enligt min mening. Befolkningarna är vänligt inställda till varandra därför att de har sitt nationella självbestämmande och känner sig trygga med det. Om de tillfrågades i en folkomröstning huruvida de vill slås samman är jag övertygad om att svaret skulle bli ett rungande nej. Detsamma gäller de flesta andra befolkningar.

Men de ledande skikten i Europa förstår inte det här, och det är ett stort hot mot EU. Tanken på en europeisk stat utan nationellt självbestämmande stater är en historielös, utopisk dröm man inte vill släppa. Och när de besvärliga lekmännen, dvs. ländernas befolkningar, trilskas så anser man att frågan är för viktig för att avgöras av just lekmän, av vanliga väljare. Istället röstar man igenom nya fördrag som inskränker nationellt självbestämmande utan någon reell diskussion, som i Sverige. Och i länder där en folkomröstning är nödvändig, som i Irland, lägger man ner ofantliga summor på att få befolkningen att rösta rätt. Och skulle ett land ändå rösta nej så håller man en ny omröstning.

EU:s styre är fjärmat från vanliga människor. Visserligen väljer vi ledamöter till EU-parlamentet, men valdeltagandet är på en nivå som får valdeltagandet i USA att framstå som mycket högt – och svenskar brukar ofta kritisera USA för att vara odemokratiskt på grund av det låga valdeltagandet. EU-kommission, president och andra poster utses över befolkningarnas huvuden. Och trots att EU:s styre inte är folkligt förankrat ägnar det sig åt att påverka vem som ska styra demokratiska EU-länder, som Grekland och Italien vilka fått se regeringarna utbytta efter påverkan från EU. Politikerna låtsas som ingenting, men vi är många som noterar vad som händer, och det gör att motviljan mot EU nu växer i många länder.

Det kanske mest dramatiska exemplet är Storbritannien. För bara några år sedan var det otänkbart att tala om ett utträde ur EU. Idag diskuteras frågan seriöst i de brittiska nyhetsprogrammen och en folkomröstning nämns som möjlig. Den som hårdast drivit frågan är förstås ledaren för UK Independence Party (UKIP) Nigel Farage, en man som nått stor folklig popularitet genom sina skarpa tal i EU-parlamentet, vilka finns att beskåda på YouTube. Om Storbritannien i framtiden skulle lämna EU skulle det naturligtvis vara ett gigantiskt slag mot unionen, och konsekvenserna skulle var oöverblickbara.

Men förutom Storbritannien växer ilskan mot EU i många andra länder – främst i de länder som drabbats värst av den ekonomiska krisen, förstås. Men även i många andra länder, som Sverige, växer en underjordisk motståndsrörelse mot EU. Många intellektuella som tidigare var positiva till EU börjar ändra sig och bli tveksamma. De flesta var positiva till ett mellanstatligt samarbete, frihandel och fri rörlighet som gjorde det möjligt att leva sitt liv i andra länder. Men de hade inte tänkt sig att ge upp sitt eget nationella oberoende, och särskilt inte till en ledning som saknar demokratisk förankring.

EU-elitens svar på denna process, som de alltså inte låtsas om, är att höja tonläget och försöka ta ett ännu hårdare överstatligt grepp om de oberoende nationerna, med hänvisning till eurokrisen. Även Sverige, som alltid brukar vara bäst i klassen, börjar nu dra öronen åt sig och vill inte medverka i bankunion eller gemensam finanspolitik. Bara tanken att EU:s ledning skulle godkänna den svenska budgeten är en förolämpning mot vår nationella stolthet.

Om utvecklingen stannar här, om EU:s toppolitiker ger upp tanken på en europeisk stat, då kanske allt går väl och EU förblir ett mellanstatligt samarbete, om än med lite väl många detaljregleringar. Men eurokrisen gör inte det sannolikt. Och när man går vidare i sina strävanden riskerar allvarliga saker att hända. För det första kan ett fortsatt hårdare grepp få en eller flera nationer att slippa ut mellan fingrarna. Storbritannien kan lämna EU, och fler kan följa efter. Östeuropeiska länder har kvar minnena av det sovjetiska väldet och är skeptiska till att bli styrda utifrån. Och hur länge kan Sverige bli kvar om vi inte kan stanna utanför en gemensam politik? Kommer riksdagen att rösta igenom ytterligare inskränkningar i vår suveränitet utan att fråga medborgarna? I så fall riskerar fientligheten mot EU att öka drastiskt även i Sverige.

Något annat som riskerar att hända om EU ökar sin överstatlighet är att fientliga stämningar uppstår mellan olika nationaliteter i unionen. Vi vet redan att man i Grekland i affekt beskriver tyskar som nazister. Så tunn var alltså den fernissa som EU målat över minnena från kriget, och det är EU som skrapar bort den. Grekland är ett land på väg att haverera, möjligen med stora sociala konvulsioner som följd. Och vid en verkligt allvarlig finanskris vet ingen vad som kan hända med länder som Italien, Spanien, Portugal och Irland. I flera av dessa länder är redan arbetslösheten oroväckande hög.

Det är alltså eurokrisen som är den förevändning som framförs för att göra om EU till en federalistisk stat. Men krisen är bara en utlösande faktor. Önskemålet att göra EU till en enda stat har länge funnits hos politiker i Europa, och det är knappast konspiratoriskt att anta att många politiker som länge drömt om ett Europas förenta stater nu ser eurokrisen som den stora chansen att tvinga Europas befolkningar in i deras drömprojekt. I politikernas strävan att lösa eurokrisen och i försöken att ta ett fastare grepp om nationellt oberoende stater finns det en risk att EU faller sönder och att nationella och etniska konflikter uppstår inom unionen. Det samarbete som en gång skapades för att bevara freden riskerar alltså att istället skapa konflikter mellan de nationer man tror att man kan sudda ut. Och det är i detta skede som EU får Nobels fredspris. Risken är att denna uppmuntran stärker de ovalda ledarna i Bryssel i deras ambitioner och gör problemen värre. För man tror väl inte att ett fredspris ska räcka för att rätta in folken och nationerna i ledet?