Feb 112014
 
Inte ett ord. I SVT’s utfrågning av partiledarna ställdes upprepade gånger frågor som ‘vad brinner du för‘ och ‘vad vill du åstadkomma‘, trots det pratade vare sig statsministern eller utbildningsministern om att de brinner för att minska segregation eller utanförskap. Istället framhöll Fredrik Reinfeldt att han brinner för att frigöra individen från den klåfingriga staten, medan Jan Björklund snarare brinner för att staten ska ställa fler krav på individen. Men inte ett ord om ojämlikhet, kränkningar i vården eller elever som inte kan gå vidare vare sig i skolan eller i livet. Det är uppenbarligen frågor som inte berör partiledarna. Frågorna berör däremot väljarkåren visar opinionsundersökningar.

Utanförskap Reinfeldt

Fredrik Reinfeldts människosyn – I otakt med tiden. Av Micael Kallin

Utifrån SVT’s intervjuer i ”Nyfiken på partiledaren” går det inte att dra någon annan slutsats än att de två vänsterledarna, Jonas Sjöstedt (V) och Stefan Lövfen (S), har en annan människosyn är de två borgerliga partiledarna, statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och utbildningsminister Jan Björklund (FP). Trots att partiledarna under nästan en timmes intervju uppmanas att lägga ut texten om sina värderingar och mål så kommer det inte ett ord som tyder på lidelse eller engagemang från de två borgerliga. Det är både tragiskt och märkligt att endast vänsterledarna visar på passion och samhällsengagemang.

Vänsterledarna pratar i liberala termer om vikten av individens frihet och att denne får möjlighet att växa som människa – med tillägget att individens frihet förutsätter jämlikhet. För utan jämlikhet är det allt för många individer som överhuvudtaget inte har möjlighet att frigöra sig och växa. Båda vänsterledarna ger praktiska exempel på detta från deras egna industrikarriärer.

De borgerliga partiledarna däremot, framförallt statsministern, pratar istället om vikten av att hjälpa individen bort från den klåfingriga [socialistiska] staten, så att denne kan göra sina egna fria val och stå på egna ben. Inte ett ord om att individens frihet ska gälla alla, även dem som är fast i ekonomiskt eller annat utanförskap. Underförstått är det de starka individerna som avses – de ska frigöras från statens långa arm och som individer utvecklas och blomstra. Maskrosor nämns inte. Inte med ett ord.

På ett utstuderat sätt försöker de två borgerliga partiledarna måla upp en bild av sig själva som några som sett och erfarit livets tuffa och samhällets mångkulturella sidor. Björklunds mor var krigsflykting – från Norge. Och Reinfeldt har spelat basket i Tensta – dit hade det redan på det blomstrande 70-talet hunnit komma både arbetskraftsinvandrare och chilenska flyktingar, kanske träffade den unge Fredrik någon spansktalande från Sevilla eller möjligen Valparaíso. Partiledarna målar upp en bild av att deras uppväxt har gett dem livserfarenheter som påminner om egna erfarenheter från ett krigsområde eller ett flyktingläger (genom berättelser om norska barns flykt och möten med barn i Tensta). Om nu sådana erfarenheter präglat uppväxten, då är det ännu märkligare att herrarna inte uttrycker något som helst engagemang för frågor som gäller utsatta i vårt samhälle – frågor som engagerar och upprör väljarkåren.

I intervjun med Reinfeldt bekräftas istället bilden av en kylig strateg, vars mål är att vinna omröstningar och val. Ideologier är snarare ett medel än ett mål, vilka används för att uppnå det högsta målet – att vinna valmanskårens och partimedlemmarnas förtroende och segra i varje enskild omröstning.

Att vinna är ett av statsministerns vanligaste ord och som återkommer ständigt. Reinfeldt gör klart att han inte har någon vision om hur samhället ska se ut, bortsett från att individen ska få största möjliga frihet. Samtidigt betonar statsministern att det är viktigt att minnas att individen till syvende och sist  är en del av ett samhälle som ska förändras i moderat takt – i dubbel bemärkelse – utan alltför snabba förändringar. Vördnad och respekt för historien och det som tidigare generationer skapat, är Reinfeldts konservativa visdomsord.

Reinfeldt slår fast att han inte vill bygga det ultimata samhället ”uppe på kullen”, för han är ingen socialist. Frågan som därefter stannar kvar är vad han vill istället. Handlar verkligen statsministerns politik endast om processer och pragmatism, utan visioner och mål. Det är långt ifrån till exempel Olof Palmes inställning, att politik handlar om att vilja. Ja, men han var ju socialist, skulle kanske Reinfeldt kommentera skillnaden i inställning.

Men vill vi verkligen ha politiker som främst ser politiken som ett byråkratiskt uppdrag och som anser att politisk makt handlar om att ta pyttesteg i respekt för vad historien skapat. Är det det som val handlar om; att rösta på den som inte vill ha några tydliga förändringar, utan som istället är skicklig på att vinna val och omröstningar.

Vill vi ha politiker som inte blir upprörda över orättvisor; politiker som går till val på att minska antalet personer i det gigantiska utanförskapet för att minska skattebördan, inte skammen och plågan? Och är det önskvärt att den politiker som är ansvarig för utbildningsfrågor inte förmår att medge att det råder ett katastroftillstånd i skolan?

Vill vi verkligen ha en statsminister som inte förmår att uttrycka att han har en vision om att få se dem i utanförskap utvecklas tillsammans med alla andra och att han vill få se även deras frigörelse från stat och bidrag – för deras egen skull, inte för att sänka medelklassens skatter – ytterligare.

Vilken slutsats kan man rimligen dra av att det endast är vänsterledarna som visar på oro och ilska och säger att de vill förändra och förbättra. Att det är vänsterledarna som vill arbeta för ökad jämlikhet, både mellan könen och dem som har och inte har ekonomiska resurser. Och att det är endast dem som säger att ökad jämlikhet är en förutsättning för visionen om individens frihet och rättighet att få växa. Kan slutsatsen vara någon annan än att intervjusvaren speglar partiledarnas diametralt motsatta människosyn?

Det intressantaste med utfrågningarna är de facto inte vad som sägs, utan vad som inte sägs. Tystnaden om ett inkluderande samhälle är öronbedövande i intervjuerna med de borgerliga partiledarna. De brinner tydligen inte för att ge alla individer samma chans. Och inte ett ord säger de om sådant som de flesta svenskar upprörs och oroar sig över, som brister och kränkningar i vården och skolans moras.

Och inte ett ord från vare sig Reinfeldt eller Björklund om ekonomiska orättvisor eller det faktum att Sverige de senaste decennierna har utvecklats till ett samhälle med en allt större förmögenhetskoncentration och en allt mer välmående medelklass, nu extra gödd med fem jobbskatteavdrag, slopad fastighetsskatt och generösa räntebidrag. Resultatet är att avståndet till dem i utanförskap har ökat. Statsministern har slagit fast att hans fokus ligger på – etniska svenskar mitt i livet!

Går det att dra någon annan slutsats av de borgerliga partiledarnas intervjusvar än att de saknar ett engagemang även för mindre framgångsrika individer, då fokus är frihet för de [etniska svenskar] som förmår att stå på egna ben. Men att alla inte har de förutsättningarna vet även Reinfeldt, för vi måste inse att alla är olika, som statsministern så klokt påpekade. Den dryga miljonen i utanförskap saknar i varierad utsträckning förutsättningar. Om denna miljon talas det allt tystare, trots att utanförskapet var den fråga som ledde till regeringsmakten år 2006.

Hur kan det vara möjligt att det nu är helt tyst om den fråga som utmålades till vår tids största politiska utmaning och som var 2006 års stridsfråga. Alliansregeringen fick då mandat att minska arbetslösheten, men sedan dess är både den absoluta och strukturella arbetslösheten större, liksom utanförskapet. Det enda som har minskat är statsskulden. 

Reinfeldt och Björklund är med deras människosyn och bristande engagemang i otakt med tiden och väljarkåren – det är vad väljarundersökningarna visar. I SVT-intervjuerna var herrarna klädda i kejsarens nya kläder. Nu såg tv-tittarna vilka de är. Därför kommer de att förlora valet.