Nov 122013
 
[Foto Pieter Hugo]  Efter flera år av urvattnade och fega utställningar där det mest vågade valts bort, inte minst vad gäller den omtalade Robert Mapplethorpe utställningen, så sticker nu ytans gladiatorer, bröderna Broman, ut hakan och provocerar. Kanske har mellanmjölkskulorna redan rullat in i tillräcklig utsträckning; så pass att homofoba finansiärer är på gränsen till att spränga sina internetbankvalv –  resultatet är att sådant som tidigare gömts för att inte förarga den känsliga medelklassen nu kan visas för den breda allmänheten.

Bild1

Foto Pieter Hugo

 

Fotografiska är fantastiskt – ja visst, fantastiskt att det finns ett fotografiskt galleri – för ett museum är det inte har vi fått lära oss – både genom besök och underdåniga intervjuer med männen bakom galleriet! Det vore dock ännu mer fantastiskt om konsten tagits på allvar! Var och en som tidigare i Stockholm eller någon annan storstad sett de fotografer som ställts ut på Fotografiska har inte kunnat undgå att upptäcka att vitala – känsliga – delar av flera av de stora fotografernas verk saknats. Vad gäller just nämnda Robert Mapplethorpe var det enkelt uttryckt stora svarta kön och andra allt för långgående bilder som rensats ut och gömts undan.

På gamla Moderna museet – som inte styrdes av kvartalskapitalister, utan utav staden rentav – visades allt rakt uppåned – så som Mapplethorpe själv såg och skildrade sin vardag. För minns vad han själv berättat om sin inspiration och sitt motiv till att överge måleriet för fotografiet – ”detta måste dokumenteras” – om detta må jag berätta, resonerade Mapplethorpe, men så har inte dem bakom Fotografiska resonerat; utan snarare ”på detta må vi tjäna pengar”. De har räddhågset anpassat sig till den känsliga och ömkliga medelklasspubliken. Det har varit modernt och anpassat – för att vara alla till lags.

Men nu, jävlar anamma, är det konflikt. I SVT’s Kulturnyheterna vet någon av medarbetarna på galleriet att berätta att det finns besökare som blivit så upprörda av sydafrikanske Pieter Hugos något provocerande bilder att de till och med kommit utspringande gråtandes. Det är så klart fruktansvärt. När någon berörs till tårar bör väl samhället rycka in och säga ifrån. Av någon märklig anledning kommer jag att tänka på den absurda konflikten i Kiruna gällande en restaurang där lättklädda tjejer och killar arbetar på kvällarna. (Vänsterpartiets regerande kvinna på orten hotade i SVT-debatt med utomparlamentariska metoder för att stoppa den lagliga verksamheten på restaurangen (sic!). Och vänsterpartiets nyskäggige Hans Linde, våndades när han tvingades tycka till om något han i ett tidigt stadie i debatten klargjorde att han inte kände till. Med kallsvetten lackandes tvingade han fram de förlösande orden ”det är bra med kamp för jämställdheten”. Det var i SVT-debatt orden uttalades, inte på baren med lättklädda pojkar i Berlin!

Stockholm stad borde kunna lära av Kiruna och rycka in och angripa den private galleristen och stoppa det som upprör folket – på samma sätt som i Kiruna. Någon måtta får det väl ändå vara! Utställningar som berör – det måste ha blivit något fel! Herrarna bakom galleriet har fram till nu haft förstånd nog att inse att det gäller att leverera det kommersiellt gångbara.

Ett exempel på otaliga underdåniga artiklar är det här utdraget: ”Det finns en diskussion om huruvida Fotografiska verkligen är ett museum. Är det kanske snarare ett galleri? För det finns ju ingen fast samling, sa belackarna. Broman är beredd på frågan och slår genast fast att någon fast samling kommer de aldrig att visa. ”Ur besökar- och gästperspektiv, så är det ointressant för de allra, allra flesta”, säger han. ”Om man tar våra medlemmar, så är det nästan 30 procent som besöker oss mer än en gång i månaden. Det är klart att vi måste leverera någonting till dem, hela tiden. Det är det vår affärsidé bygger på”.” 

Var och en förstår säkert att det som är ointressant för de allra allra flesta, det vill säga vanliga hederliga människor, det är ointressant kort å gott och har inget värde! Frågan är dock om det också gäller fotografer som Stig Strömstedts eller Anders Petersens verksamheter och huruvida omgivningarna då visade något som helst intresse för deras foto eller objekt – transvestiter, prostituerade och icke bemedlade i Paris och Berlin när det hela utspelade sig på slutet av 50 och 60-70-talen. Självklart var ingen intresserad – förrän nu – i modern tid, när även kommersiella Fotografiska tjänat på att visa herrarnas verk. Det är märkligt hur det som ena dagen är så ointressant nästa dag kan vara intressant till och med för en ”intäktsmaximerad kvartalskapitalist”, vilket åtminstone är det epitet den ene brodern satt på sig själv, syftande på sitt liv som marknadschef.

Nåväl, låt oss nu njuta tillsammans medan tid är av Pieter Hugos färgrika bilder på Fotografiska – innan någon av finansiärerna i omsorg av dem som berörs plockar undan bilderna eller rentav rycker undan kapitalet – då lär inte börderna Broman bli glada och det kan stå besökarna dyrt. För minns att brödernas affärsidé är att leverera det vanligt folk, alltså normala människor, vill ha. Flummiga tankar om att konst ska göra just det motsatta, ifrågasätta och provocera, har tidigare inte mer än undantagsvis trängt in i fingalleriet.

Varmt välkommen till Stockholm Pieter Hugo – stanna gärna länge – vi behöver dig!

 

Så här beskriver Fotografiska sin aktuella utställning: 

”Pieter Hugo (Sydafrika, f. 1976) växte upp i ett land med rasåtskillnad. Under apartheidtiden i Sydafrika betraktades vita som fullvärdiga medborgare medan svarta var segregerade, marginaliserade och illa behandlade. När apartheid avskaffades 1994 förbättrades förhållandena för de svarta, men många orättvisor kvarstod. Hugo, som betecknar sig själv som en ”politisk-med-litet-p fotograf”, kunde inte blunda för situationen och började undersöka ämnen som samhället föredrog att ignorera. Beslutet att fotografera de underrepresenterade förde honom från hans hemstad Kapstaden till andra platser på den afrikanska kontinenten där liknande förhållanden råder, ofta som en följd av kolonialismen. Med tiden har Hugos praktik utvidgats till att omfatta konceptuella teman, men han har förblivit sina konstnärliga rötter trogen. Hans slående bilder tvingar betraktaren att lägga märke till personer, platser och ögonblick som annars lätt glöms bort. /…/  Fotografierna riktar uppmärksamheten mot människor som har fått lida på grund av att de är annorlunda fysiskt eller har fallit offer för folkmord och aidsepidemin. Hugo utforskade liknande teman i projektet Permanent Error (2009-2010), som skildrar ghaneser som lever på en soptipp utanför Accra. De tittar rakt in i kameran, hävdar sin mänsklighet medan betraktarens konsumtionsvanor ifrågasätts. Detta är fotografier som väcker oro, delvis tack vare den skicklighet med vilken Hugo skildrar de tuffa livsvillkoren på hans hemkontinent.”

___________________________________________________________________

Trots ovanstående artikel med invändningar har det självfallet visats många uppskattade utställningar på Fotografiska, om det har undertecknad skrivit om tidigare: 

 

Utdrag ur en tidigare publicerad krönika om utställning på Fotografiska och fotograferande:

”Konstsäsongen startar med ett ryck. Plötsligt är Stockholms gallerier och konstinstitutioner fulla av nya utställningar. Bland dem öppnar på fredag den största presentationen av Christer Strömholm någonsin på Fotografiska i Stockholm. Parallellt sker utgivningen av en ny stor bok om hans liv och verk. En stor svenskpå Fotografiska.”

 

 

 

KOMMENTAR Micael Kallin

Det var Nisse som presenterade Christer för mig. Det var i ABF:s enkla lokaler i Sollentuna, där jag 1986 gick den första i en rad av fotoutbildningar. Nisse var den äldre och något dogmatiske fotoläraren. Det var svart vitt och främst porträtt och många timmar i fotorummet som gällde. Förebilder var bland annat svenskarna Anders Petersen och Christer Strömholm, och det var genom fotoböcker och Nisse som dem presenterades för oss. Båda två kända för närgångna porträtt på människor i samhällets marginal. Petersens välkända bilder från 60-talet på Café Lehmitz, ölhaket på Reeperbahn i Hamburgs Red Light District. Där fotade Petersen stammisarna han lärt känna – en brokig skara av småbrottslingar, prostituerade och transvestiter.

Christer Strömholms uppmärksammade bilder är i samma genre; de oförglömliga bilderna med de marginaliserade på Place Blanche i Paris. Det var på brasseriet vid Place Blanche Christer Strömholm lärde känna de unga transsexuella Jackie och Nana i oktober 1959. På brasseriet byggde han upp ett förtroende med dem och de blev Christers favoritmodeller. Det som gör Strömholms och även Petersens bilder så starka och att de berör så många kan nog bäst förklaras med att de är genuina, autentiska. Båda fotograferna var ärliga i sitt uppsåt och fotograferande. De kände och tyckte om dem som de fotograferade – på så sätt nådde de den närhet som känns än i dag.

Jag kan självfallet inte på något sätt jämföras i mitt hobbyfotograferande med dessa storheter, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över om mitt foto, som främst är inriktat på porträtt och ofta på marginaliserade personer, är inspirerat av just Strömholm och Petersen. Det tackar jag i så fall Nisse för. Min mest omfattande bildserie är med dragqueens och transexuella i ”Banda de Ipanema” i Rio de Janeiro, som jag fotade under åren 2000-2009. I början använde jag ofta teleobjektiv, men med tiden förstod jag att det var genom närhet och kontakt det blev bra bilder. Nu reser jag endast med ett 50 mm objektiv, det fungerar till det mesta och jag kommer alltid nära deM jag fotograferar – det blir bättre så.

En intressant upptäckt vad gäller foto gjorde jag på en kurs på Folkuniversitetet. Vi var 12 stycken hobbyfotografer i min grupp och till varje sammankomst hade vi en fotouppgift. Läraren hängde sen upp våra bilder tre och tre, så det blev 12 stycken kolumner med tre bilder i vardera. Redan efter några sammankomster då vi presenterat en ny bildserie vid varje tillfälle gick det att se vem som fotat vilken bildserie. Jag hade i min okunskap trott att bildspråk det har endast professionella fotografer, men insåg då att alla har vi vårt eget sätt att uttrycka oss på – även i bild.

Jag har de senaste 15 åren arbetat som journalist och varit aktiv som hobbyfotograf i ett kvartsekel. Jag har publicerat mig i Radio, TV, tidningar, tidskrifter och genom ett 10-tal fotoutställningar i Sverige och utomlands. Av det har jag lärt mig att det finns mycket gemensamt mellan att göra ett reportage för radio, TV eller i skrift, med att fotografera. För både de bra reportagen och bilderna blir till när man kommer nära, lyssnar, förstår och känner in. Det lärde jag mig av Nisse men även av journalistlegenden Åke Ortmark, som jag hade förmånen att arbeta nära med under några månader i början på detta sekel. Med honom gjorde jag ett par timslånga intervjuer för TV8. Åke gjorde klart redan inför den första intervjun att det inte var aktuellt med några papper på bordet. Frågorna fick vi ha genomtänkta i huvudet. Det viktigaste var inte om vi glömt någon fråga eller inte, utan att vi lyssnade och kommunicerade med den vi intervjuade. På samma sätt är det med bra porträttfotografi – det är en nära, och ofta ömsint, kommunikation. Det är på det sättet Strömholms och Petersens bilder blivit till, det känner betraktaren och blir därför berörd.

Tanken med Public News är inte att bevaka kultur, utan snarare Samhällsfrågor med fokus på ekonomi och politik. Men på samma sätt som det är naturligt att beskriva de sociala effekterna av ekonomi och politik och att diskutera samhällets etik, pockar vissa kulturella händelser på vår uppmärksamhet – och då kan vi inte låta bli att skriva en kort kommentar. Kulturbevakningen blir oregelbunden, den görs bäst på annat håll. Det är inte på det området som det finns ett stort vakuum att fylla, utan det gäller främst diskursiva texter om ekonomisk politik och närbesläktade områden.

Vår begränsade kulturbevakning kommer troligen att sträcka sig till någon enstaka kommentar om intressanta pågående utställningar i Sverige eller utomlands och sannolikt kommentarer kring intressanta essäer. Det kan då bli aktuellt med ännu en Strömholm, halvbrodern Stig Strömholm, som jag också känner mig avlägset bekant med eftersom han var min rektor när jag studerade i Uppsala. Denne Strömholm har skrivit ett otal understreckare genom åren, och att vi lär kommentera understreckare kan nog sägas redan nu.

Men först beger vi oss till Stockholms stolthet, Bröderna Bromans Fotografiska museum.  Vi hade gärna sett ABBA-utställningar där, men i ärlighetens namn är vi glada att ett fotomuseum får husera i de fina gamla hamnlokalerna. Det är en njutning både för själen att besöka fotografiska. På önskelistan står också den internationelle giganten Steve McCurry, vars bilder i mångt och mycket är i samma genre som Strömholm och Petersen.

Jag hade förmånen att träffa Steve McCurry i São Paulo häromåret, då berättade han om den tid och det förberedelsearbete som ligger bakom de flesta av de bilder han tagit, som den välkända bilden på det klassiska omslaget till National Geographic, med den afghanska flickan i det pakistanska flyktinglägret. Han tillbringade flera dagar där och fick fota flickans kompisar, men inte henne. Förrän den där dagen, då hon med sina gröna ögons intensiva blick motvilligt vände sig mot honom och sa ok. Och så blev ett av vår tids mest kända foton till. I dag har flickan blivit kvinna och ögonen svarta.

McCurry har för övrigt det gemensamt med de två svenska fotograferna att han gärna rör sig och fotar de marginaliserade i nattmörkret, men det är inte de bilderna som gjort McCurry känd. En annan amerikansk fotograf som dock blivit känd genom den genren är Robert Mapplethorpe, vars bilder redan visats på en något självcensurerad utställning på Fotografiska – kommersialismen har alltid sitt pris. Tidigare har Mapplethorpes bilder visats i all sin prakt på Moderna museet.

Själv hoppas jag i alla anspråkslöshet att få visa mina egna fotoserier på siten publicphoto.se som är under uppbyggnad. Där kommer det till exempel visas bilder ur utställningen ”Banda de Ipanema”, med bland annat denna livserfarna transsexuella, som jag frågade:

– Posso perguntar um coisa?

– Pode!

– Antigamente, você era homem ou mulher?

– Psss, não fale alto, era homem, mas hoje em dia sou mulher.