Dec 122013
 
Fulländat. Det är det sällan. För det är få förunnat att ha det. Drew Tal är en av de få. Henri Cartier-Bresson var en annan, men förstås i en annan tid och på ett annat sätt. Det som förenar dem är perfektionismen. Perfektionism som hos genrernas mästare Yukio Mishima; Ingmar Bergman, Sven Nykvist och Rudolf Nurejev. De gav och ger livsluft och njutning för själen.

 

Micael150ny

Krönika Micael Kallin

Jag har haft förmånen att runt om i världen se många olika former av utställningar under flera decennier av resor. Jag har kommit att få mina favoriter inom både konst och foto, liksom även inom film, dans och musik. Det som främst intresserat mig är fotokonst, vilken inspirerar mig mycket både i eget fotograferande och till egna blygsamma utställningar.

Som tonåring gick jag ofta på de årliga konstmässorna i Sollentuna. Det var en väldigt besynnerlig upplevelse. För där hade de delat upp dåtida östeuropeisk konst och västerländsk konst. Det var en omtumlande upplevelse att å ena sidan se en oändlig parad av försök till moderna verk med ett streck eller två eller några kuber i olika kulörer, på antingen vit eller svart bakgrund – eller något däremellan. Det var pinsamt och tragiskt att se – redan då en däst västerländsk medelklassgeneration utan att ha något att säga. Tomheten ekade från dessa andefattiga dukar.

Men där på mässan fanns även målningarna som förmedlade ett illa dolt raseri mot förtrycket och förnedringen i de socialistiska repressiva regimerna. Jag stod där som förstelnad tonårspojk och kände liv och energi från tavlor som skrek åt mig: ”men gör nå’t då för i h-e”. Budskap som inte var på bekostnad av konstnärliga kvaliteter för övrigt, tvärtom, budskapen återfanns ofta i de mest omöjliga subtila och estetiska uttryck.

Som var och en säkert förstår sålde inte okända östeuropeiska begåvningar, istället gick strecken och kuberna åt, främst till ängsliga medelklassföräldrar som inte vågade ge uttryck för egen smak – ett turkost streck kan väl aldrig förarga någon. Själv suktade jag efter pengar jag inte hade, för att åtminstone ha råd att rädda kvar något östverk i Sverige och mina egna torftiga förortsväggar.

drew tal

foto Drew Tal

Det är inte bara allmänhetens konstsmak som förvånar mig, utan än mer hur fotoutställningar utan några synbara kvaliteter kan kalla sin publik. Det är, tyvärr, sällan fotoutställningar håller den nivå man hoppats på. Ofta kan man tro att de rentav är ett praktikal joke. Det finns självklart många sevärda fotografer, som ovan nämnda Henri Cartier Breson och svenskar som Christer Strömholm och Anders Petersen, men det är svårare att hitta samtida stora fotografer. Men de finns.

En av dem som, enligt min mening, står i en helt egen klass är israelen Drew Tal – aktuell med en utställning i New York. Jag fick upp ögonen för Drew för några år sedan då han var aktuell med en annan fotoutställning, då med asiatiskt tema och även då i New York.

Nu är Drew tillbaka på världens konstscener, den här gången med den muslimska världen som röd tråd. Bilderna är om möjligt än mer subtila, även om det finns något olyckligt undantag med för långtgående arrangemang och effektsökeri. De starkaste bilderna är de i svarta nyanser, med hudpartierna en aning i sepia – bilder som tyvärr är svåra att återge på en bildskärm. De bör ses framkallade och med rätt belysning. Det gäller inte minst bilden på den pakistanske pojken som fotograferas inför sitt bröllop.

Bild1

foto Drew Tal

En annan bild som är fulländad i sin estetik är den på den täckta kvinnan (dock något bearbetad av mig för att den bättre ska synas på skärm).

Bild1

foto Drew Tal

Drew Tals verk är främst estetiska upplevelser, även om de visas i regionala, kulturella eller politiska kontext. Fotografierna är sålunda i första hand en bildupplevelse, där ord är överflödiga, därför ska jag överlämna åt läsaren att själv uppleva Drew Tal IRL – som det nu heter. Här kan vi vare sig i ord eller bild ge honom rättvisa.

Steve McCuury – en annan av de stora

Ett av vår tids mest kända fotografier torde dock vara en annan bild från Pakistan – fotot på den afghanska flickan i ett flyktingläger på gränsen till Afghanistan. Fotografen är National Geographics evige Steve McCurry. Härom året hade jag förmånen att få träffa Steve McCurry i São Paulo, där han hade en fängslande helkvällsvisning av bilder tagna ur hans breda, livslånga kollektion. Dagen därpå invigde han en oförglömlig utställning med ett urval av de mest fängslande fotografier han gett upphov till. Steve McCurry har dock inte mycket mer gemensamt med Drew Tal än perfektionism och att de båda huvudsakligen visar bilder i färg – den ene i återhållsamma, dova färger; den andre i starka, mättade färger. Den ene israel; den andre nordamerikan. Båda mästare – på sitt sätt.

asianwomen-mccurry-bieber

 foto Steve McCurry

Försök att se båda fotografernas verk – det är de värda – liksom många andra upptäckta eller oupptäckta pärlor. Och har du tur kommer dem till något Stockholmsgalleri. Annars har du goda skäl till att ut och resa.

 Posted by at 0:35