Feb 202014
 
Utrikesminister Carl Bildt har fel när han i Riksdagen hävdar att endast president Viktor Janukovitj hade kunnat stoppa den blodiga utvecklingen i Ukraina. Även Bildt och EU hade kunnat stoppat utvecklingen. Unionen har ett stort ansvar i att det inte blev något avtal med Ukraina i höstas genom att framhävda i detaljerna. Striden står nu om staten Ukraina och demokratin i landet. Ytterst handlar striden om Europas framtid. Motståndaren är den allt mer diktatoriske Vladimir Putin. Kampen mellan den smått galne ryske presidenten och väst står här och nu. Den kampen får EU inte förlora – det skulle stå oss alla dyrt.

ukraina

KOMMENTAR Micael Kallin

Carl Bildt var en katastrof för Sverige som statsminister. Sina tillkortakommanden skyldes över, då som nu, med välkänd arrogans. Flera katastrofala beslut togs av Bildtregeringen, som nedmonteringen av skolan. Och av samhällsekonomi förstod statsministern inte mycket, vilket blev allt mer uppenbart med tiden. Inte ens när Ingvar Carlsson (S) ställde upp för att hjälpa till att bereda och i Riksdagen baxa igenom krisbeslut kunde Bildt visa ödmjukhet, istället var han snarstucken och arrogant. Bildt kände sig sårad för att han inte klarade av jobbet på egen hand. Allt detta är idag både välkänt och historia.

Vad som är mindre känt är att utrikesministern inte heller är den stjärna vi förleds att tro på det utrikespolitiska området –  trots alla tweets, mängder av kontakter och ryggdunkar. Så länge en utrikesminister inte säger något gott om diktaturer går det i stort sett att göra vad som helst, inklusive att göra bort sig fullständigt, vilket Bildt gjorde i Bosnien. För vem skulle märka något, mig veterligen finns det ingen svensk journalist som granskar Bildts tillkortakommanden. Vissa uppenbara pinsamheter som det tysta stödet till USA paranoida spionage uppmärksammas dock – hastigt och ytligt.

Vad har då det här att göra med Ukraina kan man undra. Jo, istället för en långsiktig och strategisk politik för vårt närområde, är det istället prat ”as usual” som gäller. Tyvärr har Bildt hamnat helt fel vad gäller Ukraina.

Faktum är att Sverige har vaknat för sent för att påverka EU i Ukrainafrågan. I brist på en genomtänkt strategisk svensk politik har politiken istället främst bestått av tillsynes skarpa TV-uttalanden av Carl Bildt. Den svenska säkerhetspolitiken har under många år haft blickarna åt annat håll – dit USA vänt blickarna – och influerats av Bildts och moderaternas våta dröm om ett svenskt NATO-medlemskap.

Internationella uppdrag under NATO-flagg har skymt blicken, men dessa kan inte få stå i vägen för ett säkerhetspolitiskt fokus på krutdurkarna i vårt närområde. Den svenska utrikespolitiken med utsiktslösa, scoutliknande uppdrag i fjärran länder med exotiska inslag måste få ett slut. De har, tyvärr, gått ut över en seriös och ansvarsfull politik i vårt närområde. Nu ser vi resultatet.

Bland alla pinsamheter i utrikespolitiken är Bildts nedlåtenhet mot FN en av dem som påverkar vårt anseende mest. Symptomatiskt har Bildt tills nu talat tyst om att Sverige redan år 2004, innan Bildts tillträde, kandiderat till säkerhetsrådet för år 2017-2018. Förts nu, i samband med år 2014 års utrikespolitiska deklaration klarade Bildt av att motvilligt erkänna kandidaturen. Det är pinsamt och barnsligt. FN kan förvisso inte rädda världen, men tillsammans kan världssamfundet göra skillnad.

Nu är det inte bara utrikesministern som tappat fokus på det viktiga. I en genomgång i SvD framgår det att 0 procent av omnämnanden i Riksdagens anföranden under åren 1993, 2003 och 2013, har handlat om Europas näst största land – Ukraina (0% i relation till antalet gånger andra länder omnämnts). Om SvD’s undersökning stämmer är uppgiften sensationell, även om den inte är helt överraskande. Det betyder av Bildt och Riksdagskollegorna i stort sett inte har ägnat någon uppmärksamhet överhuvudtaget åt ett av Europas strategiskt sett viktigaste länder.

Med en genomtänkt och strategisk politik hade Sverige kunnat samverkat med andra EU-länder i vårt närområde för att påverka de protektionistiska och navelskådande regimerna i södra Europa. Men i avsaknad av en egen politik har det inte inträffat. Istället är det brösttoner i Riksdagen och slagord i Kiev som utformar den svenska, kortsiktiga utrikespolitiken. Sverige hade självfallet inte ensamt kunnat göra skillnad, men vi hade kunnat kräva att övriga EU-länder var mer pragmatiska i förhandlingarna om associationsavtalet med Ukraina.

Europeiska kommissionen har i sin dumhet uttalade i höstas att den varken kommer att lindra villkoren för Ukraina eller förse landet med finanskompensation i och med associationsavtalet. Idiotin har sin grund i populism och protektionism. När EU-ledare i höstas satt och funderade som bäst på hur de skulle kunna stänga ute ett nytt hot mot deras ineffektiva marknader, funderade istället Rysslands president på hur han skulle behålla Ukraina inom det forna imperiets intressesfär. Matchen var avgjord på förhand. En maktgalen president mot ett gäng oeniga och kortsiktiga EU-ministrar kunde bara sluta på ett sätt. Ryssland vann slaget och Ukraina står i lågor, på gränsen till inbördeskrig.

Carl Bildt är en genuin Europavän, det ska han ha beröm för. Han tar ofta ställning för utvidgning och fortsatt Europeisk integration i det stora. Bildt tar också strid på hemmaplan med Sverigedemokraterna och deras agerande inför Europaparlamentsvalet – partiet vill inte säga vilken populistisk eller fascistisk partigrupp de ska tillhöra när de väl är där. Det är absurt, vilket Bildt påpekade. Men nu måste allt fokus vara på det historiska striden om ett av Europas viktigaste länder – Ukraina.

Ryssland vann det första slaget om Ukraina, EU måste nu fokusera på att vinna kriget. Istället för paragrafrytteri måste EU-länderna inse att de  har en historisk chans att bryta upp den ryska hegemonin över östra Europa.

Västeuropa förlorade slaget om Östeuropa vid andra världskrigets slut. Nu har Europa en unik chans till revansch. Men för att vinna kriget mot Putin krävs det en genomtänkt och gedigen utrikespolitik, både i Sverige och övriga EU. Istället för brösttoner bör Bildt göra som Margaret Thatcher – ryta ifrån och vinna över motvilliga EU-kollegor. Bildt måste få dem att förstå hur viktig frågan är. Sanktioner istället för strid är en patetisk chimär. 

 

_______________________________________________________________________

 

PN har skrivit tidigare om EAU som Ryssland lockar med som motbud till det av Ukraina avvisade avtalet med EU, läs nedan.

 

ukraina5603630

 

___________________________________________________________________________________________

 

PN RAPPORTERADE TIDIGARE OM NÄR USA’S DÅVARANDE UTRIKESMINISTER CLINTON VARNADE FÖR EAU

 

USA’s utrikesminister Hillary Clinton går till attack mot Rysslands auktoritäre ledare Vladimir Putin, som enligt Clinton är på väg att återskapa Sovjetunionen då ett Sovjet-EU nu bildas genom den Euroasiatiska unionen. Ödets ironi är att det sker parallellt med sönderfallet av Europeiska EU.

Samtidigt med att Europas ledare är absorberade av den allt djupare skuld och strukturkrisen fortsätter världsutveckling utanför Kontinentaleuropa. I värsta fall går utvecklingen baklänges på sina håll – i riktning mot historiens stup, vilket är ännu brantare än det omtalade amerikanska ”fiscal cliff”.

På botten av historiens djup ligger sedan 1992 Sovjetunionen, men unionen är nu på väg att i rask takt återuppstå i någon form. Den stora frågan är hur återuppståndelsen gestaltar sig. Efter flera år av trög utveckling för nya Sovjet-EU så har det hänt desto mer i år – i all tysthet, då fokus riktats mot framförallt gamla EU.

Under 2012  har en gemensam marknad skapats för Sovjet-EU som ska omfatta varor, tjänster och kapital för 165 miljoner människor. Två överstatliga organ har också skapats, dels den Euroasiatiska kommissionen, som bygger på den Europeiska kommissionen, dels Euroasiatiska Ekonomiska domstolen, placerad i en annan diktaturs huvudstad, vitryska Minsk.

Enligt USA’s utrikesminister har Vladimir Putin en dold agenda med Sovjet-EU. Det handlar inte bara om en tullunion, utan om något mycket mer: “But let’s make no mistake about it. We know what the goal is [with the Eurasian Union] and we are trying to figure out effective ways to slow down or prevent it.” , enligt citat i söndagens Financial Times.
President Putins pressekreterare, Dmitry Peskov, förnekar dock att nya EU ska ha en dold agenda: “a completely wrong understanding [of integration efforts]. What we see on the territory of the ex-Soviet Union is a new type of integration, based only on economic integration.”

Hillary Clinton låter sig dock inte lugnas av fagra ord, utan betonar att grogrunden finns för ett återupplivat Sovjetunionen och syftar då på president Putins auktoritära ledarskap och uteblivna reformer: “It’s distressing that 20 years into the post-Soviet era . . . so many of the hoped-for indicators of progress are retreating . . . We are trying to fight that, but it is very difficult.” 

 

 

NYA Sovjet-EU – EUROASIATISKA UNIONEN

Som en fågeln Fenix kan det alltså komma ett nytt och ett helt annat EU ur Europas aska. För i all tysthet – känns det som – håller den andra fallerade europeiska unionen, Sovjet och dess decimerade efterföljare OSS – på att återuppstå i en Euroasiatisk union. Det som fått det hela att ta fart är den ryske presidenten Vladmir Putins tilltagande intresse för återupplivandet av en mer långtgående union.

I oktober i fjol signerande OSS-staterna ett frihandelsavtal och enligt ”Rysslands röst” (Rysslands äldsta statliga radiostation) konstaterade då Ukrainas premiärminister Mykola Azarov att: ”Vi har hittat sådana lösningar som möjliggör att skapa en maximalt effektiv frihandelszon inom ramen för vårt ekonomiska samarbete. Detta innebär nya arbetstillfällen och lovande framtidsutsikter för industriell utveckling, vilket är särskilt viktigt i och med dagens instabila finansekonomiska läge.”

Östeuropafondbolaget East Capital har beskrivit processen i oroande ordalag som påminner mer om Clintons än Putins version av utvecklingen: Putin meddelade att tullunionen skulle fördjupas och få fler medlemsländer i oktober 2011. Därefter har det gått snabbt; Kirgizistan har anslutit sig, politiska ledare i Tadzjikistan har visat intresse, Medvedev har talat om en gemensam valuta och unionen har fått ett institutionellt ramverk som liknar EU, med ett råd, en kommission, bindande avtal och en egen domstol. Ett grundläggande fördrag, motsvarande Romfördraget i EU, förväntas vara undertecknat innan den 1 januari 2015.”

Vad som är mest troligt – ett framtida ryskdominerat EU eller ett kvarvarande västerländskt dito eller både och, det får framtiden utvisa. Vid ett euro-haveri kanske några centraleuropeiska stater ansluter sig  till Sovjet-EU istället. För vem vet, historien kanske kan återupprepa sig mer eller mindre. Public News följer i varje fall frågan med största intresse.

 

FAKTA: Euroasiatiska Unionen

Föreslagen ekonomisk och politisk union med utgångspunkt i EU och bakgrund i den existerande tullunionen mellan Ryssland, Vityssland och Kazakstan. 
Grundad: 
18 november 2011 (ekonomisk union sedan 1 januari 2012, planerad fullskalig union från 1 januari 2015)
Huvudsäten: 
Astana, Minsk, Moskva
Organ: 
Eurasiska Rådet, Eurasiska Kommissionen, Eurasiska Domstolen
Medlemmar: 
Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland, Vitryssland
Kandidater:
 Tadzjikistan
Potentiella medlemmar:
 Ukraina, Moldavien, Armenien, Georgien, Azerbajdzjan, Turkmenistan
På agendan: Utredning av en gemensam valuta