Feb 232013
 

I över ett kvarts sekel har Turkiet knackat på EU’s dörr. Då fattiga med mössan i hand. I dag mer moderna med en utsträckt hjälpande hand – till de krisande trätobröderna i södra Europa. Men nationalism och politisk feghet stoppar en vital utvidgning av unionen.  

Micael150ny

KOMMENTAR Micael Kallin

Under 2000-talet har den turkiska ekonomin vuxit med 6-8 procent per år, bortsett från år 2009 då landet drabbades av  den globala finanskrisen. År 2010 tog den starka tillväxten fart igen och ekonomin växte de kommande åren nästan lika snabbt som i Kina och Indien. Och även den turkiska börsen skenar, 2012 med en uppgång på cirka 60 procent – en av de största uppgångarna av alla världens börser. Det är framförallt exportindustrin som har har haft stora framgångar och turkiska företag är aktiva i stora delar av Mellanöstern, Centralasien, Nordafrika och Balkan.

Resultatet är att Turkiet nu är världens 17 största ekonomi och därmed ett av G20-länderna, landet är också medlem i NATO och sedan länge är landet en regional stormakt på gränsen mellan Europa och Asien. Men i EU-klubben får inte landet vara med, ett medlemskap hotar att rubba maktbalansen inom EU och det finns nationalistiska och historiska komplikationer, inte minst Cypernkonflikten spökar i förhandlingarna om EU-medlemskap. Rädsla och stolthet stoppar alltså en utvidgning som skulle göra EU både rikare och mer vitalt.

en-guzel-turk-bayragi-resmi-8

Redan år 1987 ansökte Turkiet om medlemskap i dårvarande EG  och även om förhandlingarna som inleddes år 2005 gäller ett fullvärdigt medlemskap så har Europeiska rådet konstaterat att resultatet inte nödvändigtvis blir fullt medlemskap. EU har förvisso flera rättmätiga medlemskrav på Turkiet, som att landet måste stärka skyddet för av de mänskliga rättigheterna, minoriteters rättigheter samt yttrande- och religionsfriheten. Men trots en konstruktiv inställning till reformer räcker inte det, för landet måste också erkänna Cypern för att kunna bli medlem i EU. Turkiet måste alltså självt bidra till en lösning av Cypernfrågan innan medlemskap kan bli aktuellt. Men, som de flesta anar, räcker inte ens det. Flera EU-länder är helt enkelt inte mogna att acceptera Turkiet som medlem.

Som ordförande för det svenska paneuropeiska ungdomsförbundet erfor jag på 90-talet i förhandlingar med andra paneuropeiska organisationer hur känslig den Turkiska frågan är. Ordförande i den Paneuropeiska unionen var då kejsarsonen Otto von Habsburg, som av naturliga skäl motsatte sig ett medlemskap. Eftersom von Habsburg var ordförande i Europaparlamentets utrikesutskott hade vi möjlighet att hålla våra förhandlingar i själva parlamentet.

Trots den institutionella och demokratiska inramningen till förhandlingarna var det de historiska motsättningarna som gjorde sig gällande. Det var, och är, nej till Turkiet och även Ryssland. Från Svensk sida drev vi Turkietfrågan och passade på att klargöra att vi även välkomnade Ryssland. Ett medlemskap för Turkiet ligger långt bort, men rimligen blir landet förr eller senare medlem. Ett ryskt medlemskap lär däremot ingen nu levande person få uppleva, dels vill inte landet självt, dels skulle landet kväva hela EU – och vilka bråk det skulle kunna tänkas bli – många skor skulle sannolikt på Chrusjtjovmanér daskas i plenisalens putsade bord.

Från EU’s sida är det inte endast sakfrågorna som nämnts ovan som är ett rött skynke, det finns också en kvardröjande misstänksamhet mot styrande AKP. Ironiskt nog har den ekonomiska uppgången sammanfallit med det islambaserade AKP:s regeringsinnehav sedan 2002. De ekonomiska reformer som legat bakom den positiva utvecklingen påbörjades dock ett par år tidigare på uppmaning av Internationella valutafonden (IMF), då Turkiet befann sig i en  djup ekonomisk kris och drastiska förändringar var nödvändiga. Banksektorn sanerades och centralbanken fick samma oberoende ställning som i de flesta västländer, med inflationsbekämpning via räntepolitiken som huvuduppgift. Reformerna ledde till att statsskulden minskade från nästan 70 procent av bruttonationalprodukten (BNP) 2002 till under 46 procent 2009 och inflationen sjönk från skyhöga 53 procent 2001 till mer måttliga 6,3 procent 2009.

EU-ledarnas misstänksamhet mot AKP och premiärminister Recep Tayyip Erdoğan har visst fog för sig. För det finns en parallell mellan hur det politiska landskapet har skiftat under partiets tid vid makten och det ekonomiska uppsvinget. I båda fallen har det skett en förskjutning av tyngdpunkten från den etablerade samhällseliten i Istanbul och Ankara, med en förankring i den sekulära statsapparaten och militären, till en mer religiös företagarklass runt om i Anatolien som länge varit förbisedd. Landsfadern Kemal Atatürk skulle sannolikt vända sig i sin grav över utvecklingen på det politiska området.

wallpaper-ataturk-3

Mot bakgrund av skuldkrisen och den press på politiker som nu råder i många EU-länder att genomföra nödvändiga och brådskande strukturreformer, är det helt osannolikt att Turkiet-frågan ska komma till något avgörande de närmaste åren. Det är synd. Ekonomisk tillväxt är inget nollsummespel. En utvidgad marknad och ökad intra EU-handel skulle ha en positiv effekt inte bara på EU-länderna, utan givitvis även för Turkiet – som nog ändå är den part som har allra mest att vinna på ett medlemskap. Men EU-länderna är just nu i ett större behov av en vitamininjektion som ett Turkiskt medlemskap – i ett desperat behov, kan man nog säga.

Nu har dock turkiet självfallet egna problem, för trots alla framgångar har landet ett konstant stort underskott i bytesbalansen – konsumtionen är alltså högre än den egna produktionen – något som måste lösas. För att komma till rätta med det behöver industrin hitta nya exportprodukter, ersätta importvaror med egen produktion och minska det snabbt ökande behovet av importerad energi. En ännu mer långtgående integration med EU, än dagens tullavtal, kan påverka bytesbalansen på ett för Turkiet positivt sätt.

I väntan på att problemen inom EU och ska lösas får nog Turkiets stora och relativt unga befolkning, där cirka 27 procent av de 75 miljoner invånarna  är i åldrarna 0–14 år,  snällt vänta. Under tiden får länder som Sverige och Storbritannien driva Turkietfrågan. Storbritanniens premiärminister David Cameron har lovat att kämpa för att Turkiet ska få bli medlem i EU och Sveriges utrikesminister Carl Bildt har länge förespråkat ett Turkiskt medlemskap. Det har även undertecknad gjort – i förhoppning om ett stort, fredligt och integrerat Europa.  

Turkietflagga

Ekonomiekot lördag tog upp den turkiska utvecklingen på lördagen, med den träffande rubriken

Här pekar det mesta åt rätt håll !

Häromveckan var det Japans nya politiska ledarskap och politik som analyserades. Ekonomiekot lördag har verkligen hittat ett välfungerande format med ofta två mycket kunniga gäster i studion. Troligen erbjuder programmets format  den bästa ekonomijournalistiken vi har i Sverige för en bredare publik. Lyssna via den länkade rubriken.