Aug 262012
 

”Konstsäsongen startar med ett ryck. Plötsligt är Stockholms gallerier och konstinstitutioner fulla av nya utställningar. Bland dem öppnar på fredag den största presentationen av Christer Strömholm någonsin på Fotografiska i Stockholm. Parallellt sker utgivningen av en ny stor bok om hans liv och verk. En stor svenskpå Fotografiska.”

 

 

 

KOMMENTAR Micael Kallin

Det var Nisse som presenterade Christer för mig. Det var i ABF:s enkla lokaler i Sollentuna, där jag 1986 gick den första i en rad av fotoutbildningar. Nisse var den äldre och något dogmatiske fotoläraren. Det var svart vitt och främst porträtt och många timmar i fotorummet som gällde. Förebilder var bland annat svenskarna Anders Petersen och Christer Strömholm, och det var genom fotoböcker och Nisse som dem presenterades för oss. Båda två kända för närgångna porträtt på människor i samhällets marginal. Petersens välkända bilder från 60-talet på Café Lehmitz, ölhaket på Reeperbahn i Hamburgs Red Light District. Där fotade Petersen stammisarna han lärt känna – en brokig skara av småbrottslingar, prostituerade och transvestiter.

Christer Strömholms uppmärksammade bilder är i samma genre; de oförglömliga bilderna med de marginaliserade på Place Blanche i Paris. Det var på brasseriet vid Place Blanche Christer Strömholm lärde känna de unga transsexuella Jackie och Nana i oktober 1959. På brasseriet byggde han upp ett förtroende med dem och de blev Christers favoritmodeller. Det som gör Strömholms och även Petersens bilder så starka och att de berör så många kan nog bäst förklaras med att de är genuina, autentiska. Båda fotograferna var ärliga i sitt uppsåt och fotograferande. De kände och tyckte om dem som de fotograferade – på så sätt nådde de den närhet som känns än i dag.

Jag kan självfallet inte på något sätt jämföras i mitt hobbyfotograferande med dessa storheter, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över om mitt foto, som främst är inriktat på porträtt och ofta på marginaliserade personer, är inspirerat av just Strömholm och Petersen. Det tackar jag i så fall Nisse för. Min mest omfattande bildserie är med dragqueens och transexuella i ”Banda de Ipanema” i Rio de Janeiro, som jag fotade under åren 2000-2009. I början använde jag ofta teleobjektiv, men med tiden förstod jag att det var genom närhet och kontakt det blev bra bilder. Nu reser jag endast med ett 50 mm objektiv, det fungerar till det mesta och jag kommer alltid nära deM jag fotograferar – det blir bättre så.

En intressant upptäckt vad gäller foto gjorde jag på en kurs på Folkuniversitetet. Vi var 12 stycken hobbyfotografer i min grupp och till varje sammankomst hade vi en fotouppgift. Läraren hängde sen upp våra bilder tre och tre, så det blev 12 stycken kolumner med tre bilder i vardera. Redan efter några sammankomster då vi presenterat en ny bildserie vid varje tillfälle gick det att se vem som fotat vilken bildserie. Jag hade i min okunskap trott att bildspråk det har endast professionella fotografer, men insåg då att alla har vi vårt eget sätt att uttrycka oss på – även i bild.

Jag har de senaste 15 åren arbetat som journalist och varit aktiv som hobbyfotograf i ett kvartsekel. Jag har publicerat mig i Radio, TV, tidningar, tidskrifter och genom ett 10-tal fotoutställningar i Sverige och utomlands. Av det har jag lärt mig att det finns mycket gemensamt mellan att göra ett reportage för radio, TV eller i skrift, med att fotografera. För både de bra reportagen och bilderna blir till när man kommer nära, lyssnar, förstår och känner in. Det lärde jag mig av Nisse men även av journalistlegenden Åke Ortmark, som jag hade förmånen att arbeta nära med under några månader i början på detta sekel. Med honom gjorde jag ett par timslånga intervjuer för TV8. Åke gjorde klart redan inför den första intervjun att det inte var aktuellt med några papper på bordet. Frågorna fick vi ha genomtänkta i huvudet. Det viktigaste var inte om vi glömt någon fråga eller inte, utan att vi lyssnade och kommunicerade med den vi intervjuade. På samma sätt är det med bra porträttfotografi – det är en nära, och ofta ömsint, kommunikation. Det är på det sättet Strömholms och Petersens bilder blivit till, det känner betraktaren och blir därför berörd.

Tanken med Public News är inte att bevaka kultur, utan snarare Samhällsfrågor med fokus på ekonomi och politik. Men på samma sätt som det är naturligt att beskriva de sociala effekterna av ekonomi och politik och att diskutera samhällets etik, pockar vissa kulturella händelser på vår uppmärksamhet – och då kan vi inte låta bli att skriva en kort kommentar. Kulturbevakningen blir oregelbunden, den görs bäst på annat håll. Det är inte på det området som det finns ett stort vakuum att fylla, utan det gäller främst diskursiva texter om ekonomisk politik och närbesläktade områden.

Vår begränsade kulturbevakning kommer troligen att sträcka sig till någon enstaka kommentar om intressanta pågående utställningar i Sverige eller utomlands och sannolikt kommentarer kring intressanta essäer. Det kan då bli aktuellt med ännu en Strömholm, halvbrodern Stig Strömholm, som jag också känner mig avlägset bekant med eftersom han var min rektor när jag studerade i Uppsala. Denne Strömholm har skrivit ett otal understreckare genom åren, och att vi lär kommentera understreckare kan nog sägas redan nu.

Men först beger vi oss till Stockholms stolthet, Bröderna Bromans Fotografiska museum.  Vi hade gärna sett ABBA-utställningar där, men i ärlighetens namn är vi glada att ett fotomuseum får husera i de fina gamla hamnlokalerna. Det är en njutning både för själen att besöka fotografiska. På önskelistan står också den internationelle giganten Steve McCurry, vars bilder i mångt och mycket är i samma genre som Strömholm och Petersen.

Jag hade förmånen att träffa Steve McCurry i São Paulo häromåret, då berättade han om den tid och det förberedelsearbete som ligger bakom de flesta av de bilder han tagit, som den välkända bilden på det klassiska omslaget till National Geographic, med den afghanska flickan i det pakistanska flyktinglägret. Han tillbringade flera dagar där och fick fota flickans kompisar, men inte henne. Förrän den där dagen, då hon med sina gröna ögons intensiva blick motvilligt vände sig mot honom och sa ok. Och så blev ett av vår tids mest kända foton till. I dag har flickan blivit kvinna och ögonen svarta.

McCurry har för övrigt det gemensamt med de två svenska fotograferna att han gärna rör sig och fotar de marginaliserade i nattmörkret, men det är inte de bilderna som gjort McCurry känd. En annan amerikansk fotograf som dock blivit känd genom den genren är Robert Mapplethorpe, vars bilder redan visats på en något självcensurerad utställning på Fotografiska – kommersialismen har alltid sitt pris. Tidigare har Mapplethorpes bilder visats i all sin prakt på Moderna museet.

Själv hoppas jag i alla anspråkslöshet att få visa mina egna fotoserier på siten publicphoto.se som är under uppbyggnad. Där kommer det till exempel visas bilder ur utställningen ”Banda de Ipanema”, med bland annat denna livserfarna transsexuella, som jag frågade:

– Posso perguntar um coisa?

– Pode!

– Antigamente, vc era homem ou mulher?

– Psss, não fale alto, era homem, mas hoje sou mulher.

 

  One Response to “En stor svensk på Fotografiska | Kultur | SvD”

  1. Bästa läsare, kommentera mera!