Okt 302012
 
Den svenska staten har under 1900-talet blivit allt större och medborgarna alltmer beroende av offentliga transfereringar. Detta har skapat problem som ett systemskifte mot en mindre stat och mer självbestämmande skulle kunna lösa. För att få politiskt stöd för en mer klassiskt liberal politik krävs dock ett värderingsskifte i Sverige mot självbestämmande och egenmakt.

Det svenska samhället har under den senare halvan av 1900-talet, då den offentliga sektorn expanderade kraftigt, blivit ett samhälle där det stora flertalet av medborgarna använder sig av offentliga transfereringar under större delen av livet. Det bidragsberoende som det har fört med sig har varit negativt både för samhällsutvecklingen och individen.

Problemen i samhället
Vi har sedan krisen på 90-talet haft höga arbetslöshetssiffror för ungdomar och invandrare. Det är tydligt att dessa siffror inte är konjunkturberoende utan hänger samman med systemfel snarare än att vara beroende av yttre faktorer, som omvärldskonjunkturen. Att stora grupper har blivit utestängda från arbetsmarknaden skapar naturligtvis följdeffekter i form av ökad försörjningsbörda för det offentliga, minskad produktion och ett sämre liv för de arbetslösa.
Skapandet av stora företag har också alltmer avstannat under 1900-talet – inget av de 10 svenska företagen med högst omsättning under 2011 grundades efter 1947. Enligt arbetskraftsundersökningar från SCB/Ratio så skapades endast ett försumbart antal jobb inom privat sektor från 1950-talet till mitten på det senaste decenniet. Det är symptom på att samhällsbygget inte fungerar så bra som det borde.

Alla dessa problem kan sannolikt relateras till höga anställningskostnader och en stat som i alltför stor utsträckning reglerar människors och företags förehavanden. Med världens tredje största offentliga sektor, världens högsta marginalskatter och en beskattning som över en livscykel för en medborgare till mellan 60 och 80 procent går tillbaka till den själv, så finns det starka skäl att ifrågasätta den rådande ordningen (se Långtidsutredningen SOU 2003:110). Slutsatsen är att det behövs en skattereform för att förändra dessa förhållanden.
Nu finns det också stora positiva värden med det svenska samhällsbygget. Vi är internationellt sett jämlika och jämställda, har hög social tillit och är öppna för handel och migration. Det framkommer i mätningar från exempelvis OECD och FN. De värderingar och sociala institutioner vi har är inte bara moraliskt önskvärda utan skapar också ekonomiska och sociala värden för alla som lever och verkar i Sverige, därför är det viktigt att eventuella reformer inte förstör grunden för dessa värderingar.
Jag vill här peka på en möjlig färdväg framåt, där jag tror att en mer liberal politik skulle kunna lösa många av de problem vi har utan att förstöra det som är bra med vårt samhälle.

Per Albin Hansson
Per Albin ses av många som en landsfader för det moderna Sverige och den som skapade folkhemmet. En reforminriktad politik med tydliga socialdemokratiska mål och det fanns en bred folklig och politisk uppslutning bakom honom. För att möjliggöra någon större förändring av den svenska välfärdsstaten så behövs det politiker av samma visionära kapacitet och med samma förmåga att måla upp en positiv bild av ett framtida samhälle som Per Albin. Folkhemmet är dött och därför behöver vi en ny vision om Sverige som ett möjligheternas och frihetens land.

 

När Per Albin Hansson dog år 1946 så var det totala skatteuttaget 16,7 procent av BNP, en normal nivå då, men en väldigt låg nivå för en stat idag. En återgång av staten till den nivån vore omöjlig att göra snabbt, ens om det fanns politiskt stöd för det. Dock har både röda och blå regeringar kontinuerligt minskat på statens omfång under det senaste decenniet, vilket visar att det finns möjlighet att gå åt det hållet.

Nu är det tyvärr så att man har gjort skattereformer utan någon större diskussion om hur skatternas utformning bör vara eller vilken typ av relation mellan stat och samhälle vi ska ha. Om vi hade haft det så hade sannolikt varken Moderaterna eller Socialdemokraterna försvarat värnskatten, utan vi hade istället  haft en ideologisk diskussion om omfördelning.

Nu är det inte så att skattetrycket ensamt har betydelse för jobbskapandet och den ekonomiska tillväxten. Självklart är det ett flertal andra faktorer som påverkar samhällets funktionen och förutsättningarna för växande företag och hög sysselsättning men givet utgångsläget så måste ett lägre skattetryck vara en prioritet.

En ny målsättning
Hög tillväxt är önskvärt om inte annat för att undvika de sociala splittringar som uppkommer i en stagnerad ekonomi när alla vill ha mer av begränsade resurser. Samtidigt skapar en alltför stor ojämlikhet också problem, begreppet relativ fattigdom har relevans om man vill föra en konstruktiv diskussion om vilken samhällsutveckling som är önskvärd.

Jag är av övertygelsen att det går att minska statens omfattning och samtidigt bibehålla en omfördelning som hjälper och skyddar de svagaste i samhället. Detta kommer att kräva att medborgarna tar mer ansvar för utbildning, pensionssparande, försäkringar och andra välfärdskostnader utan statens långtgående ingrepp eller ledning. Till stor del skulle det innebära att arbetsföra individer själva skulle stå för kostnaderna av dessa tjänster. Viss styrning av marknaden kan säkerligen motiveras här och jag upprepar  att det troligen behövs viss omfördelning för att säkerställa allas grundläggande behov. Huvuddelen av kostnaderna måste bäras upp av individer eller familjer om en självständighet från staten ska kunna realiseras. Exakt hur reformer mot detta skulle se är i sammanhanget en senare fråga, fokus är att kostnaderna minskar för staten.

Här kanske läsaren invänder och frågar sig om det här är möjligt att genomföra då dagens system för välfärdstjänster såsom sjukvård och barnomsorg är väldigt accepterat. Men det jag tecknar upp här är endast en vision, inget reformprogram.
Jag är övertygad om att reformer i den riktning jag har beskrivit behövs, dels för att komma tillrätta med de ekonomiska strukturproblem vi har, dels för att göra det möjlig för människor att stå på sina egna ben och leva sina liv som de vill. Den självrespekt och styrka som kommer sig av eget arbete och att kunna skapa sin egen framtid är värderingar som vi borde bygga ett framtida Sverige på.