Jun 102012
 

George Soros, Joseph Stiglitz, Paul Krugman, Nouriel Roubini

foto Scanpix/SR.

Ekonomiekot Lördag | Sveriges Radio.

Kändisekonomerna sprider skräck med sina domedagsprofetior. Europas politiker får underbetyg för skötseln av skuldbergen i medelhavsländerna , bankerna och euron. Usel hantering leder till euroupplösning och kraschlandning i ekonomin. Men det finns en motbild: optimisterna pekar på minskad fattigdom i världen och låg inflation. Medverkande är Jens Henriksson, VD för Stockholmsbörsen Nasdaqomx och Andreas Cervenka, ekonomijournalist på Svenska Dagbladet.

 

—————————————————————————————————————————————————————————————

 

  NYHETSKOMMENTAR

Ambivalens är ordet att beskriva Jens Henrikssons och Andreas Cervenkas vacklande om vad de egentligen ska tycka eller tro om dagens ekonomiska situation och de så kallade domedagsprofeterna – George Soros, Josehp Stiglitz, Paul Krugman och Nouriel Roubini i Eonomiekot Lördag.

Rubricering och ansatsen till programmet är tyvärr något  förolämpande, de fyra mycket meriterande ekonomerna, med delvis egna dystra erfarenheter av en mörk europeisk närtidshistoria, ska liksom förlöjligas lite för att locka till publik –  ”kändisekonomer [som] sprider skräck med sina domedagsprofetior”. Det är onödigt, bra program lyssnar man på ändå!

I fredagens Financial Times hade en av ”kändisekonomerna” Nouriel Roubini en tankeväckande krönika om Tysklands historiska erfarenheter och vad landet kan, eller rättare sagt borde, lära av dessa.  Nu landar dock resonemangen i programmet i att vi trots allt står inför en potentiell katastrof och de fyra kändisherrarna ska kanske snarare beskrivas som realister – och efter att ha fått en eller flera knäppar på näsan tar programledaren själv ordet i sin mun.

Efter att ha bott många år utomlands är den svenska historielösheten och naiviteten slående vid hemkomsten. Här kan inget ont hända – punkt slut. Att vi i Europa så sent som på 90-talet hade ett mycket blodigt krig på vår kontinent har fallit i glömska, det är på något sätt som att det inte hände på riktigt. Tyvärr gjorde det det – jag såg det själv med egna ögon genom många besök under kriget för Paneuropeiska unionens räkning. Tillsammans med dess president, kejsarsonen Otto von Habsburg, besökte vi bland annat Krajina under de blodiga slutstriderna där 1995. Vi hade otaliga möten med de olika folkgrupperna, men den tragiska erfarenheten, som många fått uppleva, är att det är nästintill omöjligt att medla mellan grupper med starka etniska eller religiösa motsättningar.

Och att de flesta västeuropeiska regeringar, oavsett kulör, visat sig oförmögna att klara utmaningen med heterogena samhällen, utanförskap, hög arbetslöshet och etniska motsättningar, har ännu inte riktigt sjunkit in. Och att det nu inte behövs mycket för att skapa stor social oro verkar inte heller riktigt ha fastnat – det är mest ett skådespel som flyter förbi i rubrikerna eller på tv. Men tyvärr är det inte ett skådespel – det är en realistisk verklighet – nära oss.

Vad är det då som kan hända i Europa (och världen)? Det enkla svaret är att det vet vi inte. Ingen vet. Vi kan endast ana och spekulera, men ingen kan med trovärdighet säga att det går att överblicka eller förutse vad som händer om, eller när ska man kanske säga, euron spricker och fler och fler bitar av fördragen ifrågasätts eller sätts ur spel.

Frågan är vad som är möjligt att åstadkomma. Är det någon som kommer ihåg när det i Lissabon för ett drygt decennium sedan stolt deklarerades att Europa skulle bli världens tillväxtområde eller något sådant stolligt, det är nästan rörande när man tänker på det. Då kanske det fortfarande ansågs som att det fanns en liten chans att det skulle kunna hända, idag skulle det vara pinsamt att säga något liknande. (”Vid Europeiska rådets möte i Lissabon den 23–24 mars 2000 enades stats- och regeringscheferna om målet att göra EU ekonomin till världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi genom att öka antalet arbetstillfällen och den ekonomiska tillväxten till 2010. Eftersom halvtidsöversynen visade att man inte hade uppnått några större resultat var man tvungen att ge strategin en nystart under 2005.” Europaparlamentet) Paradigmskiftet har gått så snabbt att det tar nog fortfarande något decennium att inse att skrönan om (södra) Europa som ett museum är mer en realitet än ett skämt.

Den ekonomiska makten och storheten är nu tillbaka på historisk mark – i Asien. Tyvärr ser det mörkare ut för andra tillväxtländer med för stor korruption eller undermåliga utbildningssytem, som till exempel Ryssland i det förstnämnda fallet eller Brasilien och Sydafrika avseende båda fallen. Dessa länder fortsätter att utvecklas men i en långsammare takt än vad som hade varit möjligt utan de stora inneboende bristerna. Asien kan möjligen få sällskap i täten av USA och Canada och kanske Australien, som i och för sig nästan kan räknas in i Asiens ekonomiska sfär, samt några enstaka nordeuropeiska länder tillsammans med Schweiz – beroende på den kommande utvecklingen.

Vad som händer med Europa kommer vi snart att bli varse. Det finns väl i stora drag tre utvägar:

1) Euroområdet utvecklas, under galgen, till en finanspolitisk union, som ett embryo till Europas förenta stater. Det vore självfallet den önskvärda och rimligen mest förmånliga lösning – oavsett vad man tidigare tyckt om en sådan utveckling – eftersom alternativen förskräcker.

2) Det sker en oordnad, kaosartad upplösning av euroområdet och delar av EU-fördragen kolappsar. Det är denna utveckling som George Soros, Josehp Stiglitz, Paul Krugman och Nouriel Roubini fruktar och varnar för.

3) Det sker någorlunda ”ordnade” utträden ur euroområdet, där det ena latinska landet efter det andra följer grekernas uträde.

Frågan är om nummer tre egentligen finns. Länder som lämnar euron kommer troligen att göra det efter en kaosartad utveckling, med skyhöga räntor, ”bankruns”, demonstrationer och annat som det endast går att fantisera om. Efter att i många år bott i latinska länder är det svårt att tro att befolkningar som har en kulturell vana att anse att det oftast är någon annan som skapat problemen ska kunna lösa samma problem. Det säger ju sig självt att den som avhänder sig ansvaret för att ha skapat något samtidigt avhänder sig makten att åtgärda detsamma – och problem är per definition till för att fly undan – exit euro!

Enda möjligheten till att utgången kan bli alternativ 1 istället för 2 eller 3, är om Tyskland gör (mycket långtgående) eftergifter, annars får ”kändisekonomerna [som] sprider skräck med sina domedagsprofetior” rätt.

Slutligen, trots Ekonomiekots tarvliga ansats är programmet mycket lyssningsvärt. För oss som saknade gamla ”Ekonomiska klubben” har Ekonomiekot lördag blivit ett bra alternativ – ibland mycket bra.

—————————————————————————————————————————

I dagens DN skriver  Peter Wolodarski på samma tema, och ger en sammanställning av historiska axplock och anekdoter som avslutas, i (idolen?) Paul Krugmans anda, med att förutsägbart fördöma den nu rådande europeiska budgetsaneringslinjen, men vilket alternativet är det får vi inte veta, det går endast att ana.

Problemet är just det, att det är väldigt enkelt att fördöma åtstramningslinjen och istället låtsas att de latinska länderna genom ett tillväxtunder ska ta sig ur krisen och senare, tillföljd av gigantiska skatteintänkter får man ana, betala av sina skulder – tankarna går till fantasierna i Lissabon. Det historiska experimentet är inte budgetsaneringen, det var snarare införandet av en monetär union utan en samtidig finanspolitisk dito som är det historiska exprimentet. (Det har alla välmeriterade ekonomer påpekat upprepade gånger – inte minst regeringens två Lars, Calmfors och Jonung, varav den ene som bekant togs ur ”skolan” till förmån för den andre – hellre förre moderate statsministerns egen ekonomiska rådgivare att granska den moderata regeringens ekonomiska politik än en helt oberoende (?) socialliberal – kan man tänka.) Det betyder inte att budgetsaneringen ensam kan lösa problemen, utan det krävs självfallet också omfattande strukturreformer och även riktade skattesänkningar, men det är just det som varit känt och beslutat i åratal utan att något hänt – och nu är vi där vi är, med oförmögna politiker och arga befolkningar.

Det skulle vara mer givande om en intelligent och intellektuell ledarskribent åtminstone försökte sig på att berätta vilket alternativet är – istället för att elegant återge historiska anekdoter. Hur ska det gå till Peter Wolodarski?

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-ett-eko-fran-1930-talets-forodande-moralism

  One Response to “KOMMENTAR Ekonomiekot Lördag Euron”

  1. Intressant skrivet. Håller med om att ansatsen är löjlig, Sverige naivt och allt det andra. Håller också med om att åtstramning inte funkar i det här läget. Men, liksom du, tycker jag att alternativen är dåligt beskrivna. Att flöda marknaden med billiga krediter gör ju bara saken värre – leder inte till magisk tillväxt.

    Att etniska motsättningar på sikt kan hota att leda till konflikter och till och med väpnade konflikter är också sant. Kanske handlar det inte så mycket om att man misslyckats med integrationen, utan mer om att det inte går att integrera stora grupper människor som har helt olika kulturer. De måste existera i parallella samhällen, som t.ex.i USA. Då krävs att varje samhällsdel själv klarar ekonomin. Annars får man etniska motsättningar i samhället.

    Men det jag främst vill kommentera är dina tre alternativ. Jag tror nämligen inte alls att alternativ 1 är realistiskt. En ekonom sa nyligen att Frankrike och Tyskland måste bli ett land. Jag betraktar det som helt omöjligt. Det kan aldrig ske. Vi svenskar kunde inte ens komma överens med norrmännen om Telia. Nationalism och etnicitet är starka faktorer, oavsett hur politiker och medier vill tvätta bort dem. Det är helt enkelt verklighetsfrämmande att tro på Europas förenta stater. Folken kommer aldrig att köpa det, åtminstone inte utan förödande och långvariga konflikter och motsättningar.

    De alternativ jag ser är antingen att unionen upplöses – några få länder kanske kvarstår i EU:s nuvarande form och övriga fortsätter existera som nationalstater. Det är, som jag ser det, inte alls ett omöjligt alternativ, även om det säkert blir problem. Det andra alternativet är att EU går tillbaka till att vara ett frihandelsområde med viss rörlighet för arbetskraft. Politikerna måste, i vilket fall som helst, ge upp de utopiska och verklighetsfrämmande drömmarna om ett USE (United States of Europe).