Okt 232012
 

DN kan upphöra som fristående tidning nästa år om tidningen slås redaktionellt samman med Expressen, DI och Sydsvenska Dagbladet. Det sker då efter flera års vanskötsel och kraftiga personalminskningar på DN. Tidningen är i fritt fall med stora motsättningar mellan redaktionen och en starkt ifrågasatt ledning. 

Av Micael Kallin

Först kom det tragiska beskedet om Newsweek’s nedläggning av papperstidningen och sen ryktet om att den brittiska kvalitetstidningen The Guardian kan gå samma öde tillmötes och dessutom planerar The Wall Street Journal sedan tidigare att lägga ned sina editioner i både Asien och Europa. Nu är det alltså DN som har påbörjat vandringen mot sitt slut. Och för inte så länge sedan beslutade SvD att tidningen lägger ned kulturdelen. Svenskan kan dock överleva med sin satsning på näringslivsdelen. Det är dock bara en tidsfråga innan den också fusioneras med nyhetsdelen.

Åratal av neddragningar 

Utvecklingen har pågått i åratal med kraftiga personalminskningar på både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. På något märkligt sätt har SvD ändå lyckats hålla kvaliteten uppe, men utvecklingen på DN är däremot katastrofal. Tidningen har helt tappat sin journalistiska kvalitet och integritet, sin själ helt enkelt. Den enda redaktion som håller fanan högt är Ledarredaktionen – som av en händelse är det där de minsta personalneddragningarna har varit och dessutom har de lyckats värva en kompetent och namnkunning politisk chefredaktör – i Tingstens och Bergströms publicistiska anda.

Tyvärr har nyhetstidningen inte motsvarande kompetens. Orsaken är att Bonniers helt tondövt har tillsatt ett ”skräckens radarpar”, som enligt tidningens journalistklubb under flera år har mobbat och stött ut hela gardet av kunniga och erfarna reportrar. De har istället ersatts av ”lydiga flickor” och någon pojke, som kvickt twittrar livets väsentligheter under dagarna till allt och alla. I den mån det produceras ”journalistik” är det ofta utifrån pressmaterial. Det finns också kvar någon enstaka kompetent reporter i ett hörn här och där. Men frågan är vad de har för värde som journalister, som fegt och stillatigande sett hur kollegor mobbats ut och stötts bort, en riktig journalist säger ifrån. En journalist som inte säger ifrån har ingen integritet och saknar trovärdighet i sitt granskande arbete.

DN som ett utbombat Berlin – kört i botten av galen ledare

Efter 15 års frånvaro återkom undertecknad till DN sommaren 2012. Det var en chockartad upplevelse. Det var som att komma till ett utbombat Berlin som körts i botten av en galen ledare. En medarbetare hälsade med orden att ”här har man lärt sig att hålla sig borta så mycket som möjligt från tidningen”. Och andra medarbetare vittnade dagligen om motsättningarna och deras förakt för ledningen. För att inte bli utmobbad måste man ”flyga under radarn” deklarerade de för undertecknad – som dock glömde bort att ducka.

Vid förra sessioren 1997 var tidningen fortfarande en stolt produkt, med intellektuella samtal och seriös morgonplanering av tidningen. Idag har man stående snabbmöten vid en tavla där någon ung och lydig – det är de som har fått ta över – frågar ‘hur fyller vi det här?’. Vad det fylls med är underordnat – det lär man sig från dag ett. Dessutom finns det knappt något utrymme kvar att fylla, eftersom den allt tunnare tidningen huvudsakligen fylls med bilder. Tack och lov ska man kanske säga. För vid sidan av ledarredaktionen är den decimerade skaran av fotografer fortfarande något av DN’s stolthet, vid sidan av skickliga grafiker.

Nu hade det kanske varit kört för papperstidningen även med en kompetent ledning vid rodret. För det håller troligen inte många år till att producera pappersdagstidningar, utan det blir istället veckotidskrifter med längre artiklar som kan klara av att överleva i pappersform, i åtminstone några år till.

Även nättidningen har ledarduon lyckats förstöra

Men nu är det inte nog med att ledarparet kört papperstidningen i botten. Dessutom har de helt schabblat bort framtidsprodukten – nättidningen. Tvärtemot internationella tidningar som FT, WSJ och NYT som lyckats med sina nättidningar genom att de exponerar allt material, men samtidigt låser allt mer av det för dem som inte prenumererar, så har DN istället gömt undan sitt materialet i en hemlig, parallell internettidning, vars existens många inte känner till. Och även om de känner till den hemliga produkten så betalar de inte för den utan använder istället gratisversionen, som heter DN den andra heter Dagens Nyheter. Det låter som rena tokerierna och illasinnad ironi – men det är faktiskt sant!

Värst av allt är dock att de två damerna verkar sakna den publicistisk ådra som säger dem att nyheter publiceras omgående. Tvärtom håller de ofta på nyheter – inte bara i timmar, utan dagar. Nyheter läggs ofta ut på nätet först dagen därpå, efter det att papperstidningen har distribuerats. Det är sensationellt. Bakom det finns ett absurt resonemang om att den som läser papperstidningen kan bli besviken om någon har läst samma nyhet tidigare på nätet. Undertecknad har lyckligtvis aldrig stött på damerna i verkligheten, men nog måste de väl vara bortemot en sådär 60 år eller mer. De tillhör kanske generationen som ser internet som en fluga rent av. Tänk så utskrattade deras tokerier kommer att bli om något år – där de satt och gömde undan nyheter, istället för att publicera dem – ja, det är horribelt rent av.

Ny – het 

Finns det överhuvudtaget någon läsare som inte tycker att det är naturligt att publicera nyheter så snabbt som möjligt – lättöverskådligt på samma sajt. Där går det att låsa det exklusiva materialet, så som de framgångsrika tidningarna gjort. De har också satsat ordentligt på avancerad teknik. Jämför till exempel WSJ i-pad app med DN’s. Det känns som 20 års utvecklingsskillnad mellan de två apparna och nättidningarna. DN verkar malligt ha beslutat sig för att gå under med både pappers- och nättidningen som en trött stofil.

Historiens dom kommer att falla hårt över Bonnier

Både ur ett journalistiskt och demokratiskt perspektiv är DN’s förfall ett historiskt bottenmärke och en medieskandal. Historiens dom kommer att falla hårt över dagens Bonniergeneration, som har förvanskat det som deras fäder och förfäder stolt byggt upp. Damerna däremot kommer snabbt att vara glömda och endast återkomma i någon anekdot om hur dumt allt var, men eftersom ingen kan tro att det verkligen var fullt så dumt, så kommer även anekdoten att hamna på historiens soptipp.

DN drog tillbaka publicering efter krav från banken Avanza

Men att det faktiskt var riktigt dumt på DN, det kan även undertecknad vittna om. I somras satsade DN på en granskning av alla Sveriges bankers fondutbud och deras avgifter. Den största granskningen någonsin av fondmarknaden och dess årliga uttag av inte mindre än 24 miljarder kronor i fondförvaltningsavgifter – av dig och mig. Nu visade undersökningen att allra dyrast utbud har lustigt nog så kallade nätbanker som Avanza och Nordnet. De som har salufört sig som billiga alternativ har alltså i själva verket det allra dyraste utbudet – i synnerhet när man lägger på deras mer eller mindre dolda avgifter som valutaväxling.

Avanzas pr-ansvarige gick i taket när han fick veta resultatet av undersökningen och deklarerade omgående att han skulle göra en egen undersökning och då visa ett motsatt resultat. Därefter påbörjade Avanza en aggressiv lobbying mot DN – som till sist gav upp och stoppade publiceringen. Det var ett fullständigt sensationellt beslut och en mediaskandal. En lika stor skandal är att varken tidningen Journalisten eller radiomagasinet Medierna vågar stöta sig med DN och granska händelsen. Så blir resultatet när journalistiken har fått förfalla under ett decennium eller mer.

Avanza fantiserar nu om att de ska ta över efter DN

Om nu någon tycker att utvecklingen på DN är skrämmande, finns det lika mycket att förfasa sig över när det gäller den framtida utvecklingen på tidningsmarknaden och dem som nu väntar på att ta över delar av marknaden – som banken Avanza. Nej, det är inte heller ett skämt, utan tyvärr är även det helt sant.

Ibland svindlar det, man tror att man drömmer. För det måste vara en mardröm då en svensk journalist hyllar en bank som ägare av en internettidning för bankens egna produkter. Det är den av Avanza tillsatte chefredaktören som kallar bankens blogg placera.nu för den moderna tidningen – och den ska ersätta tidningar som Dagens Nyheter.

Även om chefredaktören har förstånd nog att beklaga nedmonteringen av kvalitetstidningar, så hyllar han paradoxalt nog sin bankägda säljblogg i ett ologiskt och obegripligt resonemang:

”I denna nya turbulenta medievärld uppstår luckor för nischspelare. /…/ På ytan är det lätt att tro att vi bara är Avanzas säljstöd. På ett sätt är vi det. Avanza vill att kunderna ska ha ett beslutsstöd nära till hands. Men syftet är att vi ska tillhandahålla oberoende beslutsstöd för placeringar… Vi har ambitionen att bedriva oberoende och konsekvenseutral kvalitetsjournalistik inom vår nisch.Vår fördel är att vår ägare tjänar sina pengar på annat än själva tidningen. Vår ägare är alltså finansiellt stabil, tillåter oss att vara oberoende och vill satsa på oss. Det är en unik sits i dagens medielandskap.Vår egen ambition på placera.nu är naturligtvis att tjäna våra egna pengar via annonser. Och det gör vi till stor del. Men internetmedia är en bransch som ännu inte hittat en välfungerande affärsmodell. Med vår ägare i ryggen kan vi metodiskt arbeta för att etablera oss som en trovärdig oberoende tidning av en ny sort.” 

En ny sorts ”tidning” lär säljbloggar som Avanzas sannerligen bli. Skammen har inga gränser, att i sammanhanget använda ord som trovärdig och oberoende är hårresande. Och grundaren av uttrycket konsekvensneutralitet, Erik Fichtelius, skulle säkerligen må illa om han hörde hur det missbrukas av den kommersiella bankbloggens redaktör.

Placera.nu är en blogg som har köpknappar intill artiklarna, där man kan köpa fonder från ett av Sveriges allra dyraste fondutbud, vilket DN’s undersökning visade (du hittar den under fliken PublicBanking i tabbraden). En sådan blogg, vars ägare medverkat till att stoppa en tidnings granskning, den kallar alltså chefredaktören för oberoende.

Den Orwellska nysvenskan har inte bara nått chefideologen i moderaternas ”Fredsministerium”, utan tydligen även in i och Avanzas ”Välgörenhetspalats”. Fichtelius spottar och Tingsten vänder sig i sin grav – det hörs ända hit.