Aug 312012
 

Även som demokrat, var jag nervös för hans skull. Det här var Romneys största ögonblick i hans liv, och den sista chans han har att övertyga väljarna.

Det blev inte ett pinsamt tal som Clint Eastwoods överaskningstal tidigare denna kväll– ett tal som fyllde de första 15 minuterna av TV sändningen. Och det blev inte heller den storslagna debut av en ny stjärna som just Marco Rubios introduktionstal var. Romneys konventtal var försiktigt, förväntat, och planerat—en affärsmans tal, inte en världsledares tal.

Jag var besviken att Romneys tal inte var mer personligt. Vi fick lära oss väldigt få nya saker om Romney. Han valde istället att beskriva detaljer från hans barndom på ett strategiskt sätt som skulle locka vissa viktiga målgrupper. Han pratade om hans egen mamma/ fru/alla kvinnor han hade anställt— för att nå kvinnliga väljare.  Han pratade om hans far som föddes i Mexiko och växt upp fattigt­ ­–som en vädjan till latinoväljare.

Romneys tal var tunnt när det gällde policyfrågor, och fyllt med snack om värderingar och plattityder. Ja, vi amerikaner älskar våra familjer, är varmhjärtade, vill att folk ska lyckas—saker faktisk även demokraterna kan hålla med om. Samma breda penseldrag gällde när Romney försökte att beskriva hur han skulle vara som president.

Antingen borde han ha gett ett tal som ger svar om vem Romney är som person, eller ett tal som ger en nyanserad bild av hans policyförslag, och hur ett Romneypresidentskap skulle kunna se ut. Men i det här talet fick vi varken det ena eller det andra.