Sep 012012
 

 

De sjunkande svenska skolresultaten står i skarp kontrast till de omfattande resurser som satsas år efter år i skolbudgeten. Sverige tillhör sedan länge de länder som satsar mest på skolan. Trots det anser både regering och opposition att ännu mer resurser är nödvändigt för bättre resultat, men det går att höja resultaten utan mer resurser – det visar det finska skolundret.

Skolekonomi kan vara ett svårgenomträngligt område. Trots ett myller av olika kostnadsposter och bidrag, som 290 kommunala skolbudgetar och kostnader för friskolor, finns det utmärkta statistiska sammanställningar, både svenska och internationella. De senare gör det möjligt att jämföra relevanta länder med varandra och göra vissa kopplingar mellan resurser och resultat. Den årligen återkommande sammanställningen ”Education at a glance” är en bibel för den som är intresserad av dylika jämförelser.

Trots att Sverige tillhör de länder som ligger i den absoluta toppen vad gäller satsade resurser på skolan, är vi ytterst dåliga på att kanalisera dessa resurser till det som verkligen gör skillnad för elevresultaten, nämligen undervisningen. Drygt hälften av de satsade resurserna går till undervisning i den svenska skolan, att jämföra med OECD-genomsnittet på 64 procent. Detta är en häpnadsväckande liten andel. OECD skriver till och med uttryckligen att det är anmärkningsvärt att en så liten del av skolans resurser når undervisningen i Sverige.

Specifika landjämförelser är också intressanta. Exempelvis ligger den finska grundskolan i botten när det gäller antalet undervisningstimmar som varje elev får, den italienska skolan ligger i topp, det vill säga att de italienska skoleleverna får mest undervisningstid av alla elever i OECD-området. De italienska eleverna presterar dock ytterst mediokert i internationella kunskapsmätningar, att jämföra med de finska eleverna som ligger i topp.

Tittar vi på hur många timmar av sin arbetstid som till exempel högstadielärarna använder till regelrätt undervisning ligger Finland återigen i botten, med ett förhållandevis litet antal undervisningstimmar. Precis som i stort sett alla länder, utom Sverige, har de finska lärarna en reglerad undervisningstid. Den finska regleringen, precis som fallet är i många asiatiska länder, utmärker sig genom att vara generös när det gäller att försäkra lärarna tid för undervisningsplanering och kollegiala ämnesdiskussioner.

Mest undervisningstid, och därmed mindre tid för ämnesdiskussioner och lektionsutvärdering kollegor emellan, har de amerikanska högstadielärarna (1100 timmar per år), nästan dubbelt så mycket som de finska (600 timmar per år). Det amerikanska utbildningssystemet tillhör trots detta inte något av de mest framgångsrika, sett till sin helhet.

Vidare är lärarlönerna är inte särskilt höga i Finland, endast något högre än i Sverige. Avsevärt mycket högre är lönerna i exempelvis Tyskland och Danmark, båda med utbildningssystem som sedan en tid tillbaka genomgår en kris.

Om man tittar på kostnaderna för grundskolan ligger Finland återigen lågt. Kostnaderna i OECD-jämförelsen är köpkraftsjusterade och omräknade till US-dollar. Sverige ligger strax över Finland i kostnader medan exempelvis Danmark och USA ligger ytterligare en bra bit längre upp i kostnadstabellen. Det finns alltså en hel del intressanta skolfakta om vårt östliga grannland, som går bortom de vanligaste mediala jämförelserna av elevresultat.

På försommaren anordnade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) ett skolseminarium i Stockholm där den finländske skolprofessorn Pasi Sahlberg inbjudits för att förklara det finska skolundret. Till att börja med berättade Sahlberg att man fram till 1990 haft för vana att kopiera svenska skolreformer, då både Sverige och Finland haft en övertygelse om att likvärdighet och kvalitet i undervisningen går hand i hand. Från och med början av 1990-talet har Finland valt en egen väg, en rakt motsatt väg i jämförelse med vad som skedde i Sverige och de anglosaxiska länderna.

Det man valt att göra i Finland är att stanna kvar på den inslagna vägen från 1970- och 80-talet, då stora satsningar gjordes på lärarutbildningen och läraryrket. Lärarna har inte på något sätt tappat i status i det finländska samhället och det är lärarna, inte politiker och byråkrater, som bestämmer över undervisningen. Inga nationella standardprov, ingen skolinspektion och inga lokala kvalitetsutvärderingar och utvecklingsplaner – sådant som Sverige tillsammans med de anglosaxiska länderna sett till att göra till något av en utbildningsreligion. Den finländska skolbyråkratin är minimal, kostnaderna hålls nere och allt fokus riktas mot undervisningen och de välutbildade lärarna – som levererar. Internationella kunskapsmätningar är både billiga och bra som utvärdering av den nationella skolpolitiken, tycker man i Finland.

Pasi Sahlberg fortsätter att berätta om sin forskning och sina analyser av olika skolsystem, om hur konkurrens och individualisering är något som direkt skadar undervisningen. Framgångsrik utbildning bygger på samarbete och att man har något gemensamt att lära tillsammans. Detta är inget nytt som man kommit på i Finland på senare tid. Detta var väl känt i Sverige och en huvudinriktning för utbildningspolitiken fram till början av 1990-talet.

Det är inte utan att jag kliar mig i huvudet när jag hör både utbildningsminister och opposition här i Sverige prata om mer resurser och mer undervisningstid till vissa ämnen. Hur vore det om man använde befintliga resurser och befintlig undervisningstid på rätt sätt. Det som erbjuds måste hålla högsta kvalitet, och de enda som kan tillförsäkra detta är välutbildade lärare. Det är just detta som är innebörden av den kyliga OECD-statistiken. Eller som Pasi Sahlberg väljer att uttrycka det – ”less is more”.

 

Olof Lundborg