Sep 122017
 

Ännu en av förre finansministerns misslyckade och kostsamma reformer, som gynnade kapital-, inte arbetsinkomster, har nu hamnat i skottgluggen. Magdalena Anderssson har med sedvanlig opportunism behållit ISK-reformen – eftersom den är så populär – hos medelklassen! Nu kommer en liten modifiering – de drabbade skriker högt!

 

Regeringens meddelade om att den beskattningsbara schablonavkastningen på sk investeringssparkonton, ISK, ska höjas (med 0,25%-enheter) har väckt kritik. Men oavsett kritikens bärkraft så är det besynnerligt att så få uppmärksammar det faktum att ISK är en sparform som skapar oreda i svensk kapitalbeskattning och därför borde avskaffas helt.

För fem år sedan infördes den nya sparformen, ISK, vilket regeringens budgetproposition motiverade så här: “Dagens regler för beskattning av kapitalvinster är komplicerade. För att förenkla för privatpersoner att spara i aktier och andra värdepapper bör därför en ny schablonbeskattad sparform för vissa slags värdepapper, benämnd investeringssparkonto, införas.” Men det är tveksamt om man lyckades i sin enkelhetsambition. Visserligen slipper personer deklarera aktieförsäljningar separat (även om alla uppgifter numera är färdigifyllda av Skatteverket), men själva skatteuträkningen är enklare i den vanliga kapitalvinstskatten som helt enkelt är 30 procent av skillnaden mellan försäljningsvärde och köpeskilling. I fallet ISK är skatten lika med en schabloninkomst, vilken beräknas som produkten av ett kapitalunderlag, som är en fjärdedel av dels värdet av sparandet vid ingången av varje kvartal, dels inbetalningar och överföringar av finansiella instrument som har gjorts till investeringssparkontot under respektive kvartal, och statslåneräntan vid utgången av november året före beskattningsåret ökad med 1 procentenhet, dock lägst 1,25 procent. (På detta vis är ISK som en stor boxmodell, likt den som Sven-Olof Lodin nyligen föreslog i en ESO-rapport.)

När man tänker på vad ISK innebär i den svenska spar- och skattemiljön framkommer en ganska rörig bild av en sparform med flera oönskade effekter.

En första oänskad effekt är att ISK blivit en omotivierat skattegynnad sparform. Schabloninkomsten har hittills varit väldigt låg på grund av den låga statslåneräntan. Men även med en högre ränta kommer den effektiva skatten på ISK-inkomsten att vara låg. SvD skriver: “Enligt experterna är detta fortsatt en överlägsen sparform jämfört med fondkontot. Enskilda år när börsen går ned kan du som sparare behöva skatta mer än om du hade ditt sparande på ett fondkonto, men i längden är det fortsatt ekonomiskt fördelaktigt om börsen utvecklas i samma takt som historiskt.” Med andra ord har politikerna skapat ett sätt för individer att kringgå den vanliga kapitalinkomstbeskattningen.

För det andra kännetecknas aktierna och fonderna som får finnas i ISK av en form av passivt ägande. Aktivt ägande missgynnas därmed i praktiken med tanke på den mycket låga skattesats som ISK har haft. Som påpekades i debattartikel i DN betalar en person idag en betydligt lägre skattesats, kanske endast en tredjedel, på sina passiva ägarinnehav i en ISK än på sina aktiva ägarengagemang i små eller stora företag.

För det tredje är att ISK är även ett ineffektivt sätt att beskatta kapital, eftersom den bara beskattar den normala avkastningen på kapital och inte överavkastningen (som till stor del ligger utanför individers kontroll och som av just den anledningen borde beskattas).

En fjärde oönskad effekt är att kapitalinkomster högre än schabloninkomsten är skattefria, vilket gör ISK till ett regressivt inslag i skattesystemet.

Trots dessa fundamentala problem har vi hittills inte sett någon stor debatt om ISK. Dock har den blossat upp nu och handlat om regeringens beslut om att höja schablonräntan (påslaget över statslåneräntan) med 0,25 procentenheter till den nya nivån 1 procent. Kritiken mot höjningen har varit häftig, och regeringen har beskyllts för att rycka undan mattan på spararna, se t ex ExpressenDN, SvD, SvD. Detta trots att experterna är eniga om att ISK oavsett höjningen är en fortsatt ”överlägsen sparform” (i skattehänseende).

Vi har visserligen vant oss vid att de finansiella särintressena ges fullt spelrum i medias ekonomibevakning, men att nu se dessa aktörer så oförblommerat hävda sina egenintressen inför öppen ridå är ändå häpnadsväckande.

Hur kan vi då förstå kritiken om den varken riktats mot problemen i ISKs konstruktion, vilket hade varit motiverat, eller ens för att den upphäver ISKs position som skattegynnad sparform? Kanske har detta med pengar och egenintresse att göra. Flera av kritikerna kommer från finansbranschen, som ju tjänar pengar på att folk sätter in sitt sparande i deras banker. Vi har visserligen vant oss vid att de finansiella särintressena ges fullt spelrum i medias ekonomibevakning, men att nu se dessa aktörer så oförblommerat hävda sina egenintressen inför öppen ridå är ändå häpnadsväckande. Såklart är det även en smula nedslående att dessa så kallade experter inte verkar förstå de problematiska konsekvenser som ISK har för både ägarbeskattnings och kapitalinkomstbeskattning.

Någon bättring hos bankernas mediaaktörerna är nog inte att hoppas på, men kanske kan de politiker som fattar besluten ta sitt förnuft till fånga och avskaffa ISK innan skadan blir för stor.”

Källa: Den konstiga debatten om ISK – Ekonomistas