Aug 282012
 

Demokrati är lekmannastyre. Det kan förefalla självklart, men det bör ändå poängteras tydligt. Det finns nämligen en ofta återkommande tendens att glömma den saken. Eller att vilja ändra på den. Och det intressanta är att sådana tendenser oftast finns hos vetenskapsmän, akademiker och experter.

 

I en demokrati är det ”vanliga” människor som bestämmer, i slutändan. Experten kan slita sitt hår och förbanna enkla människor för deras okunnighet och populism. Men han får ändå finna sig i att det är vanligt folk som bestämmer. Detta gör att demokratin ofta ifrågasätts, även i vår demokratiska västvärld, idag. Ett exempel på detta är klimatdebatten, där inflytelserika personer av omtanke om vårt jordklot förklarat att demokratin inte är vuxen uppgiften att rädda världen. Vår egen meteorolog Pär Holmgren skulle som statsminister avskaffa alla val, har han sagt. Ett uttalande han fått äta upp och som han säkert ångrar. Men även tongivande internationella klimatdebattörer har menat att någon form av världsregering nog är nödvändig, eftersom de demokratiska nationernas kvarnar mal alltför långsamt.

 

Detta forum är ingen plats för klimatdebatt. Det handlar inte om klimathotet som sådant. Poängen är att flera debattörer, som själva är barn av demokratier, börjar umgås med tanken att när vi står inför ett verkligt hot så duger inte demokratin längre. Någon måste ta kommandot och exekvera rätt åtgärder över medborgarnas huvuden. Och hör vi inte liknande tongångar när det handlar om Europas ekonomiska problem?  Även om man där inte talar om något uttryckligt avskaffande av demokratiska institutioner. Jag återkommer till detta i en kommande kolumn.

 

Demokratin har verkligen sina problem. Redan Platon argumenterade mot demokratin. Hans tes var att filosoferna borde styra samhället. Det var filosoferna som satt inne med kunskap och visdom. Vilka kunde vara bättre skickade att styra än de klokaste? Vanligt folk borde sköta sina sysslor och finna sig i filosofernas beslut. Och demokratin visade sig dessutom inte alltid leda till rätt beslut. Aten förlorade det peloponnesiska kriget mot Sparta delvis på grund av ett demokratiskt beslut. Någon använde skicklig retorik för att argumentera för en övermodig flottattack mot Sparta, och Atens församling röstade för. Ren populism, och det ledde till ett förödande nederlag för Aten. Hade en kunnig amiral fått fatta beslutet kanske utgången blivit en annan?

 

Populismen har inte försvunnit med tiden. Den är en del av demokratin. Vissa menar att den fått oförtjänt dåligt rykte och att populism faktiskt är mer eller mindre samma sak som demokrati – att argumentera för sin ståndpunkt och att få folket med sig. Populism definieras oftast av motståndarna. Ingen kallar sin egen politik populistisk. Men när motståndaren får folket med sig, då är han populist.

 

Demokratin är svår att balansera. Många kritiserar den svenska demokratin för att vara alltför instabil. Det är alltför lätt att ändra grundlagen, säger man, och det finns ingen riktig högsta domstol som kan stoppa lagar som strider mot grundlagen, bara det tandlösa Lagrådet. I USA, å andra sidan, har man skapat en tydlig maktdelning. Resultatet tycks dock vara att det amerikanska samhället blivit en koloss som är nästan omöjlig att rubba. Många har, liksom Barack Obama, åkt till Washington för att förändra, men funnit det svårare än de trott.

 

Ändå har demokratin överlevt, och är efter två och ett halvt årtusende förvånansvärt livskraftig. På ytan finns knappt någon i Sverige eller västvärlden som säger att de vill avskaffa demokratin. Demokratin har gång på gång kommit ut som segrare. Andra världskriget var en enorm kraftmätning mellan demokrati och diktatur. Japanerna trodde att de skulle kunna vinna över USA därför att de bar på samurajers värderingar och amerikanerna var bortskämda livsnjutare. Det var en stor missbedömning av demokratins styrka. På samma sätt vann demokratin det Kalla kriget, kanske främst genom sin förmåga att generera ekonomisk tillväxt. Men också därför att demokratin utövade stark dragningskraft, även på människor bakom järnridån. Demokratin för med sig ting som människor drömmer om, och är beredda att riskera livet för: välstånd, yttrandefrihet, rätten att söka lyckan.

 

Du har säkert läst det till leda, det som Winston Churchill sa om demokratin. Men det tål ändå att upprepas, för det sammafattar på ett perfekt sätt orsaken till att demokratin är så populär: ”Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna.” Demokratin – styrelseformen där alla är med och röstar, vare sig de begriper vad de röstar om eller inte – har visat sig vara minst dålig, eller med andra ord bäst, trots sina brister. Just därför är det märkligt att man ofta glömmer bort det. Och de som oftast glömmer bort det är experterna – de välutbildade akademikerna. Jag kan inte se annat än att det är Platons tankar som gör sig gällande än idag. Inget är nytt under solen. Filosoferna i det gamla Grekland skulle närmast motsvaras av vetenskapsmännen, forskarna, idag. Under antiken gjorde man inte skillnad mellan filosofi och vetenskap.

 

Många anser idag att forskarnas syn skulle få styra politiken mer, vare sig det gäller klimatfrågor, skolpolitik eller ekonomi. När man inte får genomslag för det som man anser är sanningen blir man oerhört frustrerad över politikernas tröghet och populism. Man inser inte att det är lekmän, politiker valda av dig och mig, som styr – på gott och ont. Och att det kanske är just det som är demokratins styrka, att erbjuda en tröghet som ger stabilitet mot plötsligt påkomna teorier och idéer, som i diktaturer ibland gett katastrofala resultat. Och är det inte ofta så att det är när våra lekmannapolitiker gett experterna alltför fritt spelrum som de åstadkommit störst skada? Jag återkommer i denna kolumn med exempel på hur lekmannastyret ifrågasätts.