Aug 232012
 

 

I den uppmärksammade McKinsey-rapporten om framtidsutsikterna för den svenska ekonomin lyfts den bristande kvaliteten på undervisningen i skolan fram som ett av de största hoten. Man kan därför fråga sig om de senaste årens skolreformer har haft någon effekt eller ens kommer att ha det. Trots regeringens försök att vända den negativa trenden ser bristerna i skolan ut att bli en hämsko för Sverige i den internationella konkurrensen.

Sedan början av 2000-talet har nationella och internationella utvärderingar av svenska elevers kunskapsresultat duggat tätt. Kurvorna pekar stadigt nedåt, trots utbildningsminister Jan Björklunds reformeringsprogram som sjösattes 2006. En murken grund av kommunalisering och hårdför avreglering på 1990-talet tycks göra det svårt för skolan att resa sig, även om mycket energi lagts på att reparera skadan genom nya läroplaner, inrättandet av lärarlegitimation, ny skollag, med mera.

Det som kommunaliseringen och avregleringen tyvärr kom att resultera i var nedmonteringen av läraryrket. Detta begrep Göran Persson, vilket han berättat om i sina memoarer. Frågan är om inte även Carl Bildt förstod vilka negativa effekter en avreglering kunde få för läraryrket. Läraren, denna otidsenliga och besvärliga auktoritet, dessutom ståendes bakom en kateder, borde med statens, kommunernas och friskolornas hjälp ta ett rejält kliv tillbaka så att elever och nytänkande pedagoger vid landets lärarhögskolor kunde skapa modernitet i klassrummet. Detta var givetvis inget som efterfrågades från elevernas sida, men de kom att utgöra en ofrivillig bricka i spelet om lärarrollen.

Det som en gång byggde folkhemsskolan och det som under större delen av 1900-talet uppfattades som hörnstenar i hela samhällsbygget, kom inför det stundande millennieskiftet att upplevas som onödigt, hämmande och direkt framtidsfientligt. Jag talar om strukturerad undervisning, fokuseringen på gedigna ämneskunskaper, sammanhållna klasser och givetvis den kunnige och bildade läraren. Detta tillhörde plötsligt det förgångna! Ut med det gamla och in med individualisering, valfrihet, relationer, demokratiska och värdegrundsorienterade processer. Och mitt i allt detta en mentor som skulle finnas till hands. Det viktiga var att eleven hade makten över och ansvaret för sitt lärande, och framförallt, att eleven hade roligt.

I vuxen ålder är det förmodligen lätt att hålla sig för skratt, i alla fall om man begriper att man saknar grundläggande kunskaper i rättstavning, matematik, litteratur och så vidare. Frågan är om skoltiden då ens framstår som rolig. En sak är säker. Även övriga samhället tvingas anpassa sig till en lägre nivå. Inte går det att hålla samma höga nivå på landets universitet när råmaterialet i form av studenterna inte behärskar baskunskaperna. En som fått nog är Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturhistoria, som nu lämnar en svensk professur för en finländsk.

Som sommarpratare i radioprogrammet Vega beklagar Witt-Brattström nivån på de svenska universitetsstudenterna, som knappt klarar av att skriva en vanlig text, än mindre besitter grundläggande kunskaper om svensk litteratur. Hon har blivit trött på att lägga stor tid på rättning av studenters elementära språkfel likt en grundskollärare. Flytten av professuren från Stockholm till Helsingfors innebär för henne ett möte med engagerade och kunniga finländska studenter. De har gått i en skola där läraren ses som en positiv och viktig auktoritet och där ämneskunskaperna står i centrum. Valfrihetsreformer och avregleringar är inget man ägnat sig åt i Finland, trots att landet av tradition kopierat svenska skolreformer. Det slutade man med i början av 1990-talet.

Larmrapporterna om den svenska skolan lär fortsätta dugga ett tag till. Konsultfirman McKinsey är inte dummare än att de lärt sig tjäna pengar på krisen. De anlitas nämligen flitigt inom skolsverige för att utifrån sin horisont dela med sig av goda råd. Ett privat företag lider sällan brist på initiativ.

Så vad ska regeringen göra åt saken när valet 2014 hägrar? Inte så mycket kanske, med tanke på att den lever vidare med reformprogrammet från 2006 som den måste stå upp för. Att idag tillsätta en nödvändig utredning om kommunaliseringens konsekvenser är bara att begrava problemen ytterligare några år.

Mot bakgrund av regeringens låsningar till dagens skolpolitik och tidigare avregleringar, blir det intressantare att se hur  Socialdemokraterna positionerar sig i skolfrågan. Det är framförallt barnen till deras kärnväljare som drabbats av Perssons och Bildts kommunaliserade och avreglerade skola.

Olof Lundborg