Mar 212013
 

En av de märkligaste och större läsupplevelser jag har haft var läsningen av den nigerianske författaren Chinua Achebe’s ”Things Fall Apart”. Achebe skildrar afrikanernas grymma möte med den okunnige inkräktaren på ett så briljant sätt att även den vite medelklassläsaren förfasar sig tillsammans med Achebe, vars avsikt med författarskapet var just att personifiera afrikanen i litteraturen. 

Micael

 

KRÖNIKA Micael Kallin

Achebes bortgång är mer än beklaglig, för så sent som här om dagen diskuterades det att han måste hinna få Nobels litteraturpris innan det är för sent. Nu är det tyvärr det. 

Achebe’s genombrottsroman ”Things Fall Apart” (Allt går sönder/faller samman) handlar om Igbo-folket i Afrika, deras seder och bruk och hur deras samhälle faller sönder till följd av kolonialiseringen i samband med de kristna missionärernas ankomst, under falsk flagg. De var varken goda eller givmilda – visade det sig.

Romanens fokus är den vite mannens intrång i Afrika och huvudpersonens samtidiga förvisning från sin by och den chock han får vid återkomsten till sin hemby när han ser att hans egen, tidigare så stolta stam, sålt sig för ytliga ting. Byborna har på ett förödande sätt välkomnat den vite.

I boken finns den klassiska konflikten mellan att leva efter det man tror på, att hålla dessa värden högt, eller att välja den enkla vägen och sälja sig till kommersialism och enkla, snabba lösningar.  I ”Things Fall Apart” skildras detta på ett kusligt och effektivt sätt.

Stor-chinua-achebe1-612x3001-350x250

Jag vet inte om det är inbillning, men av någon anledning påminner mig effektiviteten i hur Achabe för fram sitt kraftulla budskap om den känsla som nobelpristagaren Coetzee’ framkallar i ”Onåd”. Det är ytterst tveksamt om Achebe skulle hålla med om eller gilla jämförelsen, i synnerhet med tanke på att historierna är de diamentralt motsatta. Den ena handlar om okunniga vita som förstör en harmonisk och välfungerande afrikansk kultur, den andra om hur svarta blint tar hämnd på vita i det moderna Sydafrika.

Det som de två romanerna odiskutabelt har gemensamt är att de båda känns i magen. Coetzee’s historia är ryslig och obehaglig, medan historien i Achebe’s mästerverk är tragisk och obehaglig. Om du inte redan har läst dem, gör det!  I synnerhet Achebe’s mästerverk – inte för att det är bättre, men mer annorlunda än den litteratur vi växer upp med.

Chinua_Achebe_Things_Fall_Apart_unabridged_compact_discs

Det finns för övrigt mycket bra afrikansk litteratur, både av välkända och mindre kända författare. En av de mer kända är Wole Soyinka, med genombrottsromanen ”Aké – barndomsår” om uppväxtåren i en afrikansk by under slutet av 30-talet. Soyinka är nobelpristagare som Coetzee och nigerian som Achebe. Det är något ironiskt att Soyinka fick nobelpriset istället för sin ännu mer litterärt ansedde landsman och lärofader Achebe. 

En som skrivit flera böcker på temat Apartheid är André Brink. En av de mer uppmärksammade romanerna är ”En torr vit årstid”, om hur en naiv vit man får upp ögonen för det samhälle han lever i och hur en grym händelse får honom att vakna upp och tvingas möta denna grymma verklighet i dåtidens Sydafrika.

För den som vill hålla sig till Nigeria och Ibofolket, som i Achabes berättelse, kom för några år sedan ”En halv gul sol” av Chimamanda Ngozi Adichie. Boken blev hyllad och prisbelönt, själv förstod jag inte dess storhet, litterärt är den pinsam att ställa bredvid ovanstående böcker. 

En av de kanske mest kända Afrikaskildringarna är ”I Mörkrets hjärta” av Joseph Conrad, författare med ukrainskt ursprung, men som var verksam i England. Conrads kusliga berättelse utspelar sig i belgiska Kongo och handlar precis som Achebes berättelse om den vite mannens exploatering av Afrika. Conrad gick Achebes litterära öde till möte – trots att många ansåg att han borde få nobelpris i litteratur blev det inte så.

En som däremot belönats med Nobelpriset och som också skriver om ett afrikanskt land beläget i ”Mörkrets hjärta” är brittisk-indiske V S Naipul. I ”Vid flodens krök” skildrar han vanstyre och förfall i ett icke namngivet Afrikanskt land tiden efter dess frigörelse. Berättelsen är extremt långsam, men ändå fängslande.

V S Naipul har inte gjort sig känd för att vara politiskt korrekt. I samband med en intervju om Nobelpriset kommenterade han den skeva könsfördelningen genom åren med att han inte kände till någon kvinnlig författare som kan mäta sig med de större manliga romanförfattarna. Den åsikten är han uppenbarligen inte ensam om, utan delar den med minst aderton andra – och ytterligare en.

Men att det finns intressanta kvinnliga författare finns det bevis för i Afrika, åtminstone i norr. Algeriska Assia Djebar har gjort sig känd med flera romaner, genombrottet kom med ”Ett fängelse så stort”. Djebars historia handlar liksom Achebes om det som faller samman. I hennes fall gäller det äktenskapet. Boken kokar av ilska över kvinnas förtryck, men även det koloniala förtrycket och det som ligger i samhällets patriarkala struktur och som även förtrycker männen.

Slutligen, för att stanna i Nordafrika, får du inte missa den dråpliga historien om ”Yacoubians hus”, av den egyptiske författaren Alaa Al-Aswany. Boken blev något så ovanligt som en egyptisk bästsäljande roman och dessutom filmatiserad. Den är en feel-good roman om livet i Kairo och med de bisarra händelserna i Yacoubians hus som ram för berättelsen.

Den bok som påverkat mig mest av de ovanstående är utan tvekan Achebes ”Falling apart”. Jag läste den i São Paulo och det inträffade en märklig händelse i början av läsningen. Strax efter det att jag precis påbörjat boken hade jag en tid inbokad hos min svenske naprapat. Vi pratade då om litteratur och gav varandra olika tips. Innan jag gick sa han; ”en bok jag verkligen rekommenderar och som är ett måste att läsa är ”Things fall apart”.