Jul 302012
 

FRANCE’S political discourse these days is rich with euphemisms. The words austérité or rigeur are shunned, though everybody knows that spending cuts must come soon. Instead the government of François Hollande prefers to speak of redressement, or “putting right” public finances. And when it comes to the euro crisis and Germany’s demand for greater political union, Mr Hollande responds with the artful phrase: intégration solidaire, or integration with solidarity. Charlemagne: EuroEUphemism | The Economist.

 

—————————————————————————————————————————————————

 

KOMMENTAR – La France a été oublié! – Glömde det problemet – liksom!

”Above all, markets have lost confidence in the future of the single currency. The task of political leaders is to prove that they intend to keep it.” skriver The Economist i artikeln ovan, och vi kan inte annat än hålla med, med tillägget att vi är många fler än marknaden som tappat förtroendet.

Det står nu klart för allt fler att ödets stund är här, det finns bara två vägar att gå för eurospektaklet – ekonomiskpolitisk union eller upplösning. Men det glöms bort att givet att politikerna inte ska bryta mot lagar måste en del av de långgående förändringarna röstas igenom – och för det finns det inget folkligt stöd på många platser.

Något som inte uppmärksammats så mycket på sistone är den speciella franska situationen. I södra europa är stödet för euron alltjämt starkt, även om befolkningarna inte vill göra det som krävs. I norra Europa är situationen den motsatta, men de flesta tror ändå att det ska gå att prata tyskar och andra nordeuropéer till rätta.

Men däremellan, varken fågel eller fisk, finns ju faktiskt Frankrike. ”So what” kanske någon tänker. Jo, som The Economist påpekar, för att genomföra de större reformer som krävs för att rädda euron måste det till folkomröstning i Frankrike och den kommer med största sannolikhet att förloras. Hursomhelst finns det en gräns för europeisk integration och vart den gränsen går i Frankrike och annorstädes lär vi snart bli varse.

I artikeln ovan konstateras att Frankrike aldrig kommer att acceptera att bli en euroregion som andra – vi tror er, kan vi tyvärr konstatera! Men hur blir det då? Det krävs långtgående integration, men för Frankrike är det otänkbart att inte vara suveränt (på så sätt som det ser ut att bli för alla andra), hur ska då lösningen se ut?

Den nye presidenten François Hollande ser ut att leva upp till alla förutfattade meningar om fransmän som snarstuckna och han missar inte ett tillfälle att markera mot Berlin. Hur ska en sådan kunna lotsa Frankrike och Europa till en lösning?

Vi tror att Frankrike – det egensinniga landet – kan visa sig vara det (bortglömda) oöverstigliga hindret på resan mot en hållbar euro och europeisk integration. Men vi håller tummarna och instämmer i The Economist slutrader: ”The euro crisis is a moment of truth, not only for Germany but for France as well.” Det ena landet måste öppna plånboken, det andra svälja stoltheten, och acceptera att vara en bland alla andra – som alla andra!

  3 Responses to “Charlemagne: Euro EUphemism | The Economist”

  1. Håller med om det du skriver. Men jag tror att det är många fler länder än Frankrike som aldrig kan tänka sig att ge upp sin suveränitet. Sverige, till exempel…:-) Ja, även om svenskarna är mjäkiga och verkar gå med på det mesta, för det mesta saknar fri journalistik och inte är särskilt nationalistiska, så tror jag det blir en helt annan sak om det kommer på tapeten att vi ska upphöra som nation och uppgå som en del i en större. Nu kanske du menar att Sverige inte behöver ingå. Så kanske det är, även om jag inte förstår hur ett eu där euroländerna blir en nation men övriga står utanför, skulle fungera.

    Men även om vi bara tittar på euroländerna så tror jag att tyskarna skulle sätta hasorna i backen. Finländarna skulle aldrig svälja det, tror jag. Och det samma gäller de flesta euroländerna som inte står på ruinens brant.

    Nationerna är byggda på en gemensam etnicitet och kultur som definierar människorna. Dessa är så djupgående att jag aldrig tror att det skulle fungera. Möjligen skulle man kunna smyga det på ett eller ett par länder. Men alla? Det tror jag knappast. Jag tror tanken på en union, utan folkets stöd, är helt dödfödd. Vilket naturligtvis inte hindrar att de icke-valda ledarna i Bryssel ändå kan tänkas försöka. Makt är ett starkt incitament.