Aug 022013
 
Den rumänske excentriske diktatorn Nicolae Ceaușescus makt var inte lika förödande som din och andras makt är idag – får jag förklarat för mig inne i Bucharests surrealistiska vansinnighetspalats som diktatorn lämnade efter sig – världens näst största byggnad. Guiden syftar på säkerhetstjänsten Securitates notoriska övervakning av medborgaren – men idag kan alla enkelt övervaka alla tillägger hon triumferande. 

 

Micael150ny

KRÖNIKA Micael Kallin

För ett kvartsekel sedan upplevde jag Ceaușescus surrealistiska samhälle med polis och Securitates som frontfigurer. Trots att jag som tonåring reste i de flesta av dåvarande Östeuropas diktaturer och senare genom hela Sovjetunionen och kommunist-Kina, fanns det inget som kom i närheten av de märkliga händelser jag upplevde i Rumänien. Händelser som idag skulle kallas för osannolika var då den sannolika verkligheten för den rumänske medborgaren. Men det som framförallt har stannat i minnet var rädslan hos medborgaren att ha något längre samtal med en västerlänning – ett minne som fortfarande framkallar en känsla av obehag från den tiden.

Första intrycket av Bucharest av idag är att staden är som de flesta andra centraleuropeiska städer, med den vackra och mysiga gamla stan som pärlan i det som brukar kallas för petit Paris – och livet i Bucharest ter sig helt normalt. Men är det verkligen normalt? Något är fel inser jag – jag blir jag snart varse om att jag är ganska ensam om mina åsikter om hur mycket bättre demokratin Rumänien är än dåtidens diktatur. Av dem som jag pratar med får jag höra att det är mycket som är bättre nu, men mycket var bättre dåFarmor tyckte att det var bättre förr i tiden, pappa tycker att det är sämre nu, får jag också veta. Men – invänder jag – förstår ni inte att på Ceaușescus tid skulle ni inte ens kunnat ha det här samtalet eller något längre samtal överhuvudtaget med mig som utlänning. Nej, det framgår helt tydligt att de unga vuxna inte förstår det.

aa9c73e2-3150-48a3-b220-1d2b208640e5

Här i petit Paris får jag en dèjá vu till en diskussion i Berlin för en dryg månad sedan om avslöjandet att Facebook och flera andra sociala medier överlämnar din och min information till den amerikanska säkerhetstjänsten. Vi var en blandad grupp av åldrar och nationaliteter på hotell Axels uteservering, som ligger i närheten av resterna av den mur som delat Europa i ett halvt sekel, som pratade om och förfasade oss över avslöjandet om det som egentligen redan tidigare var känt. Det var . Mitt i samtalet så flikar en ung amerikan in, att ”mig gör det inget [med övervakning], jag har ingenting att dölja”. Han skämtar inte utan är helt allvarlig. Kontentan av amerikanens åsikt, liksom många av unga rumäners åsikter, är att vi kan lika gärna leva i en diktatur så länge vi anpassar våra liv och tankar efter dem som innehar makten – diktator eller inte. Det är något Ceaușescuianskt surrealistiskt över den ignorans och historielöshet som dessa åsikter ger uttryck för och samtidigt ett hån mot tidigare generationers lidande i repressiva diktaturer.

Ännu mer surrealistiskt blir det då jag besöker Nicolae Ceaușescus monstruösa palats, som diktatorn påbörjade att bygga 1983 – bygget avbröts vid den korta revolutionen 1989 och återupptogs senare av den efterträdande regeringen för att färdigställa det som redan påbörjats. Där på plats kommer minnena tillbaka över hur det var i diktatorns rike. Den avlyssning som skedde av varje hotellrum och på alla andra platser där det var möjligt. Jag pratar med guiden om den tiden innan hon var född. Då avbryter hon mig och säger överraskande glatt och upprymt att ”det var ingenting mot vad vi kan göra idag. Nu kan vi alla ”monitor” dig  och andra var ni än befinner er i världen”. Hon döljer inte att hon tycker att det är något coolt och positivt med den utveckling av global övervakning som internet möjliggör. Kontentan av det sagda är att då, på Ceaușescus tid, var det en diktator som hade koll på och dömde dig, i dag är det inte längre den politiska adeln med tyrannen i spetsen, utan snarare det som historiskt har kallats för pöbeln som dömer – efter användande av samma metoder som Ceaușescus brukade  – till exempel avlyssning.

Sammantaget ger den senaste månadens avslöjanden, händelser och kommentarer ett förvirrat intryck, men samtidigt innebär de också ett uppvaknande – vi har på kort tid gått från diktaturer och moderna demokratier till ett förstadie av plebokrati. Internet och sociala medier förändrar nu samhällsbygget i grunden. I kvarvarande diktaturer, semidiktaturer eller auktoritära stater som Ryssland och Egypten, har sociala medier uteslutande en positiv roll att spela. I bräckliga västerländska demokratier däremot står nu politiker och andra inför oanade utmaningar. Politiker och samhällsvetare som tidigare har förfasat sig över parlament med populistiska partier som hinder för ett effektivt styre kommer nu att få se ett samhälle som alltmer ställs inför dagliga populistiska krav – rättmätiga eller inte – som i grunden försvårar ett demokratiskt styre på det sätt vi är vana vid.

Trots de negativa bieffekter som redan nu kan anas av ett anarkistiskt informationsflöde så är det fria ordets makt självfallet något i grunden oerhört positivt. Och fri information ska inte motarbetas utan underlättas. Samtidigt finns det anledning att fundera mycket på hur vi ska handskas med bieffekter – både på makro och mikronivå, som när privatpersoner drabbas. I Sverige hade vi nyligen det så kallade Instagrammålet och allt oftare kommer det nu rapporter om att framförallt unga tjejer begår självmord efter trakasserier på internet. Nu börjar till och med amerikansk media antyda att sociala medier måste ta ett ansvar för vad som publiceras på dess siter. I reportaget nedan uppmärksammar CNN en fjortonårig italiensk flickas tragiska självmord.

Vad har då Lady Dianas död och den effektsökande rubriken med det här att göra kan man undra. Att det inte var Nicolae  Ceaușescu som drev lady Di i döden säger sig självt – han avrättades på juldagen 1989 och hon den sista augusti 1997. Det var snarare folkets förväntningar på nyheter och bilder som genom genom papartzi’s galna jakt drev henne i döden.På snarlikt sätt som andras hets nu driver unga kvinnor och tjejer och sannolikt även killar och män i döden. Det är en tragisk utveckling.

DIANA_BALLET_4_copy

Dem som liksom den franske filosofen Voltaire anser att ”jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem” – bör försöka finna en lösning på detta problem som vi ännu endast kan ana konturerna av. Många familjer riskerar att drabbas av dem som vill förstöra för andra. Det kan vara en elev i klassen som hämnas någon oförrätt, det kan vara kollegan som vill ha samma utlysta tjänst och då använder sig av förtal – för vem kan veta, det påstådda kan ju vara sant – osäkerheten gynnar då den som använder sig av oetiska metoder. Fältet ligger öppet – anden är ur flaskan – dåtiden är här, stupstocken gör come back!

Tyvärr är det nog fler som delar den unga rumänska kvinnliga guidens entusiasm över möjligheten till övervakning än dem som bekymrar sig över dess konsekvenser. Men ju längre den utvecklingen fortgår desto större lär uppmärksamheten bli på en utveckling som redan skördar sina offer. Kanske ger övervakningen oss vanligt folk samma maktkänsla och hybris som Ceaușescu drabbades av. Som ung var han en oförstörd och entusiastisk politiker med visioner och drömmar som en fransk Rimbaud – den som genom sina verk förevisade surrealism för Ceaușescu och andra.

Ceaușescu, som länge var populär på grund av sin integritet mot storebror Sovjet och sin [ekonomiskt vansinniga] satsning på nationell självförsörjning, dog genom arkebusering till följd av av sin tilltagande politiska galenskap, sannolikt framkallad av en diktators hybris. Rimbaud d0g av cancer men kanske även av sina drömmar, som åtminstone förlamade hans kreativitet och skapande under större delen av hans korta vuxna liv. Ceaușescu däremot, lyckades tyvärr förverkliga sina drömmar. Och det bör vi upplysa dagens unga om, både i Rumänien, Sverige och USA och på alla andra platser där vi kan dela med oss av historiens kunskap. Låt oss arbeta för ett öppet demokratiskt samhälle med fri information, men utan dess avarter av förtal och aggressioner – för i slutändan undergräver dessa förutsättningarna för den öppna demokratin.

200px-008.Portret_Nicolae_Ceausescu._(1936) rimbaud1

Det samlade intrycket av den historielöshet jag har mött är att det är ett stort misslyckande och ett svek mot diktaturens offer att Ceaușescus galenskap redan har glömts bort av dennes landsmän och att unga amerikaner inte förstår skillnaden mellan demokrati och diktatur. Det bör vi med hjälp av det fria ordet ändra på – genom mer undervisning och information. Du kan börja nu!

 

Epilog – historielöshet och rädsla i alla åldrar

I baren på ett av Bucharest finare hotell sitter ett äldre pensionerat par och smuttar på varsin sängfösare. De är där på sin dotters bröllop. Vi småpratar lite och jag frågar om de har hunnit att se palatset. Tystnad, förvånande blickar som byts. ”Ceaușescus palats” försöker jag. Ännu mer besvärande tystnad och ett par som gör sig beredda att lämna den påstridige. Ett nytt tappert försök; Diktatorns palats, som idag är parlamentet, säger jag. Diktator, säger kvinnan förvånat, sen tilltar tystnaden, och så även okunskapen och därmed faran för att det händer igen. Och det gör det. Nu, idag. I morgon och framöver. Hur amerikaner, som i sin okunskap inte kan skilja på demokrati och diktatur, ska kunna leva upp till sin självpåtagna roll som demokratins globala försvarare är obegripligt – det riskerar att bli en enda röra av det – som i Afganistan, Irak eller på kubanska Guantanamo.

Människan är trots allt endast människa – med sin största fruktan – ensamhet. Den driver henne till egoistiska och ibland ondskefulla handlingar. På portugisiska kläds denna fruktan i ett vackert ord – solidão – stor ensamhet, något vi alla fruktar mer än döden. En fruktan som gör många till sämre människor och förklarar mycket av den dumhet och det lidande vi har upplevt genom seklen i Europa, inte minst i Tyskland under första och andra världskriget, men också i modern tid, som den obegripliga och fruktansvärda massakern i Srebrenica. Och fortfarande har vi diktaturer i Europa som den i Vitryssland och semidiktaturer och omogna demokratier i dess grannländer.

Ett europeiskt enanda är ett sätt att råda bot på Europas tragedi – där ett Paneuropa är en attraktiv vision. Ökad kunskap är en annan. Och människor som visar på integritet och godhet en tredje. Förhoppningar och utopiska drömmar går dock sällan i uppfyllelse, ondskan har historiskt visat sig mer framgångsrik i att segra. Det vittnat Rimbauds och Ceaușescus olika öden om, och om det vittnar italienska Carolina Picchio och hennes tyranners slutliga öde. Och om det vittnar du – för du är människa, varken mer eller mindre.