Aug 162012
 

IN RECENT years Brazil’s government has been able to avoid tough spending choices. Faster economic growth and falling tax evasion have translated into steadily rising revenues, allowing the federal government to hire more workers and pay them more, as well as to boost pensions and social transfers (see chart 1). But the fat times are over. In 2011 economic growth was only 2.7%; this year 2% looks optimistic. Tax revenues are rising only a little faster than inflation. The government can no longer satisfy everyone. Brazil’s economy: Facing headwinds, Dilma changes course | The Economist.

 

———————————————————————————————————————————————————————————————

 

 KOMMENTAR Kommer  ni ihåg den socialdemokratiska dalmatinern i den klassiska valaffischen från 1985 där en yuppie poserar i en nedcabbad bil tillsammans med hunden under budskapet: ”Jag röstar på Socialdemokraterna för jag vill ha ordning på Sveriges ekonomi”. Affischidéen snodde sen moderaterna i valet 2010. Men nu har idéen snotts ”tillbaka” kan man säga av partifränden presidenten Dilma Rousseff – åtminstone i The Economist’s tankevärld och målande illustration. Den tuffa bruden tar enligt The Economist fajten med inte bara korrupta partikamrater utan ger nu hela arbetarrörelsen fingret och struntar i demonstrationerna bland statstjänstemän, universitetslärare och även poliser som pågått i månader. Istället ligger fokus på att modernisera landets eftersatta infrastruktur – genom privata initiativ!

Fram till nu har Dilma relativt enkelt kunnat segla på samma framgångsvåg som förenklade livet för den talföre föregångaren och partikamraten president Lula – en framgångsvåg som delvis skapades av den internationella råvaruboom som var ett svar på framförallt Kinas efterfrågan. Men den som krattade manegen för dem båda var nog ändå deras föregångare president Fernando Henrique Cardoso – fast det har han inte fått mycket tack för.

Men nu är det andra tider. ”The fat times are over” konstaterar The Economist. President Dilma har tidigare inte tvingats till svåra utgiftsprioriteringar, men med en tillväxt på uppskattningsvis mindre än två procent i år måste Dilma prioritera hur kakan ska fördelas och välja mellan kortsiktiga reformer och löneökningar till statsanställda eller långsiktiga investeringar. The Economist redogör för hur Dilma väljer långsiktigt och som bilden illustrerar är det alltså yuppien hon väljer. För som svar på den knackiga tillväxten lanserade Dilma i den gångna veckan en gigantiska investeringsplan på motsvarande 66 miljarder dollar. Och pengarna behövs – för Brasilien har (nästan) ingen infrastruktur – åtminstone känns det så när man bor där. Men än mer anmärkningsvärt än själva beloppet, är att det är privata investerare som ska stå för fiolerna. Trots att Dilma är negativ till allt som kan tolkas som privatiseringar, så medgav hon nu i dagarna att ”without private-sector involvement, the infrastructure Brazil needs will never be built”. Och satsningens motto är att bekämpa ”Custo Brasil” – den byråkratiska och praktiska extrakostnad som finns i Brasilien för att uträtta business!

Alla som har bott i Brasilien vet hur eftersatt infrastrutkuren är – och hur obegripligt lång tid det tar att underhålla eller reparera även de minsta av pusselbitarna i infrastrukturen – till exempel hissar. Om en hiss i Sverige är trasig när man går till jobbet brukar den vara lagad när man kommer hem från jobbet, åtminstone där undertecknad har bott. I Brasilien är erfarenheten en annan. De flesta hyreshus har två hissar, men ofta är den ena av dem avstängd i veckor för underhåll. Det kan gå dagar i väntan på till exempel en speciell skruv som endast finns att beställa från någon annan stad och som skickas med post och så håller det på medan dagar och veckor går. Föreställ er då mer omfattande och avancerade infrastrukturprojekt.

Enligt the Economist artikel motsvarar det brasilianska jrnvägsnätet en åttondel av det i USA. Det är en lustig jämförelse med tanke på att USA knappast förknippas med järnvägar och den säger därmed en hel del om situationen i Brasilien. Under 10 års tid i Brasilien har undertecknad knappt sett ett tåg, än mindre åkt med ett. I Brasilien är det inte endast brist på transport och regionaltåg, även tunnelbanesystemen är kraftigt underdimensionerade, det gäller framför allt i megastaden São Paulo. I Rio de Janeiro är problemet snarast tunnelbanenätets bristande utsträckning. Där har det uppskattningsvis tagit en 3-5 år att bygga varje enskild tunnelbanestation. Och för att slippa vänta ytterligare en 5 år på nästa efterfrågade station, har motsvarigheten till SL kommit på en smart ”visuell lösning” på problemet – på tunnelbanekartan fortsätter tunnelbanelinjerna längre än var det finns tunnelbanestationer. I början kan det vara lite lätt förvirrande när man tvingas gå av vid en slutstation som visar sig vara en station betydligt tidigare än den station man ska till. Istället fortsätter resan över mark i bussar med stora påmålade bokstäver ”Metro-ônibus”. För det är nämligen så att de har målat om bussar och kallar dem för tunnelbana. Och på så sätt kan man åtminstone låtsas att tunnelbanan tar en ända dit man vill, men ibland är det svårt att lura sig själv där man sitter i värmen i stadens imaginära tunnelbana i timslånga bil- och bussköer.

Mot bakgrund av den bristande infrastrukturen och den utbredda biltrafiken är önskemålen om snabbt förbättrad infrastruktur lätt begripliga, idag kan det ta lika lång tid med en transport inom landet som mellan kontinenter – eller som i São Paulo där det kan ta nästan lika lång tid att ta sig hem från jobbet i centro till förortsvillan som det tar mellan Stockholm och Västerås. Men nu kommer alltså satsningarna med hjälp av privata investeringar på först järnvägar och vägar, sedan på flygplatser, hamnar och vattenburen trafik. Investeringarna ska ske under en 25 årsperiod, men hälften av dem ska genomföras inom de första 5 åren och redan nästa år finns det förhoppningar om att satsningarna ska stärka tillväxten, så att BNP-ökningen hamnar över skamsiffran 2 procent och åter når mer rimliga tillväxtnivåer på en 4-5 procent.

Infrastrukturprojektet är mycket välkommet, men vis av erfarenheten är det ändå lite svårt att tro att Dilmas initiativrika plan ska få all den uppbackning inom statsförvaltningen och i form av privata investeringar som behövs. För magkänslan – som normalt utvecklas om man bott på en plats en längre tid – säger att planerna brukar vattnas ur längs vägen, och i det här fallet kan det bokstavligen bli på det sättet. Men även om det brasilianska tigersprånget fulländas, så saknas fortfarande infrastrukturens allra viktigaste pusselbit – investeringar i infrastrukturens mjukvara – det vill säga utbildning. För utan mycket omfattande utbildningssatsningar kan Brasilien aldrig ta det stora språnget, istället kommer landet att slå i taket. På utbildningsområdet brister det än mer än för vägar och järnvägar. Men det problemet är uppenbarligen för stort och svårt att ta i nu – både i Brasilien och i denna kommentar – så den infrastruktursatsningen får vi återkomma till vid ett senare tillfälle. Den aktuella infrastruktursatsningen är i varje fall en viktig början, och förhoppningsvis kommer det att finnas både fotbollsstadier, framkomliga vägar och väldimensionerade  flygplatser lagom till kommande VM och OS.