Apr 172013
 

I onsdagens Expressen slår kulturvänstern två flugor i en smäll, dels rapar den återigen upp samma ensidiga harang om Margaret Thatcher, dels visar den uttryckligen sin inställning i pk-debatten! En bitter och arg Gardell gör upp med ”moderata vänner” samtidigt som avlidna Thatcher får sig en känga.

Budskapet är tydligt i Jonas Gardells bittra angrepp; angrip de döda och framförallt dem som dristar sig till att ha en annan åsikt. Gardell måste lida av en variant av Stockholmssyndromet; Täbysyndromet, där han har anammat sina tidigare förtryckares hat och människosyn.

secondColumn

Att Margaret Thatcher hade en föråldrad och konservativ syn är allmänt känt, liksom att många uttalanden och handlingar var olämpliga, kränkande och ibland rent av skamliga är också känt, men det betyder inte att hon var en ond människa. För även om Tatchers handlingar emellanåt var förkastliga krävs det ett större perspektiv för att bedöma henne. Som premiärminister var hon en av efterkrigstidens stora politiker, med det längsta regeringsinnehavet i Storbrittanien efter Winston Churchill. Thatchers plumpa och förlegade uttalanden förändrar inte det – däremot befläckar det bilden av henne. Arvet efter Thatcher var ett moderniserat Storbritannien med tillväxt och nya arbetstillfällen. Bygget av ett modernt land startade 1979 och ändå till slutet av förra seklet kunde britterna skörda frukterna av Thatchers strävsamma arbete.

secondColumn-1

En sak tror jag att Gardell et al i den konservativa kulturvänstern kan hålla med oss liberalradikaler om – Thatcher hade aldrig deltagit i den svenska konsensuselitens näthat eller bespottat avlidna personer – så ynklig var hon inte. Hon var inte bitter och missunnsam. Hon ville väl, men gjorde ibland fel – hon var människa!