Okt 252013
 
Vem blir inte berörd av den pakistanska flickan Malala Yousafzai och hennes rättfärdiga kamp för allas, inklusive flickors, rätt till en gedigen och jämlik utbildning. Tyvärr är två av den svenska regeringens ministrar, som själva saknar högre utbildning, utbildningsminister Jan Björklund och utrikesminister Carl Bildt på kollisionskurs, de har vigt två decennier av kamp för en exkluderande, istället för inkluderande, skola. Och de gör det i liberalismens namn, vilket är ett hån mot liberala bildningsideal.

Malala Yousufzai

 

Malala Yousafzai från Swatdistriktet i Khyber Pukhtunkhwa- provinsen, Pakistan, skräder som bekant inte orden  vad gäller rättvisa och jämlikhet. Det skulle vara intressant att veta vad hon skulle säga om förändringarna av den tidigare jämlika svenska skolan.

Sverige hade fram till Bildt-regeringens tillträde 1991 en av världens mest jämlika skolor. Med den då nytillträdda regeringen infördes valfrihetsskolan, som gynnar barn till ”rätt” föräldrar – i Sverige gäller det ”etniska svenskar mitt i livet” i Pakistan och Afghanistan rättroende föräldrar.

Ingenting kan förändrar det faktum att Malala kämpar för det jämlika och inkluderande skolsystemet i Islams namn, samtidigt som de svenska ministrarna – herrarna B – kämpar för det exkluderande systemet i liberalismens namn. Det är ett okunnigt, obildat, hån mot det liberalism står för – där en av grundpelarna är rätten till lika start i livet.

Herrarna B’s brist på högre utbildning och konsekvenserna därav riskerar att erodera Sverige på en god och jämlik utbildning – det och dem är därmed ett hot mot Sveriges välstånd och framtid. Framförallt berövar deras politik chansen för invandrade pojkar och flickor rätten till lika start i livet genom en god utbildning. För det är just ”invadrar-barn” som generellt drar det kortaste strået på skolmarknaden och därmed berövas de chansen till ett gott liv – av politiker som säger sig agera i liberalismens namn.

Det svenska skolexperimentet har i praktiken vidimerat den internationella forskningen, som länge och entydigt har visat att det är sammansättningen av de andra eleverna i klassrummet som har störst inverkan på en elevs resultat – inte läraren eller skolpengens storlek. Det har därför visat sig omöjligt att på andra sätt kompensera för segregationseffekterna av ”valfrihets-skolan”. Den är ett misslyckat experiment som omedelbart borde förpassas till historiens sophög tillsammans med andra feltänkta och samhällsfarliga reformer, som till exempel löntagarfonder och slikt.

Det paradoxala är att med en svag socialdemokratisk ledning som accepterat segregationsskolan i en politisk, vansinnig, uppgörelse tidigare  i år, måste vi vänta på en stark och intelligent moderatledare för att avskaffa vad partiet självt infört. Därför får vi hoppas på att det blir Anders Borg som leder moderaterna vid valet år 2018. Borg har vid flera tillfällen antytt, så långt det är politiskt möjligt, att han insett vansinnet med sorteringsskolan. Eller så skickar partiet Borg till blivande statsminister Löfven för en uppgörelse redan dessförinnan.

Det krävdes som bekant en Nixon för att skicka Kissinger på ett politiskt utmanande och omöjligt uppdrag, liksom det var Reagan som först besökte och kramade sönder Gorbatjev. Och det som kunde ske i det stora kan väl även kunna ske här – i den lilla ankdammen, som Bildt uttryckt det. Borg borde kunna förklara för hygglige Stefan att han insett att vad gammelmoderaterna gjorde på skolområdet är ett hot inte bara mot individen, utan även mot budgeten på lång sikt – ett språk de båda förstår. Och hot mot budgeten desarmeras av ansvarstagande partiledare, det vet var och en som följt den politiska debatten de senaste åren. Vi har också fått lära oss att ingenting är längre för hederligt för att omprövas – inte ens segregationsskolan får vi hoppas!