Mar 242013
 

Facit av 20 år med moderatinfluerad politik och Carl Bildt excellensen, som han kallas i ett kommande SVT-reportage, är tre gånger högre arbetslöshet och ett försvagat svenskt näringsliv med minskade andelar på de viktigaste exportmarknaderna. Men framförallt ett betydligt mer segregerat samhälle och ett gigantiskt utanförskap. Orsaken är brist på liberala reformer.

Micael150ny

 

KRÖNIKA Micael Kallin

Jag erkänner, jag är tidigare avlägsen kollega till Carl Bildt excellensen, som han kallas i en kommande SVT-serie, då han var statsminister var jag sakkunnig till finansministern (en av Bildts egna sakkunniga i statsrådsberedningen var Anders Borg, som nu tagit över den ”liberala stafettpinnen”). Nu var dock mitt inflytande minimalt så jag friskriver mig från att vara medskyldig till två förlorad decennier av uteblivna liberala reformer, alltså under de borgerliga mandatperioderna 1991-1994 och 2006-2014, samt de nya Socialdemokraternas anpassade politik till den färdriktning som Bildt la fast 1991-1994. Frågan är om det inte är mer relevant att prata om de Nya Socialdemokraterna, snarare än Nya Moderaterna. Socialdemokraterna har ju i rädsla för att förlora medelklassröster i stort sett accepterat alla förändringar sedan Bildts inträde på scenen 1991. Man kan därför generalisera och säga att Bildts era och inflytande sträcker sig från 1991 till 2014. Då blir det ny regering och exit Bildt.

Bildt skapade nya moderaterna

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren har en poäng när han konstaterar att ”Egentligen är det nämligen så att mycket av de nya moderaternas politik bygger på de analyser som Carl Bildt gjorde som partiledare. Det är en myt att ”de nya moderaterna” var något som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg plötsligt luftlandsatte 2005 inför ett häpet moderatparti. Ser vi tillbaka kan vi hitta rötterna till det som skulle bli ”det nya arbetarpartiet” redan på Carl Bildts tid. En lämplig nedslagsplats är moderaternas stämma i Umeå 1997. Där gjorde den dåvarande partiledaren Carl Bildt ett av sina stora linjetal.”

Tung utrikesminister

Att Bildt är en mycket respekterad utrikesminister både internationellt och i Sverige råder det inget tvivel om, oavsett vad man tycker om utrikesministerns politik på olika delområden. Bildt är relativt sett regeringens gigant, med ett omfattande internationellt nätverk och en stor erfarenhet och kunskap på det utrikespolitiska området. Han kan utan tvekan mäta sig med den tidigare storheten på samma post, socialdemokraternas Jan Eliasson.

Svag inrikes

Den här krönikan fokuserar dock främst på hur Bildt förändrat det svenska samhället och hans kompetens på inrikesområdet och den ekonomiska politiken, och då framstår en helt annan bild än den med glansen kring honom som utrikesminister. Frågan är vad Bildt åstadkom i inrikespolitiken och vilket arv han lämnade efter sig. Man kan förledas att tro att Bildt åstadkommit mycket med tanke på hur han har hörts, synts och segrat. Men skrapar man på ytan framgår det att resultatet av Bildt-politiken främst är reformer på just ytan, så kallade fernissareformer, som Bildt och hans efterföljare har förmått att genomföra.

Vare sig Bildtregeringen eller nuvarnade borgliga regeringar har gjort något åt de grundläggande strukturproblemen på arbetsmarknaden eller det eroderande skattesystemet, vilket trasats sönder sedan skattereformen 1990. Viktiga ”liberala” reformer har uteblivit. Dem som betalar priset för avsaknaden av en ”liberal” politik är uppskattningsvis 1,5 miljon människor i utanförskap, alltså dem som är undersysselsatta, förtidpensionerade eller på annat sätt en marginaliserad del av arbetskraften. Därtill kommer de som arbetar heltid eller mer, men som har blivit relativt sett fattigare under åren med Bildts gamla och nya moderater vid makten.

Rekordhög arbetslöshet

Den i särklass tydligaste mätaren på hur ett samhälles ekonomi fungerar är arbetslöshetsnivåerna. Och blickar man bakåt till tiden för Bildts tillträde som statsminister så var arbetslösheten då på mycket låga nivåer, den låg på runt 3 procent fram till 1990-talets ekonomiska kris. Därefter har arbetslösheten bitit sig fast på en betydligt högre nivå, förra decenniet var den på runt 7 procent och är nu på väg mot rekordnivåer runt 9 procent. Senaste siffran uppreviderades nyligen till 8,5 procent, i AKU februari 2013. Den strukturella arbetslösheten uppskattas i olika beräkningar till att grovt räknat ligga mellan 5,5 till 6,5 procent. Om man extrapolerar siffran med det stigande utanförskapet ligger den nog snarare uppemot 7 procent, vilket också är i paritet med 00-talets nivåer och på så sätt ger en viss indirekt signifikans åt antagandet.

Regeringen brukar försöka komma undan skammen med att diskutera den höga arbetslösheten genom att byta fokus till andelen sysselsatta. Men tyvärr, även där är det lika nattsvart. Sysslesättningsnivån ligger på 65,4 procent av arbetskraften, vilket är långt under regeringens stolta mål på 80 procent, skillnaden är de facto avgrundsdjup. Regeringens prat om ökad sysselsättning stämmer inte. Så här kommenterar SCB sysselsättningen i senaste AKU: ”Jämfört med samma period föregående år är det ingen statistiskt säkerställd förändring.” Sysselsättningen har bitit sig fast på en låg nivå, på samma sätt som arbetslösheten har bitit sig fast på en – historiskt sett – exceptionellt hög nivå. Vilket är då Bildts bidrag till utvecklingen kan man undra.

Bildts tillkortakommanden

Carl Bildt tog över som satsminister 1991. Det var då oerhört kontroversiellt att Sverige skulle styras av en moderat statsminister, i synnerhet Bildt, och det trots att han redan hade utmärkt sig som den som intellektuellt skulle axla manteln efter auktoriteten och statsmannen Olof Palme. För den som inte minns det, så behandlades Moderaterna och Carl Bildt lika styvmoderligt då som Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson idag. För yngre läsare framstår det kanske som otroligt, men stämningen då var att det inte var riktigt i sin ordning med en moderat regeringschef, lika lite som det är accepterat med Åkesson idag. Många ansåg det nog som på gränsen till en icke-demokratisk händelse.

Bildt skapar myten om sig själv

I en SVT-intervjun med Bildt 1990 av journalisterna Lars Adaktusson och Hans Larsson framkommer det hur stämningen var då och hur annorlunda så mycket var, men också en inblick i hur Bildt skapade bilden av sig själv som en arrogant och orörbar excellens. Adaktusson blev varse om att det är bra att vara väl påläst som reporter, i synnerhet om man intervjuar Carl Bildt – annars faller man på eget grepp. Idag har Adaktusson valt att bli politiker för Kristdemokraterna, observera vad Adaktussons första fråga gäller – just det, Kristdemokraterna. En slump, så klart.

Intervjun med Carl Bildt är exceptionell på många sätt. Även om  just Bildt har behållit en relativt stark ställning gentemot media, så visar ändå intervjun vilken enorm maktskjutning som har skett till medias fördel under de två senaste decennierna. Och diskussionen med Carl Bildt om föregångaren Ulf Adelssons inställning till hemspråk och påstådd skjuts med limousiner är som taget ur en annan tid och värld, det är otroligt att de diskussionerna faktiskt ägt rum rum så nära i tiden.

Året efter tv-intervjun blev Bildt statsminister i en minoritetsregering beroende av Ny demokrati (motsvarigheten till dagens SD, men med tydligare borgliga preferenser). Bildtregeringen kom till makten vid värsta tänkbara tillfälle och  ärvde en ekonomisk kris efter 80-talets ekonomisk-politiska vanstyre, överbudspolitik och devalveringar. Samtidigt genomfördes också i slutet av decenniet välbehövliga men ogenomtänkta finans- och valutaavregleringar. Resultatet av 80-talets ekonomiska vanskötsel blev krisen som slog ned som en bomb i den nytillträdda Bildtregeringen 1991. Situationen med en skenande statsskuld, bank- och bostadskris och en successivt ökande arbetslöshet låg sedan som en våt filt över regeringen hela mandatperioden och omöjliggjorde naturligtvis ett återval. Att Ingvar Carlsson storsint medgav att Socialdemokraterna och han själv hade del i krisens uppkomst var inte tillräckligt stöd för en valseger.

Ingvar Carlsson, lågmäld och ödmjuk, visade sig att vara väldigt samarbetsvillig till att nå blocköverskridande känsliga överenskommelser för att motverka krisen, men Bildt var fortfarande uppblåst av valsegern, kaxig och arrogant. Det skar sig så klart. Samtidigt fördjupades krisen dag för dag, inte minst gällde det kronans känsliga läge under framförallt hösten 1992. Den släppte kopplingen till eurons föregångare i november 1992, och först nu, 20 år senare är kronan i närheten av dåtidens värde. Pundet är under 10 kronor, dollarn runt 6,50 och en euro på väg i riktning mot 8 kronor eller lägre, det vill säga så som det sig bör vara. 

Carl Bildts hela fokus låg heller inte på den ekonomiska krisen, utan han var samtidigt fullt upptagen med att förverkliga liberala barndomsdrömmar från tiden i MUF. Den ekonomiska krisen överläts i första hand till finansminstern Anne Wibble, som gjorde mycket stora uppoffringar för svensk politik och ekonomi. Frågan är om man inte kan säga att Wibble nästan jobbade livet ur sig de där tunga åren (hon avled sex år senare). Finansministern sov ofta endast ett par timmar per natt på departementet – det skvallrade morgonens väntande mailskörd om (ja, det fanns mail då, även stora Ericsson mobiler och kontokort – de två sistnämnda vägrade dock Anne Wibble att befatta sig med).

Lindbeck och Wibble tog ansvaret

Carl Bildt hade av naturliga skäl mycket tät kontakt hela regeringsperioden med Anne Wibble. Men att samhällsekonomi inte är Bildts främsta gren är nog allmänt vedertaget. Istället blev det alltså finansministern som fick dra det lasset. Det är inte helt fel att säga att det var Anne Wibble och ekonomiprofessorn Assar Lindbeck, som ledde regeringens kriskommission, som var dem som stoppade utvecklingen med den svenska ekonomin i fritt fall. De två, tillsammans med andra ekonomer, analyserade och tog tag i strukturproblemen. Idag sitter som bekant regeringar i södra Europa i samma situation som vi gjorde då. Hela världen väntar spänt på att politiker ska göra underverk i södra Europa, i dagsläget framförallt på Cypern, och att de ska ta tag i de strukturella problemen där.

Assar Lindbecks kriskommission levererade slutligen 113 punkter att genomföra, arbetet hann endast inledas av den dåvarande regeringen. Det blev sedan framförallt finansminister Göran Persson, som efterträdde Wibble, som fick implementera de reformer som rekommenderats av Lindbeck, vilket han gjorde i ilska efter att ha blivit hånad på Wall Street av ”finansvalpar” som ifrågasatt den svenska ekonomins tillstånd.

Bildt fokuserade på politiska reformer i Friedmans anda

Vad upptog då Carl Bildts tankar vid regeringsövertagandet 1991. Jo, Bildt hade inspirerats av den mycket kontroversielle nobelpristagaren Milton Friedmans ekonpmisk-politiska idéer. Friedman hade även inspirerat både den amerikanske presidenten Ronald Regan och Storbritanniens premiärminister Margert Thatcher i deras ekonomiska politik på 80-talet. Dessutom var Chiles diktator Augusto Pinochets politik starkt influerad av Friedman. Det ekonomiska läget begränsade dock Bildts inflytande på det finanspolitiska området, där var det dygnetrunt krishantering som gällde.

Det Bildt då slog mynt av var en annan av Friedmans storvulna idéer, nämligen den om att införa ”vouchers” (skolpeng) i skolsystemen – Milton Friedmans mest extrema idé. En idé som varken Pinochet, Reagan eller Thatcher ens kunde drömma om att införa i sina länder – fullt så galna var de inte. Det blev i stället i landet med världens mest centraliserade skolväsende som experimentet med skolpeng infördes – och resultatet lät inte vänta på sig. Idag är skolan ett sjunkande skepp. I dagens flumskola rasar resultaten lika snabbt som de vinstdrivande koncernerna för ut skattepengar ur landet – pengar inbetalda av medborgarna för att användas till undervisning. Resultatet av denna galenskap är en dränering av befolkningens kunskapsbank, vilket förstör för dem som drabbas direkt samtidigt som samhällsutvecklingen i sin helhet hämmas. Skolpengen har gjort Sverige fattigare och dummare och framförallt sämre rustat för framtiden.

bildt excellensen

Bildt – excellensen. SVT – 27 mars 20.00. Foto SVT.

Vid sidan av skolrevolutionen har det genomförts en rad andra så kallade val-reformer. System och struktur har behållts, men medborgarna har utrustats med blanketter att kryssa i sina val av samhällsutbudet. Den valfriheten påstås att vara viktig. Frågan är hur många som verkligen tycker det. Är det inte fler som skulle säga att det är viktigare att så många som möjligt har arbete och att så många som möjligt lämnar skolan med betyg i svenska och andra kärnämnen.

Misslyckade avregleringar

Samtidigt med valblanketterna har så kallade ”naturliga monopol” slagits sönder och sålts ut till lägstbjudande. Det gäller både inom vården och transportväsendet. Kvaliteten har varit underordnat i upphandlingar, istället har oftast billigast segrat – utan hänsyn till om företaget kan leverera tjänsten eller inte. Apotektet har också splittrats upp. Det välkända problemet där var tillgängligheten, alltså öppentiderna. Eftersom staten var ägare hade det varit mycket enkelt att rätta till det problemet genom att kräva bättre tillgänglighet. Istället slog man sönder apoteksbolaget. Nu finns det öppna apotek men ofta inte mediciner för dem som är i behov av dessa. Förut var det tvärtom, oftast fanns det mediciner men det gällde att hinna fram i tid. Resultatet av avregleringarna är som bekant en räcka av vårdskandaler och problem inom transportnäringarna, för att ta upp några exempel.

SNS förödande rapport

I september 2001 presenterades en grundlig rapport om effekterna av avregleringarna. Rapporten var framställd på SNS, som allmänt anses stå närmare en socialliberal politik och regering än en socialdemokratisk. Resultaten var dock förödande för en så kallad liberal regering. En av slutsatserna var att de stora omvälvande valfrihetsreformerna hade genomförts utan någon större analys, det saknades helt enkelt tydliga forskningsresultat på de områden som Bildt och hans efterföljare gett sig på: ”Utifrån referensgruppens perspektiv var den övergripande slutsatsen i arbetet med rapporten att det fanns väsentligt mindre publicerad och relevant forskning kring dessa frågor än man skulle ha hoppats, och att resultaten av den forskning som redovisades varken bevisar eller motbevisar effektivitetsvinster vid konkurrensutsättning och i valfrihetsreformer. ”

Utredaren tvingades på flykt och vd’n fick sparken

Slutsatsen av SNS-utredning var i stora drag att det inte gick att se att det fanns några tydliga fördelar eller effektivitetsvinster av avregleringarna som genomförts sedan början av 90-talet. Tvärtom var det på vissa områden tydligt att det skett försämringar, som inom skolan där segregationen har ökat och kunskapen försämrats.

Det blev ett ramaskri. Budbäraren skulle ”skjutas”. Och sköts. Hon fick fly från SNS tillbaka till universitetsvärlden. Eftersom det inte såg snygg ut och kunde påverka förtroendet för SNS valde styrelsen att även göra sig av med SNS vd, som fick ta på sig skulden för hanteringen kring rapporten. Utredarna var dock tvungna att skriva en försvars-pm för att bemöta aggressionerna:

”Referensgruppen vill avslutningsvis konstatera att det är anmärkningsvärt att så pass stora samhällsförändringar har genomförts utan samtidig utveckling av system vad gäller att följa upp vad som händer när produktionen av vissa välfärdstjänster konkurrensutsätts. Den stora förtjänsten med denna SNS-rapport är att den sätter fingret på dessa brister i tillsyn och systematisk utvärdering av alla producenter, privata såväl som offentliga.”

Om regeringen hade det minsta av självdistans och mod skulle den sätta Inga-Britt Ahlenius på att leda en kommission att granska effektiviteten och samhällsvinsten av hela härvan av avregleringar, inte minst inom skolan och den impopulära ppm-reformen. Och samtidigt ge kommissionen i uppdrag att istället identifiera och föreslå nödvändiga reformer. Förslag på svenska ledamöter: Stefan Fölster och Cecilia Hermansson.

Skattesystemet sönderslaget

Vid sidan av dessa mer eller mindre misslyckade ytreformer har det transparenta och effektiva skattesystemet som utformades i en överenskommelse mellan socialdemokraterna och folkpartiet 1990 slagits sönder genom att en räcka av särintresse fått sina undantag och fördelar inlagda i skatteskalorna. Det gäller RUT och ROT och en allsköns röra av undantag, som sänkt restaurangmoms. Samtidigt har finansministern kämpat igenom större grundavdrag i systemet, genom införandet av fyra så kallade jobb-skatteavdrag. Dessa tros ha haft en positiv effekt på arbetskraftsutbudet, om det nu är vad vi behöver med 1,5 miljon i utanförskap. Om inte annat har reformerna motverkat effekterna av den allt skevare inkomstfördelningen. Att majoriteten får mer kvar i plånboken är svårt att vara emot, det har till och med Socialdemokraterna accepterat, ett trendbrott mot Mona Sahlins uttalande i frågan om skatt – att det är sexigt.

Inte nog eroderingen av skattesystem och ytreformer istället för genuint liberala reformer, så har en av de allra viktigaste skattebaserna, fastighetsskatten, monterats ned. Det är omöjligt att hitta en enda ekonom som inte kallar det beslutet för vansinne, inklusive Anders Borgs egna gamla lärare i nationalekonomi som var utom sig av ilska över ”dumheten”. Samtidigt med en rad ineffektiva avregleringar har alltså skattesystemets effektivitet slagits sönder och en av de viktigaste intäktskällorna tagits bort.

Allt är inte mörk, det har dock genomförts ett par viktiga reformer, det gäller förändringar i sjukförsäkringssystemet och a-kassan, men dessa två utbudsreformer är en droppe i jämförelse med vad som behöver göras på efterfrågesidan. Men dessa och andra förändringar i bidragssystemen var en viktig del i att sätta stopp för alla dem som tillfälligt eller permanent lämnar arbetskraften. Tyvärr var genomförandet så exceptionellt klantigt att det positiva kom i skymundan med skandalösa exempel. Dessutom har regeringen inte vetat vilket ben den ska stå på i frågan om a-kassan.

Värst av allt är ändock att de skyhöga skatterna på arbetskraft kvarstår, trots att regeringen i nästan sju års tid deklarerat arbetslinjen. Arbetsgivaravgifterna är mycket höga i ett internationellt perspektiv och bolagsskatten är fortfarande onödigt hög, även om den sänkts med flera procentenheter. Och nästan lika illa är att regeringen inte vågar att ge sig på arbetsmarknadslagstiftningen. Dessutom envisas moderaterna med att de höga marginalskatterna ska bestå. Den så kallade värnskatten ska vara kvar – även om den främst värnar om en sämre fungerande ekonomi.

En trött regering

Regeringen har i stort sett inte regerat sedan valet 2010 då SD kom in i riksdagen. Det är en trött regeringen utan energi eller politik, som inte orkar ta egna initiativ till förändring. Det uttryckte till och med förra centerledaren Maud Olofsson för några veckor sedan, då hon betonade att regeringen måste återfå energin och dessutom framhöll hon arbetslösheten som den viktigaste frågan. Det är anmärkningsvärt att det krävs en avgången partiledare för att erkänna att arbetslösheten är ett stort problem.

Nu finns det dem som förleds att tro att Sveriges relativt goda statsfinanser visar att det inte finns några större samhällsekonomiska problem. Det är dock en synvilla. Sveriges statsfinansiella situation är i själva verket en positiv effekt av de strukturreformer med ett finansiellt ramverk som budgettaket, vilka genomfördes på 90-talet. Lindbecks 113 punkter har vi mycket att tacka för idag, till exempel att de disponibla inkomsterna i genomsnitt har stigit med 40 procent sedan år 2000, samtidigt klättrar Sverige för närvarande några platser upp välståndsligan (BNP/capita), det är dock en relativ utveckling på bekostnad av krisande eu-länder som förlorar positioner. I jämförelse med den växande omvärlden blir vi fattigare.

Otillräckliga investeringar för framtiden

Samtidigt som arbetslösheten stiger och framförallt biter sig fast på oroväckande höga nivåer har förutsättningarna för en stark framtida utveckling eroderat. I stället för fokus på bildning har skolan blivit en gigantisk experimentverkstad med ständigt nya reformer och betygssystem. Skolornas fokus ligger på att vinna elever och så mycket pengar som möjligt, för att sedan kunna skicka vidare så stor andel av dessa som möjligt till Jersey. Bildning är en sekundär fråga. På samma sätt är det inom högskolan. Mängder av mindre högskolor har ploppat upp. På internet går det att till exempel läsa högskolestudenters uppsatser, en del av dem är uppseendeväckande undermåliga, med ett språk som ibland är obegripligt.

Ut ur bubblan – se katastrofen

Den viktigaste investeringen en kunskapsnation kan göra är den i forskning och utbildning, här har vi alltså själva valt att slå sönder tidigare fungerande verksamheter. Omvärlden studerar storögt vår exprimentverkstad. Vetenskapsradion hade nyligen en sändning från en internationell forskarkonferens om det svenska experimentet – det blev fullständigt utdömt. Varningarna haglade. ”Kom ut ur bubblan” var budskapet. ”Gör något innan det är för sent” var ett annat.

Forskningen visar entydigt att vårt skolexperiment leder till ökad segregation och lägre kunskapsnivå. Det är anmärkningsvärt att det är så svårt för en regeringen som annars ofta hävdar att den bygger sin politik på vetenskapliga beslut inte kan ta till sig forskningsresultaten och stoppa den katastrofala utvecklingen.

Samtidigt bör regeringen försöka återfå energin, såsom Maud Olofsson uppmanar till, och ta fajten med facket om arbetsrättsregler som endast värnar deras medlemmar. Regeringen ska jobba för allmänintresset, inte särintressen som LO. Om en regeringen inte orkar eller våga ta fajten, då ska den avgå och åka på semester.

Schweiz ett gott exempel att följa

Den som hävdar att Sverige inte kan göra mer i den svåra ekonomiska situation som rått sedan 2008 kan enkelt överbevisas med exemplet Schweiz med en arbetslöshet på knappt tre procent, relativt hög tillväxt och ett näringsliv som tar marknadsandelar – trots en superstark valuta. Där Schweiz ständigt flyttar fram positionerna backar Sverige, vi förbättrar oss endast i jämförelse med de sämsta, det vill säga majoriteten av EU-länder.

Schweiz visar på många områden att det är den egena beslutade politik som bestämmer nivån på arbetslöshet och resultaten i skolan, samt storleken på utanförskapet. Den svenska regeringen har tydligt visat att den är handlingsförlamad och inte orkar med några större reformprojekt. Ett exempel på att regeringen ser ut att ha abdikerat är då den framhåller den stora mängden undersysselsatta och samtidigt hävdar att det finns behov av arbetskraftsinvandring. Det är i klartext att ge upp hoppet om och för mer än en  miljon personer.

Ytreformer som ett practical joke

I stället för liberala reformer har Bildt och hans efterföljare främst levererat ytreformer, som på vissa områden framstår som ett practical joke, till exempel för alla dem som får gå runt till apotek efter apotek för att få ihop den medicin som ska hämtas ut. Apoteksavregleringen är det senaste exemplet på en oseriös och ogenomtänkt reform, där energin istället borde ha använts till viktiga reformer i liberal riktning, som vi är i skriande behov av.

Bildt må vara en utrikespolitisk gigant, i ett svenskt perspektiv, men i inrikespolitiken är han en dvärg, där har han troligen gjort större skada än nytta, inte minst genom den förödande friskolereformen som innebär att våra utbildningsinvesteringar, mätt som allokerad kunskap, försämras år för år. Resultatet är fortsatt försämring för företagens förutsättningar att hävda sig internationellt. Sverige kommer tyvärr att få dras med en hög strukturell arbetslöshet, ökad segregation och ett gigantiskt utanförskap – helt i onödan. Med en mer vetenskapligt lyhörd regering som genomför genuina liberala reformer skulle framtiden te sig ljusare. Nu kommer Sverige i bästa fall att tillhöra den bättre delen i museet Europa, men i ett internationellt perspektiv blir vi fattigare och även lite dummare.

”We are the fastest of fat cats – only!”

Sverige behöver en liberal regering och ministrar som handlar i en liberal anda istället för att ägna sig åt onödiga ideologiska önskedrömmar som inte fungerar i praktiken. Den röd-blå röran i mitten måste förtydliga sig och göra klart vad den står för och varför. Hur ska vi annars kunna skilja maktpartierna åt och rösta. Som tur var kom åtminstone centern ur sin nyliberala dilemma som ett liberalt parti den gångna helgen. De andra partierna bör också ta sig en riktig funderare på vad de håller på med och vad de egentligen vill åstadkomma. 

Det var decennier sedan Palme sa att politik är att vilja, idag deklarera Löfven stolt att politik främst handlar om att inte vilja; ”vi tänker då åtminstone inte riva upp några skattesänkningar, åtminstone inte upp till riktigt höga inkomstnivåer, och vi tänker inte rulla tillbaka några valfrihetsreformer. Det ska medelklassen kunna lita på – alltså att de får samma sak oavsett hur de röstar.

Idag är den tydligaste politiker vi har i Sverige en tjänsteman och tillika riksbankschef – Stefan Ingves! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tänk om Bildt skulle mäkta med att vara lika insiktsfull och prestigelös som han var vid kronfallet 1992, då han sa att ”Ett misslyckande är ett misslyckande, och ska kallas vid dess rätta namn”.