Feb 132014
 
 A story about how to make a country poor. A lesson for François Hollande and others who have lost their way, like Vladimir Putin, Viktor Janukovytj, Jacob Zuma and Robert Mugabe – just to mention a few wealth destroyers. There are lessons for many governments from one country’s 100 years of decline, as the Economist put it. And believe it or not, even Sweden could become poor – that’s the conclusion of this article. As a matter of fact, Sweden has suffered the biggest decline among G-20 countries since 1980.Bild1

Argentinians – richer than the French. Av Micael Kallin

Det är som en saga som går att berätta på engelska, svenska eller annat lämpligt språk, beroende på vem som med hjälp av historiska erfarenheter ska väckas ur sin törnrosasömn och självupptagenhet. Det varnande exemplet är det vackra och ståtliga Argentina – ett land som varit rikt. Och det är just det tillägget som är ämnet för artikeln; att landet har varit rikt men inte är det längre. Den forna rikedomen sprider dock fortfarande glans åt själva juvelen i kronan – Buenos Aires. Och det var där, och ingen annanstans, som anrika brittiska Harrods valde att öppna sitt första varuhus utanför Storbritannien – för exakt ett hundra år sedan.

1914 var det en självklarhet att framgångslandet Argentina var en plats för lyx, idag är det en anekdot som kräver viss tankeverksamhet för att förstå. Då blomstrade landet efter fyra decennier av snabb tillväxt, till och med snabbare än den amerikans och som ett resultat översteg Argentinas bnp per capita den i Tyskland, Frankrike och Italien. Argentinaren blev alltså rikare än befolkningen i Europas stolta och stora nationer. Och det var följaktligen inte bara Harrods som lockades av framgången, även stora Europeiska invandrarskaror, inte minst från Italien. Invandrare kom även från andra håll:

”Immigrants tangoed in from everywhere. For the young and ambitious, the choice between Argentina and California was a hard one.” Påpekar the Economist i sitt senaste nummer, där läget i Argentina får stort uppslag (liksom hos PN nu och i flera tidigare artiklar).

Det som gjorde Argentina rikt var landets tillgång till råvaror, där den bördiga jorden gav rika skördar och näring åt enorma boskapsjordar. Den unga nationen var också demokratisk och modern, med en relativt välutbildad befolkning (vilket den till viss del är även idag, trots långvarig ekonomisk erodering, men skolresultaten har blivit allt sämre i jämförelse med viktiga konkurrerande grannländer).

Allt handlar tack och lov inte om ekonomi; trots nästan ett sekel av ekonomisk utförsbacke, relativt sett, så fascinerar Argentina på många sätt än idag. Och det är inte bara PN som imponeras och fascineras av Argentina och argentinaren,  även normalt så strama Economist lägger ut texten i blomstrande ordalag om landets förmågor:

There are still many things to love about Argentina, from the glorious wilds of Patagonia to the world’s best footballer, Lionel Messi. The Argentines remain perhaps the best-looking people on the planet. But their country is a wreck. Harrods closed in 1998.

Att Harrods tvingades att stänga 1998, ett år innan landet upptäcktes av PN, må vara smärtsamt för en brittisk journalist, men troligen inte för argentinaren som inte längre hade något att spendera på importerad lyx. För argentinaren har det varit och är altjämt mer vardagsnära bekymmer som upptar tankarna. Upprördheten är också stor över räckan av politiska misstag, som den alltför långvariga kopplingen till dollarn – vilken brakade samman i omfattade kravaller år 2002. Den påföljande konfiskeringen av invånares banktillgångar, med löfte om att få tillbaka pengarna om 10 år, hade kunnat vara gnistan som startat ett inbördeskrig om även stora delar av de fattiga hade haft banktillgångar som konfiskerats. Istället var det i första hand den decimerade medelklassen som drabbades. De rika hade för länge sedan flyttat sina pengar till utländska bankkonton.

Idag är strålkastarljuset åter på Argentina, men inte pågrund av landets eller befolkningens skönhet, utan på grund av politisk inkompetens, vilken återigen utlöst en valutakris. Den senaste valutakrisen flammade upp i januari och har spridit sig som en prärieeld till andra tillväxtmarknader.

Idag kan den forna argentinska rikedomen endast anas i huvudstadens ålderstigna men eleganta byggnader, och till viss del även i storstadsbornas förmåga och känsla för att klä sig elegant. Om det sen är ett historiskt eller kulturellt arv, som kom med italienska och andra invandrare, är en omöjlig fråga att besvara.

Idag är Argentina ett utvecklingsland som inte längre räknas till ledande tillväxtländer, som BRIC-länderna, utan istället räknas till gruppen av så kallade gryningsländer – i början på sin utveckling. Mycket har alltså hänt sedan tiden före de stora 1900-talskrigen. Och det är inte bara europeiska medborgare som för länge sedan seglat om argentinaren i inkomstligan, även i grannländer som Chile och Uruguay har invånarna nu det bättre ställt än den stolte argentinaren.  Argentina är dock inte ensamt om att styras av populistiska politiker som förstör landets ekonomi. Politiker i flera länder världen runt utgör ett hot mot ekonomisk tillväxt och välstånd.

Med kommunismen på historiens sophög är det snarare politisk populism som är dagens stora hot mot länders utveckling. Brittiska the Economist tar till storsläggan när den i sitt senaste nummer varnar andra länder för en utveckling lik den argentinska. I till exempel asiatiska länder med stora utmaningar, som Indonesien, eller i euroländer som Grekland och Italien, är risken mindre att befolkningar i förtvivlan ska vända hoppet till marxistiska läror än att de ska lystra till populistiska politiker och därmed få en liknande utveckling som den Argentinska, varnar the Economist. Det är alltså inte den röda fanan som numer är den stora faran, utan den blåvita:

The real danger is inadvertently becoming the Argentina of the 21st century. Slipping casually into steady decline would not be hard. Extremism is not a necessary ingredient, at least not much of it: weak institutions, nativist politicians, lazy dependence on a few assets and a persistent refusal to confront reality will do the trick.

Citatet ovan låter som en beskrivning av södra Europa av idag snarare än ett hot om hur illa det kan gå. Håller länder i södra Europa redan på att utvecklas till kopior av Argentina? Om något decennium har vi svaret. 

Hur kunde det då gå så illa för Argentina kan man undra. PN har resonerat kring en del kulturella förklaringar i tidigare artiklar, se länk nedan. Vid sidan av dessa resonemang, finns det en handfull mer allmänt vedertagna förklaringar till landets utförsbacke.

Argentinas ekonomiska framgång byggde till stor del på en omfattande export. De internationella 1900-talskonflikterna ändrade sen förutsättningarna. Decennierna med världskrig och tiden där emellan var inte, milt uttryckt, gynnsamma för export. Samtidigt bidrog Argentina självt till situationen med en egen protektionistisk politik. Därefter har Argentina skapat allt fler hemmagjorda problem som uteblivna ekonomiska reformer och otillräckliga utbildningssatsningar, i kombination med ett ineffektivt skattesystem, korruption och skadliga tullar. Och det allt för långtgående närmandet till USA i slutet av förra seklet och kopplingen till dollarn bidrog påtagligt till den ekonomiska och sociala kollapsen år 2002.

Brittiska tidskrifter och tidningar som the Economist och Financial Times, men också amerikanska, som Bloomberg News, anser att problemen i Argentina uteslutande är hemmasnickrade, så här kan det låta:

”Ill fortune is not the only culprit, though. In its economy, its politics, and its reluctance to reform, Argentina’s decline has been largely self-inflicted.” [Läs mer av the Economists analys här]

Vad kan då tillväxt- och problemländer lära sig av det varnande exemplet Argentina. Jo, att både institutioner och governance är viktigt, liksom behovet av att ha en effektiv lagstiftning som efterlevs och ett rättsväsende fri från korruption. Fria och öppna markander måste alltså kompletteras med framväxt av effektiva institutioner och satsningar på infrastruktur, inte minst  satsningar på ett gediget utbildningssystem.

Det finns ingen quick-fix för att bygga upp och underhålla ett samhälles nödvändiga funktioner. Viktigast av allt är att hela tiden vara öppen för nödvändiga förändringar. Det går till exempel inte att som Argentina förlita sig på oförädlad jordbruksexport i all framtid, då riskerar ett framgångslands utveckling att stanna av och landet stagnera.

Låt oss avrunda med ännu ett citat; en varning till nämnda politiker i ingressen, men även till svenska politiker som inte förstår att en nedmontering av den viktigast byggstenen i ett samhälles infrastruktur, utbildning, innebär ett hot mot ett lands utveckling:

”The lesson from the parable of Argentina is that good government matters. Perhaps it has been learned. But the chances are that in 100 years’ time the world will look back at another Argentina—a country of the future that got stuck in the past.”

Idag publicerade tidskriften Business Inside en artikel om Kina, där uttrycks det tvivel om att Kina verkligen förmår att växa till den största ekonomin i världen. Problemen som anges är bland annat  demografin (självförvållat genom enbarnspolitiken), korruption (beroende på landets politiska kultur) och ökad skuldbörda (också internt betingad).

Kanske kan det Argentinska exemplet lära kineserna något. Argentinas historia med en lång rad av destruktiva och populistiska politiker borde ses som ett varnande exempel för politiker med liknande tendenser och dess potentiella väljare. Det gäller inte minst Rysslands Vladimir Putin och även en och annan svensk politiker, för som vi skrivit om i artikeln Sedan 1980 är Sverige ”the biggest loser” bland G20-ländena när det gäller ekonomisk utveckling (länk) kan även vårt land åka utför.

De största hoten mot det svenska välståndet under modern tid har varit: ett negativt resultat i kärnkraftsomröstningen; ett genomförande av löntagarfonder i full skala; ett nej till EU-medlemskap. I  dessa tre frågor kom Sverige med nöd och näppe ut på rätt sida, men nu har våra politiker skapat ett ännu större hot mot vår framtid – nedmonteringen av en skola med gedigen utbildning för alla. Det innebär samtidigt en nedmontering av vårt samhälle. Inte ens Sverige är immunt mot en Argentinsk utveckling, även om de allra flesta tror det, men något liknande trodde de säkert också i Argentina – för hundra år sedan.

Läs också vår tidigare analys till problemen i Argentina och södra Europa (länk).