Jan 262014
 

Pesokrisen i den gångna veckan kom inte som en överraskning – dess återkomst har argentinaren förutspått länge. Det har varit en officiell hemlighet att krisen skulle komma tillbaka – den blev endast lite fördröjd. 

Bild1

Det vände ganska snabbt efter den akuta krisen år 2002, då det vackra landet skakades om ordentligt i ett folkligt uppror. Den utlösande faktorn var då, liksom nu, att den argentinska peson snabbt förlorade i värde. Då handlade det om en explicit valutapolitikförändring genom att kopplingen till den amerikanska dollarn avskaffades.

Dollarn var på topp i början av seklet och kostade runt 10 svenska kronor innan Argentina till sista tvingades att ge upp kopplingen. Ingen som besökte Argentina åren innan valutakopplingens avskaffande kan ha undgått att värdet på peson och därmed priserna i landet var artificiella, det fanns ingen substans i de uppblåsta ”värderingarna”. Det bekräftades med en peso I fritt fall direkt efter frikopplingen år 2002. Peson föll med dryga 70 procent innan den fann sitt marknadsvärde – från ett till ett ned till 0,27 peso per dollar, för att köpa en dollar krävdes det alltså nästan fyra peso istället för som tidigare en. För argentinaren blev det dyrare, för besökaren tvärtom – helt plötsligt var det billigt att vara i Argentina, jämfört med att det tidigare varit schweiziskt dyrt.

Det är dock inte dessa välkända krassa fakta som främst har stannat kvar i minnet, utan det är en annan sorts förvärvad kunskap från den tiden – sådan kunskap som inte betraktas som fakta av ekonomer som anammat teorier om att människan är rationell. Kunskap förvärvas som bekant på många sätt: genom litteratur och media; direkt kunskapsöverföring mellan individer; egna erfarenheter, etcetera. En del av denna kunskap tillmäts större tillförlitlighet än annan och kallas då för fakta – sann kunskap. Det gäller till exempel sådant som ekonomer räknat fram på tre decimaler när, baserat på mängder av antaganden som i viss utsträckning har verklighetsgrund.

Kunskap som är baserad på människors egna livserfarenheter och information från medmänniskor räknas oftast inte som tillförlitlig kunskap, utan anses snarare vara hörsägen och spekulationer – sådant som inte går att ta fullt på allvar. Det visar sig dock med jämna mellanrum att dessa så kallade hörsägen och dess utsagor ofta har en större verklighetsförankring än ekonometriska beräkningar – detsamma kan även gälla tillförlitligheten i att förutspå framtiden.

Mig veterligen har ingen ekonom förutspått att det ska inträffa en pesokris med globala spridningseffekter just nu. Men det har argentinaren vetat i tio års tid – det har varit en officiell hemlighet att krisen skulle komma tillbaka – den blev endast fördröjd med något år.

Efter det att de värsta kravallerna ebbat ut år 2002 vände det till det bättre i Argentina, både peson och samhällsekonomin återhämtade sig successivt. Positivt tyckte jag som journalist på plats. Inte alls, hävdade de argentinare jag då talade med.

Enligt argentinaren är livet ”una mierda” – ett elände – där livets alla problem återkommer med en viss rytm. Argentinaren på gatan visste med fullständig visshet – i varje fall dem jag pratade med – att en ny pesokris skulle återkomma om cirka 10 år. Och det gjorde den, även om vi fick vänta ytterligare ett drygt år.

Och ekonominyhetstjänsten Bloomberg ger Argentinaren rätt I sin cynism: Argentina has been the victim of chronic economic malaise since time immemorial.

Jag frågade dock skeptiskt dem som förutspådde en framtida kris, hur de kunde vara så bergsäkra på det. Svaret var enkelt; Eländet försvinner bara tillfälligt, men återkommer alltid – i cykler. La vida es una mierda!

Oavsett vad man ska anse om argentinarens dystopiska samhällssyn, är det ett faktum att mannen på gatan förutsåg med stor precision pesokrisen återkomst, och det tillskillnad mot dem som man med sitt förnuft förlitar sig på – ekonomkåren. Ekonomiska teorier verkar komma till korta i jämförelse med cynism och sunt bondförnuft.

Nu finns det dock ett stort problem med den dystopiska synen, ett synsätt argentinaren delar med många av sina kära latinska bröder. Den bygger nämligen på uppfattningen att de flesta problem är skapade av någon annan, till exempel Christoffer Columbus, och är därmed olösliga. 2002 var det främst George W Bush och IMF som ansågs ha orsakat krisen, tillsammans med just nämnde Christoffer Columbus, självfallet beskylldes även inhemska politiker – men främst var udden ändå riktad mot de andra.

Nu delar dock inte alla den synen på orsaken till Argentinas kroniska och cykliska kriser. Bloomberg sammanfattar det så här: ” There are few countries in the world (except for Venezuela and Zimbabwe) whose economic wounds are as clearly self-inflicted as Argentina’s. Was she able to turn back the clock, even Argentine president Cristina Fernandez de Kirchner might seek to go back and reach an accommodation with her country’s creditors. Unfortunately, she can’t, and what we’re seeing is an economy that’s spiralling deeper into sickness. Now world markets are wondering if its contagious.”

Även om utomstående anser att Argentina självt är ansvarig för sin egen kris, så har det Argentinska synsättet stor utbredning även hos latinska bröder i södra Europa. Minns att den som lånade ut pengar till hårt skuldsatta euroländer istället för tack fick möta anklagelser om att i själva verket ha skapat eller åtminstone förvärrat problemen, genom att ge lån som sedan ska återbetalas. Enligt det dystopiska synsättet har som bekant Angela Merkel ett avgörande ansvar för eländet i P(I)GS-länderna. Därmed gör sig spanjoren lika hjälplös som argentinaren vad gäller förmågan att lösa sina egna inhemska problem, då de anses ligga på en annan nivå – dit de inte når. La vida es una mierda!

Det dystopiska synsättet förklarar också varför europrojektet inte fungerar och heller inte kommer att fungera. Problemen kommer att kvarstå i de latinska länderna, tillskillnad mot andra krisländer, som Irland och Lettland, vilka anser att de själva kan lösa sina problem. Och har gjort det. Vi har tillfälligt undvikit en Grekisk statskonkurs men står nu eventuellt inför en Argentinsk, med risk för globala spridningseffekter, inte minst till bröderna i södra Europa – vilket börsraset på nästan fyra procent på Madridbörsen i fredags visade. Kanske blir det Argentina istället för Grekland som får euro-illusionen att rämna.

Tänk om politiker och ekonomer kunde ge en större tilltro till sunt bondförnuft, då skulle många slippa decennier av arbetslöshet och relativ fattigdom i södra Europa. Men för ekonomen är fantasifloskeln om den rationelle individen mindre flummig än den surt förvärvade kunskapen. Tyvärr är det ekonomen som politikerna lyssnar på när de kämpar vidare med det hopplösa euro-prestigeprojektet, vilket kommit att innebära en katastrof för många enskilda individer och familjer.

Argentina var, tillskillnad mot euroländerna, klokt nog att släppa drömmen om att dess regering skulle klara av att kontrollera inflationen och ha en fastvalutakursregim. Den klarsynen räddade landet, efter stor smärta, för 10 år sedan. Förhoppningsvis hittar Argentina vägen ut även nu, med en mer flexibel valutakursregim att styra. Peson har fortsatt sitt ras ned mot nästan 0,1 peso för en dollar, det vill säga en tiondel av värdet för drygt 10 år sedan – en 90 procentig depreciering alltså – exporten borde blomstra!

Ett stort problem för Argentina är dock det faktum att landet efter den förra krisen delvis kvalat ut sig från de internationella kreditmarknaderna, genom att obstruera om lånevillkor. Så det kommer inte längre någon Angela Merkel springande med nödlån och tur är väl det med tanke på det otack som skulle följa.

Argentina står nu mer ensamt och isolerat än tidigare i sina försök att lösa de problem som enligt dem skapats av någon utomstående. Nu får landet hoppas på vänligt sinnade krafter som av egoistiska skäl räddar landet från avgrunden – åtminstone för de kommande 10 åren. Sedan vet vi att det händer – igen. La vida es una mierda!

Vi hoppas dock på att argentinaren ska få fel och en gång för alla få ordning på sina problem och i stället anamma den brasilianska livssynen – acredita em fé – hoppet om en ljus framtid – så är den positiva mentaliteten här i Brasilien, där dessa funderingar skrivs.

I Brasilien är det bossa nova och samba, i Argentina tango. Frågan om det skulle finnas någon tango utan livskriser att sjunga och dramatiskt dansa om och till! Varje mynt har två sidor, så även den argentinska peson.

 

 

 

  One Response to “Argentina – ”La vida es una mierda””

  1. […] Läs också vår kulturella analys till problemen i Argentina och södra Europa (länk). […]