Apr 162016
 

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman skrev i en uppmärksammad artikel häromveckan om sin nyfikenhet på Islam, han tillhör inte dem som är rädda för rasism, kvinno- eller religionsförtryck, homofobi eller terror. Han är nyfiken.

Professorer bör vara nyfikna. Det bör också journalister vara. Journalistkåren visar dock väldigt liten nyfikenhet jämfört med professorn. Flera undersökningar visar att journalister har något som påminner om främlingsfientliga tendenser i val av bostadsort, arbetsplats, skola för barnen och lantställe.

Så långt det går verkar journalister undvika flyktingar och andra ”främmande”, nyfikenheten verkar vara på sparlåga. Kanske är det därför vi fått denna skuldbelagda och ängsliga journalistik i flyktingfrågan. Genom dimridåer av ord och fördömande döljs egna tillkortakommanden. På behörigt avstånd skrivs artiklar fulla av brösttoner, med uppfordrande krav och förväntningar på andra, men inte på sig själv – tycks det!

SVT visade i en av de nämnda undersökningarna att journalister väljer storstan och bor definitivt inte i invandrartäta områden. Platser där många röstar på Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är inte heller populära som bostadsort för journalister. Sverigedemokrater bor däremot ofta, tillskillnad mot journalister, i invandrartäta områden. Det låter ju helt snurrigt, och det är det också. Det låter som hyckleri, eller förljugenhet rent av.

Och aldrig har väl själva journalistiken varit så förljugen i modern tid som under de senaste årens flyktingkris. Ett tydligt exempel på när rapporteringen kring flyktingkrisen blev helt snurrig var vid återinförandet av gränskontroller mellan en handfull ”Schengenländer” för att dessa skulle kunna hantera den akuta katastrofsituationen.

Gränskontroller beskrevs av många journalister som något fasansfullt och ohyggligt, trots att det existerar gränskontroller mellan i stort sett alla av världens cirka 200 stater och har gjort så sedan urminnes tider. Att ”Schengenländer” som Sverige under ett drygt decennium inte har haft gränskontroller mot vissa av sina grannländer har snarare varit något unikt och – tyvärr – en historisk parantes, visar det sig nu. Det verkar många journalister glömt bort.

Ängslighet och förljugenhet i nyhetsrapporteringen ska dock inte blandas ihop med konspirationer. Det behövs inte konspireras om ett språkbruk som redan är vedertaget och accepterat, att Kejsaren är naken är känt och ingen är så dum att den säger det – i varje fall inte om denne vill arbeta som journalist – i sanningens tjänst. Eller annorlunda uttryckt, där det finns självcensur behövs inte censur eller konspirationer. Det räcker med nyttiga idioter.

Källa: Ny kartläggning: Där bor journalisterna – Kultur | SVT.se

p.s. Det är viktigt att inte generalisera, det gäller både flyktingar och journalister. Det finns självfallet journalister som inte är främlingsfientliga och som inte endast i ord utan även i handling söker sig till invandrartäta områden. Som tabellerna ovan visar rör det sig dock om ett ytterst fåtal nyfikna. Inte ens professorn går att hitta i ett sådant område, kanske är det därför han fortfarande är så nyfiken.

Nyfiket och ironiskt sagt.