Nov 082012
 

Det pågår en maktkamp i det tysta mellan de som vill flytta in till stan och de som redan bor där och som kämpar för att få behålla ”sina” gröna områden. Byggbolagen som hela tiden vill bygga mer är på inflyttarnas sida och propagerar att det går att kompensera minskade grönområden med ökad kvalitet. Samtidigt som maktkampen utspelas trängs Stockholmarna samman allt mer.

Analys av Magnus Rothman

”Grönstruktur” – vad är det? Tja, egentligen bara alla de små grönplättar, stadsparker, picknickytor och t o m motorledsvägslänter som är emellan betongen. Något som du och jag sällan tänker på, det ju bara finns där.

Men det finns en ny intressant trend från att se det gröna som mest lite pliktskyldigt dekorativt lullull, till att inse att det faktiskt tillför andra viktiga funktioner inom folkhälsa, klimatutjämning, biologisk mångfald mm. Frågan är om den insikten räcker som argument för grönområdenas bevarande, nu när Sveriges ny-urbanisering tar alltmer fart. Vilka dolda nyttor ger våra grönområden egentligen och kan man sätta ett pris på naturen – eller om det är tvärtom, att naturen anger sitt eget pris till oss? Innan de frågorna kan besvaras gäller det att få grepp om vad vi pratar om när städernas grönområden debatteras.

Men vad är egentligen ”grönstruktur”?

Grönstruktur är det gröna nätverk som byggs upp av parker, naturområden, gröna stråk, stränder, trädgårdar, kyrkogårdar, koloniområden, trafikgrönytor. Eller kort och gott – samtliga markområden i ett samhälle som varken är bebyggda eller hårdgjorda.

Studier visar på ett positivt samband hälsa – vistelse i grönområden

Natur och grönområden har stor betydelse för vår fysiska och psykiska hälsa. Närhet till natur- och parkområden i människors vardagsmiljöer ökar möjlighet till rekreation, fysisk aktivitet och upplevelser och har därför stor betydelse för livskvalitet, stressnivå och hälsa. Flera studier visar på att bara genom att ha utsikt över en park – eller t o m ett enda träd – från sin sjuksäng minskar sjuktalen för vissa patienter. Man behöver inte vara en luttrad landstingsekonom för att inse att stora vårdkostnadsbesparingar finns inom räckhåll…

Grönområdenas roll för hållbar stadsbyggnad – en underskattad resurs

Det statliga miljöforskningsrådet Formas konstaterar i en rapport att samtidigt som grönområdena värderas högt och uppskattas av kommuninvånarna betraktas de tvärtemot ofta som en ren exploateringsreserv av politiker och byggbolag. Denna paradoxala situation ger grönområdena en mycket speciell position i stadsplaneringen – inte undra på att det ofta rörs upp känslor och byts hårda ord när företrädare för det gröna (oftast lokala miljöföreningar, landskapsarkitekter och närboende) ryker ihop med byggbolag och lokalpolitiker, se t ex den pågående debatten om Årstafältets framtid, strax utanför centrala Stockholm (SvD 120130 och DN 100210).

Grundproblemet som forskarna pekar ut, är att de gröna ytorna ofta behandlas separerat från övriga områden, istället för att betraktas som en självklar del av stadsutvecklingen. Det är därför som kommunernas grönplanering ständigt hamnar i en defensiv och bevarandeinriktad position emot marknaden och lokalpolitiken – istället för att ses som ett aktivt instrument i samhällsplaneringen.

Det traditionella sättet att beskriva stadslandskapet i termer av byggnader och rum är klart polariserande, genom att ”de gröna rummen” reduceras till en bakgrund för bebyggelsen. Grönstrukturen bör tvärtom, menar man, användas som ett verktyg för en hållbar stadsutveckling!

Ekosystemtjänster – gratisarbete i det tysta

Allt mer forskning pekar också på grönområdenas viktiga samhällsroll att tillhandahålla människan s k ”ekosystemtjänster” såsom dagvattenrening, klimatutjämning och förbättring av luftmiljön. Parker och natur i staden har t ex en viktig funktion när det gäller att reglera temperatur och vindar. Under varma somrar kan temperaturen vara flera grader lägre i en omgivande park än i bebyggda kvarter.


Exempel på grönstrukturens ekosystemtjänster. Illustration Boverket, idé: Veg Tech.

Boverket, i sin rapport ”Mångfunktionella ytor” från 2010, framhåller att grönområden i tätort likaväl kan verka som luftrenare som avkylare och på så sätt förbättra kvaliteten på luften. Stadsluft har oftast hög föroreningshalt och då kan träd, särskilt barrträd, ha en renande funktion eftersom de kan rena luften från stoft och gaser. Men det finns värre att oroa sig över: De uppdaterade klimatscenarierna pekar nämligen entydigt mot att det blir både regnigare och mildare i vår del av världen. För att dämpa de ökande skyfallens effekter är det ju en förutsättning att det då finns kvar intilliggande grönområden för att kunna suga upp dagvattnet – innan det översvämmar din källare…

Men – ju fler bilberoende köpcentrum och parkeringsytor som smälls upp runt om de svenska kommunerna, desto svårare blir detta att hantera eftersom kommunernas VA-system är så eftersatta. Och att kraftigt tvingas höja VA-taxan för att bygga ut dem bedöms som politiskt svårsålt idag. Men positiva exempel finns: I flera kommuner har man insett grönytornas viktiga roller som absorbenter av markföroreningar och utjämningsmagasin av vatten, särskilt viktigt i samband med ökade översvämningsrisker på grund av klimatförändringarna. Även trafikbuller kan märkbart sänkas med hjälp av växtlighet på mark och husfasad.

 

Dagvatten och grönska – vackrare än VA-kulvertar…

 

Förtätning bör handla om kvalitet och mångutnyttjande

Smaka på ordet ”förtätning” ett slag – vad får du för associationer? Det är ju ett begrepp som oftast ses som något positivt i samhällsdebatten – särskilt när bostadsbristen i våra svenska storstäder diskuteras . För vem vill inte bygga både klimatsmart (dvs ”tätt”) och öka möjligheterna för fler inflyttare att leva riktigt stadsliv? Men det finns en lurig tankevurpa inbyggd i begreppet: För med förtätning avses vanligen endast en ytterligare förtätning av boendet, ”vertikal förtätning”. Inte att mer kreativt försöka skapa ett mångutnyttjande på samma gemensamma yta – det som kallas ”funktionell förtätning”. Flera landskapsarkitekter, forskare och naturaktivister argumenterar att det inte går att prata om ett enda standardbegrepp här – det behövs olika slags tätheter på olika platser med olika kvaliteter, annars riskerar man att bygga bort de grönområden som ligger på attraktiv mark. Och när det väl det skett, ja då är det svårt att backa bandet. När revs ett kontorskomplex sist för att istället skapa en ny park åt medborgarna – ja ni fattar…

Förtätning är alltså inget entydigt begrepp utan kan avse såväl byggnadsyta som integration av funktioner och markanvändning eller befolkningstäthet. Med hänvisning till att svenska städer är både gröna och glesa i förhållande till städer på den europeiska kontinenten föreslås boendeförtätningen av slentrian ske på grön mark, som av olika skäl bedöms ha ”låg kvalitet”. Tanken förs till 70-talets trista berberisbuskar i ödsliga miljonprogramsgårdar.

Det är alltså inte en fråga om tätt eller glest utan både och! En förtätning kan nämligen som sagts även vara kvalitativ, dvs funktionell, likväl som vertikal i form av att försöka pressa in fler bostäder bland befintlig bebyggelse, vilket sker i många äldre 40- och 50-talsnärförorter idag. (Det som var närförorter förr är på väg att bli del av morgondagens centrala stadskärnor.)

Något hårdhänt placerad ny bebyggelse. Exempel på boendeförtätning i Nacka

 

Kan stadsborna tåla färre grönområden om de får ökad kvalitet på det som är kvar?

Kanske finns här ändå fröet till en försoning mellan marknadens och bostadspolitikens krav på ökat centralt byggande och allas behov av grönska i våra vardagsliv? Stockholms stad verkar åtminstone hoppas det, för i det nya parkprogram som härom månaden presenterades, ”Den gröna promenadstaden”, talas just om mindre s k ”fickparker” och att ”grön mark kommer att bebyggas” men också vikten av att satsa mer på att höja kvalitén och skötseln på de kvarvarande ytorna.

Gemensamt för många av dessa idéströmningar är insikten att urbaniseringsprocessen hela tiden fortsätter men som delvis kan pareras genom att se till att platser och grönområdena blir så mångfunktionella och högkvalitativa som möjligt.

Alltså: Det vi förlorar i kvantitet kan ibland – men inte alltid – tas igen genom att öka kvalitén på grönområdena. Men vem avgör var den gränsen går? JM, NCC, Skanska – eller borde det kanske vara våra förskolebarn?