Maj 022014
 
Alliansens tid är över. Det har styrkts i en obruten rad av opinionsmätningar. SEB’s chefekonom, Robert Bergqvist, blickar vidare och förutspår att efter en valförlust upplöses sannolikt alliansen. Bergqvist resonerar också i sin ekonomisk-politiska analys nedan, kring vilken regering som kan bildas för nästa mandatperiod och hur utfallet påverkar den ekonomiska politiken. Vänsterpartiets ultimatum att inte sitta i en regering som accepterar vinster i välfärden berörs inte i analysen. På vänsterflanken har dock förutsättningarna förändrats av ultimatumet, tillsammans med det faktum att LO inte återupprepat sitt stora misstag att kräva en V+S+MP-regering, nu blir det istället uppenbarligen en minoritetsregering utan (V). Osäkerheten gäller hur denna S+MP-minoritetsregering, som sannolikt inte når 175 mandat ens med stöd av (V), ska regera. Kanske kan en upplöst allians med nya partiledare ge svaret på gåtan. /PN

Alliansen

Oprövat politiskt landskap i antågande

Riksdagsvalet 2014 har förutsättningar att ge resultat som ganska radikalt ändrar Sveriges politiska landskap1. regeringsskifte2. partiledarbyten3. uppbruten blockpolitik4. partier som lämnar (eller kommer in i) riksdagen5. ett stort vågmästarparti (som ingen vill samarbeta med). Enkla räkneövningar med den senaste opinionsmätningen, utan djupare statsvetenskaplig ansats, visar på komplexiteten och utmaningarna att få till stånd ett stabilt och hållbart regeringsunderlag för kommande fyra år.

Samtidigt står den ”svenska modellen” inför stora utmaningar framöver. De är bl a välfärdsstatens utformning och finansiering, den höga arbetslösheten, bostadspolitiken, integrationspolitiken, konkurrenskraften och globaliseringen, skolan och klimatutmaningarna – och nu på senare tid även försvarspolitiken. Stora frågor som behöver – oavsett utgången av valet – breda parlamentariska beslut som ger en hållbar och förutsägbar politik. Valrörelsen har dock hittills visat på låga ambitioner från båda sidor att klargöra den långsiktiga viljeinriktningen och visionerna. Debatten har visat en tendens till att fastna i alltför kameral syn på statsfinanserna och oenighet i detaljfrågor. Det främjar inte möjligheten att ta tag i framtida utmaningar och frågor. Men valrörelsen har ju å andra sidan bara börjat – 130 dagar återstår.

Denna Veckans tanke försöker identifiera några av frågorna knutna till det möjliga nya politiska landskapet och ge några tänkbara svar eller spekulationer kring dessa frågor.

1. Vem vinner riksdagsvalet den 14 september?
Den mest rimliga utgångspunkten är att regeringsunderlaget baseras på Socialdemokraterna och Miljöpartiet enligt dagens opinionsläge. Dessa två partier får av Svensk Väljaropinion 43 procent (Alliansen 37 procent). En sådan minoritetsregering behöver således stöd från antingen Vänsterpartiet (9 procent) och/eller något/några av de fyra borgerliga partierna. En storkoalition mellan Socialdemokrater och Moderater à la Tyskland är en möjlighet men den har fortfarande en relativt låg sannolikhet.

1

2. Kommer Vänsterpartiet att ingå i regeringen?
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har bäst förutsättningar att hitta minsta gemensamma nämnare kring en ekonomisk politik som är hållbar för den kommande mandatperioden 2014-2018. Om Vänsterpartiet tonar ned en del av sina skattehöjnings- och bidragsambitioner – vilket partiledaren Sjöstedt signalerar, lär det finnas plats i regeringen, men det är V som måste göra de största eftergifterna t ex kring skattehöjningar och bidragssatsningar.

2

3. Hur stor är risken för nyval?
Löfvens regeringsbildning kan bli komplicerad, inte minst beroende på vilken roll Vänsterpartiet ska få spela – ministerposter eller passivt stöd – och vilket inflytande Sverigedemokraterna får i riksdagen. Det kan sätta Sverige i politiskt baklås under hösten. Svenska nyval – eller extra val – är dock sällsynta; förra gången Sverige höll extraval var för mer än 55 år sedan. Ett extraval kan ge Alliansen möjlighet till regeringsmakten p g a en redan beprövad regeringsduglighet. Men mer troligt är att Fredrik Reinfeldt, efter Löfven, får pröva förutsättningarna för en ny regering. Det kan öppna upp för Miljöpartiet som koalitionspartner för de borgerliga partierna.

4. Ger riksdagsutfallet ökad politisk osäkerhet?
Regeringsskiften ger per definition alltid ökad osäkerhet då politikens innehåll inledningsvis är oklart samtidigt som personers förmåga att samarbete och leda landet av naturliga skäl är oprövad.

5. Vem blir Sveriges näste statsminister?
Om Stefan Löfven får talmannens uppdrag att bilda regering så är det en person som visserligen besitterbred politisk erfarenhet men som ännu inte är ”tryck-testad” för tuffa förhandlingar med olika delar av Socialdemokratin, med de möjliga koalitionspartierna (Miljöpartiet/Vänsterpartiet), med LO och med de borgerliga partierna. Förväntningarna kommer att vara höga på Löfven att leverera ”förändringar och återställarpolitik” efter att Socialdemokraterna varit borta från makten i åtta år.

6. Vad händer med Alliansen?
Sverige är på väg mot ett förändrat politiskt landskap med sannolikt mindre blockpolitik. Opinionsläget i dag betyder också att två partier (KD/C) kan komma att lämna riksdagen samtidigt som ett nytt (FI) kan vara på väg in. Det kan både förenkla och försvåra att nå uppgörelser över blockgränsen. Mycket talar för att Alliansen upphör att existera i sin nuvarande form – det formella samarbetet kan bli lösare eller helt upphöra samtidigt som partiledare kan välja att avgå om valresultatet blir svagt, t ex Annie Lööf, Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt. Deras efterträdare, vilka i dag inte är uppenbara, får stor betydelse för möjligheterna till ökat politiskt samarbete inom borgerligheten och mellan partierna i riksdagen.

7. Vilka huvudspår följer den ekonomiska politiken?
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har i miljarder kronor räknat presenterat en omfördelningspolitiksom innebär – i jämförelse med Alliansen – mer pengar till den offentliga sektorn (vård, skola omsorg) samt satsningar på infrastruktur och arbetsmarknad. Därtill ska trygghetssystemen, höjd a-kassa och sjukförsäkring, stärkas. Dessa reformer ska finansieras bl a genom högre inkomst- och punktskatter, borttagande av rabatt på arbetsgivaravgift för unga och höjd krogmoms. Svensk ekonomisk politik tycks därmed, även med beaktande av Alliansens politik, ha nått vägs ände vad gäller nya skattesänkningar. Dock är alla reformer ännu inte presenterade; de politiska partierna från båda sidor väntas av valstrategiska skäl komma att använda Almedalsveckan, sommartal och valrörelsen/val-manifest (augusti/september) för nya utspel/förslag för att få väljarnas uppmärksamhet.

8. Vilken ”sida” har bäst tillväxtpolitik?
En rättvis jämförelse är svår att göra då det i dag saknas ett sammanvägt och färdigförhandlat tydligt alternativ till regeringens vårproposition och ekonomiska politik. Den rödgröna ekonomiska politiken har förutsättningar att uppnå en högre verkningsgrad på den ekonomiska tillväxten kortsiktigt jämfört med Alliansens politik. Alliansens politik har däremot hittills visat sig ha goda effekter på ekonomins utbudssida, t ex genom ett ökat arbetskraftsutbud, vilket därmed bygger ekonomisk tillväxtstyrka lång-siktigt. En förhöjd osäkerhet kring framtida skattenivåer är dock generellt sett tillväxtnegativt.

9. Spelar det någon roll vem som regeringar?
Utgångspunkten är att ju svagare ställning en regering har desto större blir behovet av kompromisser vilket ökar sannolikheten för en mer expansiv finanspolitik. Den ekonomiska politiken spelar roll för enskilda grupper och sektorer i samhällsekonomin. Regeringsskiften har satt avtryck i de ekonomiska kurvorna men har ofta föregåtts av stora obalanser i ekonomin som krävt stora politikskiften. Att ”normal” ekonomisk politik sällan sätter de riktigt stora avtrycken i aktivitetsnivån beror på flera faktorer: dels har Sverige ovanligt stort utlandsberoende, vilket har stor inverkan på svensk ekonomi och begränsar de politiska frihetsgraderna; dels är den ”svenska ekonomiska modellen” självgående; dels har flera av de politiska partierna rört sig mot mitten på den politiska skalan; dels finns detstabiliseringspolitiska ramverket sedan mitten av 1990-talet, vilket begränsar finanspolitikens manöverutrymme.

10. Är det rimligt att behålla överskottsmålet?
Både regering och oppositionspartier (Socialdemokraterna och Miljöpartiet) värnar starka statsfinanser, vilket är positivt/stabiliserande för svensk ekonomi. Överskottsmålet för offentliga finanser (1 procent över konjunkturcykeln) har fortsatt brett politiskt stöd. Det är dock rimligt att räkna med att en diskussion kring förändringar av överskottsmålet initieras efter valet mot bakgrund av en låg statsskuld. Oavsett hur diskussionen landar är det viktigt att den ekonomiska politiken framöver utformas på ett sätt som ger förutsägbarhet och brett parlamentariskt stöd kring framtida ekonomisk-politiska spelregler.

11. Hur påverkas Riksbankens penningpolitik?
Sannolikt i mycket begränsad omfattning. En utdragen period med oklart parlamentariskt läge talar för – allt annat lika – ökad penningpolitisk försiktighet eftersom den riskerar att ge negativa tillväxteffekter genom lägre konsumtion och investeringar. Samtidigt kan kronan försvagas, vilket höjer den importerade inflationen. Ett regerings-skifte med en ekonomisk politik som blir något mer efterfrågeorienterad – men upprätthåller överskottsmålet – gör att behovet av fortsatt expansiv penningpolitik ändå består. När det gäller hushållens skuldsättning förväntas inte synen ändras: ambitionen lär kvarstå att försöka motverka att hushållens skuldrisker ökar från dagens nivåer.

12. Hur reagerar finansmarknaderna?
Det finns flera faktorer som talar för att immunförsvaret mot politisk osäkerhet är starkare i dag än på mycket länge. För det första präglas svensk ekonomi av starka statsfinanser och stora bytesbalansöverskott; det minskar förutsättningarna för en skuldriskpremie för svenska staten. För det andra är olikheterna i ekonomisk politik mellan flera partier ganska små vilket, i alla fall på papperet, ger möjlighet till politiska kompromisser. För det tredje förhindrar det ekonomisk-politiska ramverket med bl a överskottsmål alltför vidlyftiga reformer. Men politiska baklås – och osäkerhet – är aldrig något som gillas av investerare.”

Av Robert Bergqvist, SEB