Jun 252013
 
70 procent av börsen kontrolleras av 15 finansfamiljer – ägandet motsvarar cirka 4.000 miljarder kronor. Det var C H Hermansson, ledare för Vänsterpartiet Kommunisterna, som myntade begreppet finansfamiljer i början av 60-talet med boken Monopol och storfinans. Det är ödets ironi att trots nästan ett sekel med socialism och lite socialliberalism är det VPK och Hermansson som fallit i glömska medan storfinansens makt och inflytande består.

Micael

KOMMENTAR Micael Kallin

Debatten om hur statistiken ska tolkas blossar alltid upp när det klargörs att klassklyftorna har ökat de senaste decennierna. De som inte vill höra på det örat invänder då att ”ja, men de fattigare har ju trots allt blivit rikare” – de har sålunda endast blivit fattigare relativt sett.

Det är mer en filosofisk diskussion huruvida det är viktigt eller inte med små klassklyftor, och hur små de bör vara, eller snarare hur stora kan de accepteras att bli. Frågan finns där implicit då makteliten är ämnet; har det någon betydelse att en bråkdel av en promille av befolkningen kontrollerar nästan hela företagsvärlden.

Det är dock viss rotation i makttoppen, det är inte samma finansfamiljer som styr fortfarande, en del av de 15 familjerna har ersatts av mer eller mindre bullriga entreprenörer som Stenbeck – se där, Sverige är möjligheternas land där det går att kvala in i den absoluta eliten.

Vad är då problemet med att 15 familjer fortfarande kontrollerar företags Sverige? Finns det överhuvudtaget ett problem? Svaret på den frågan beror dels på värderingar, huruvida ett extremt ojämlikt ägande anses problematiskt eller inte, dels på vad dem som har makten gör med den. Majoriteten, om inte alla, av finansfamiljernas ägare är seriösa och har ofta varit hårt arbetande entreprenörer även om flera av dem nu främst är förvaltande industrialister som skapat och tillhandahåller sysselsättning för en stor del av den svenska arbetskraften.

En av finansmännen var dessutom mer än både entreprenör och industrialism. Det gäller järnmannen Marcus ”Dodde” Wallenberg som kan sägas att i symbios med Socialdemokraterna ha skapat det moderna storfinansvänliga företagsklimatet och en liberal handelspolitik – ingredienser som gynnat juvelerna i storfinansens krona.

Även för en marknadsliberal skribent är problematiken med en mycket långtgående ägarkoncentration uppenbar. Även om de 15 familjerna delvis bytt namn och fått konkurrensen av det institutionella kapitalet – alltså dina och mina tusenlappar till pension – så är det märkligt att den reella samhällsmakten kan koncentreras så långtgående.

Frågan är om inte koncentrationen av den finansiella makten i Sverige är en av de mest långtgående i världen. Även om klassklyftorna är mycket större på andra håll i världen är det svårt att tro att ägarmakten är så mycket mer koncentrerad på andra platser.

En viktig och stor fråga som sällan ställs och nästan aldrig besvaras är den om vad familjerna vill med makten och vad de gör med den. Om vi bortser från koncentrationen så är det till syvende och sist helt avgörande vad som görs med makten. Det är en avgrundsdjup skillnad mellan att skapa långsiktiga företag med nya och varaktiga arbetstillfällen och att skapa till exempel dagens skolkoncerner som med skattepengar flyttar (tillfälligt) arbetskraft från offentlig sektor till nya koncerner som anställer färre personal för att kunna föra ut skattepengar som vinst ur landet. Resultatet är färre anställda och sämre utbildning för flertalet.

Av de 15 finansfamiljerna är det främst Wallenbergarna som via det Investorägda EQT äger destruktiv skol- och vårdverksamhet, som Kunskapsskolan och Carema. Två företag som är just så katastrofalt dåliga som rapporteringen visat – om inte ännu värre. Investor består sålunda av ett konstruktivt ben, som gör väl för Sverige, och ett destruktivt ben, som eroderar landet.

De institutionella investerare som har etiska investeringar som ledstjärna bör inte investera i EQT eller liknande företag med destruktiv verksamhet – det är oetiskt helt enkelt. Då är det bättre att satsa pensionspengarna i traditionella eller nya företag som seriöst arbetar för ett bättre företags- och samhällsklimat.

Bild2

Affärsvärlden uppmärksammar i (ännu) ett genomarbetat och intressant reportage av Birgitta Forsberg och uppdaterar Hermanssons analys om makteliten, även Anders Isakssons böcker om makten ligger till grund.

Läs mer om de 15 familjerna, deras ägande och bakgrund via länken här. 

http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article2529219.ece