Okt 082012
 

PREMIÄR i kväll på SVT för Jonas Gardells kritikerrosade triologi om AIDS-tragedin, men även om kärlek och glädje.

Se intervjun med Jonas Gardell i söndagskvällens Babel.

http://www.svtplay.se/video/337112/del-6-av-12

——————————————————————————————————————————————————————————————

 

KRÖNIKA

Ska de inte komma in, snart är det ju för sent, tänkte jag gång på gång – samtidigt som jag skämdes för de handskar jag hade på mig – men jag var åtminstone där, innne hos honom – patienten. Det var bara män där i slutet av 80-talet på Danderyds sjukhus infektionsavdelning 4. De var alla döende i AIDS. De låg i rum efter rum. En och en. Ensamma.

Utanför, på andra sidan kulverten på den lilla gångvägen, stod det ofta en eller ett par anhöriga som slets mellan att gå därifrån, från skam och skuld och den nya pesten, och att komma in för att ta farväl. Jag minns dock aldrig att de kom in genom kulverten till sina anhöriga. Kanske hade jag lämnat rummet då, eller så var det bara jag, mina kollegor och våra handskar som fanns med de svårt sjuka männen i deras sista stund.

Jag minns de avmagrade kropparna och de aldrig sinande diaréerna som plågade dem in i det sista. Jag minns de upprörda och absurda diskussionerna om hur mycket morfin som fick ges, att patienterna inte fick gå vidare på grund av för stor dos morfin – enligt dem som bestämde var det viktigt att det var ett ”naturligt” insomnande – det fick inte gå för fort – ”onaturligt” fort. Ett resonemang som jag inte förstod då, och inte heller idag.

Men hur märkligt det än kan låta, minns jag allra mest våndan över att hela tiden ha på mig handskar. Det var självklart att vi hade på oss dem när vi vårdade, tvättade och gjorde rent. Men även under alla timmar av vak höll jag i de nakna och avmagrade  händerna med handskar på. Plasthandskarna blev varma och obekväma att ha på sig timme efter timme, men rädslan för hur sjukdomen kunde smitta var fundamental.

Jag var ung student och vården av de AIDS-sjuka var mitt extraarbete för att dryga ut studiemedlen. Jag tvekade aldrig att närma mig dem och finnas till hands, men jag minns att jag ständigt funderade på förnedringen i att hålla den utsatte och sjuke med handskar på. Jag kan inte minnas att någon patient protesterade. De var säkert alla för svaga för kamper och diskussioner. Och helt säkert var deras förtvivlan större över saknaden av de anhöriga, att jag hade handskar kanske de inte ens var medvetna om, eller åtminstone brydde sig inte nämnvärt om det. Men det gjorde jag.

Därför blir jag starkt berörd av titeln på Jonas Gardells bok ”Torka aldrig tårar utan handskar” – även om jag inte minns några tårar. Jag minns diaréerna och smärtan – och däremellan den öronbedövande tystnaden. Jag har inte läst boken, och vet inte om Jonas Gardell har vårdat och torkat diaréer med eller utan handskar. Det skulle förvåna väldigt mycket mig. Det är sannolikt att Gardell pratar mer än vad han själv har torkat utan handskar. Om jag minns rätt är bokens titel ett citat. Det som är märkligt är att skammen över handskarna tydligen inte förföljer bara mig. Men allra störst borde skammen var för dem som inte var där och torkade, fast än de borde. 

Jag minns när jag först hörde talas om sjukdomen på allvar. Det var när jag och en kompis kom hem från en tågluff sommaren 1985. Med tanke på hur mystisk, skrämmande och smittsam sjukdomen var, blev många av oss övertygade om att vi alla var smittade. En tågluff i Europa var en säker biljett till smittan. Som tur var visade sig farhågorna varar falska.

Nu är kunskapen en annan. Sjukdomen är framförallt smittsam de fyra till sex första veckorna, men inte speciellt smittsam efter  de första månaderna efter själva smittotillfället. Trots det är mångas, framförallt yngre personers, lättsamma inställning till HIV oroväckande. De hävdar att det finns mediciner. Men de är tydligen omedvetna om att det också finns biverkningar, och att en sjukdom lever – trots mediciner.

Jag har inget nytt att berätta om HIV. Men jag vill påminna om hur många det var som svek sina anhöriga då. Inte för att jag vill straffa dem. Deras skam och plåga är säkerligen redan stor nog. Utan snarare för att påminna alla andra som idag distanserar sig från anhöriga med skamfulla sjukdomar. Det är många i vårt samhälle som har anledning att skämmas över hur de försakar sitt stöd till närstående, gamla eller sjuka. Det är ett tecken i tiden och en skam!

Jonas Gardell berättar i Babel om en vän som begravdes utan sina vänner närvarande. När en av dem ringde till mamman för att fråga om var graven låg för att själv kunna gå dit med en blomma, blev mammans korta svar ”nu glömmer vi Anders”.

Jonas Gardell är en uppskattad samtida dramatiker som på ett berömvärt sätt uppmärksammat många samhällsproblem, ofta med komiken som medel. Trots det är han ibland förvånansvärt opportunistisk och ytlig, det gäller till exempel hans svar på frågan om han läst Yukio Mishima – en av 1900-talets giganter. Gardell svarar att Mishima hade visat att homosexualitet och död hörde ihop, och det var ju inte en positiv bild för en ungdom som läser honom.

Snälla Jonas, det hade varit mindre pinsamt om du hade sagt att du aldrig har läst Mishima, istället för att som i Babel förminska honom till något han inte var. Det är orätt och fegt.